u/FthatDepression

Vill börja med att beklaga för all text.

Jag är en man, 28 år, har ett barn och ett bonusbarn. En otrolig sambo, som jag egentligen älskar men just nu med en 1-årig bebis. Det är så mycket tankar, främst det här ha kreativitet, pengar och ork till att ge barnen en trygg, fin uppväxt, fyllda med aktiviteter och kärlek. Resa utomlands, skidor i fjällen, ni förstår.

Jag växte upp med en alkoholiserad pappa, en mamma som kom och gick. Jag och mamma hade inte så bra kontakt fram tills ungefär 12 års åldern, vi hade kontakt, jag bodde där ibland, men jag hade väl agg mot henne. På denna tiden började skolan brista, kom som 10-åring och saknade att ha läxor med mig, ingen hade riktigt koll på mig kändes det som.

Pappa blev tagen av polisen, socialtjänsten tog mig när jag var runt 10. Körde hem mig till mamma, det hände vid ett annat tillfälle att socialen tog mig för pappa reste iväg. Men detta resulterade i att jag helt enkelt inte fick träffa honom så mycket under ett par månader.

Detta gjorde att jag på den tiden drogs till gaming, eller visst, gaming fanns redan innan denna situationen men men. Det var en värld där ingen visste riktigt vem jag var. Man kunde vara i princip vem man ville.

Fast forward. 14 år, jag är ganska stor, bor hemma hos mamma här. Pappa har flyttat iväg 20 mil till en annan tjej, vi träffas nu mer sällan. Jag finner träningen, börjar träna, det ger otroliga resultat. Mer självförtroende, börjar ragga på tjejer, blir bjuden på alla fester. Känner att fan, jag är någon. Omtyckt, inbjuden, anser mig själv som en utav de coola. Dricker rätt ofta, spelar dator, skiter i skolan (typ), på fritiden. I skolan var jag okej. Men inga läxor gjordes i tid.

Jag fyller 17, gymnasiet var jätte kul första året. Men jag började brista i min utbildning, sket mer och mer i det. Jag hade kul på fritiden och i skolan, men mycket festande. Jag får nästan F i matte, blir kallad till rektor samtal med föräldrar för att dom märker att jag nästan får F. Några månader innan detta, börjar jag må riktigt dåligt psykiskt.

Detta resulterar i någon grov skam, fan jag klarar inte skolan. Jag hade betyg i allt, C som mest, utan att plugga. Mitt psyke har sviktat redan sen ett par månader tillbaka. På denna tiden visste jag inte vad depression, ångest och allt sådant riktigt innebar på riktigt. Min mamma ber mig städa, klippa gräs, göra dittan, göra duttan. Sök sommarjobb, allt vad det är. Men jag mår ju som sagt inte bra här. Min mamma förstår inte riktigt att mitt mående är så pass dåligt, så hon pressar mig. Alla i min omgivning börjar pressa mig.

Jag hoppar som 17-åring av skolan efter nästan 1.5 år. Fick enbart F i språk den klassen var genuint kaos. Hade klarat skolan med rätt stöd, garanterat, detta var en jag mår inte bra grej. Efter detta flyttar jag till min pappa, mår inte bra här, fy. Fyller 18, tar körkort, lyckas skaffa mig en tjej i staden där min mamma mor, flyttar tillbaka dit.

Direkt, du går inte i skolan, du får börja jobba, lyckas hitta ett fältsäljarjobb, totalt skit. Mitt team la ner, det var inte alls bra. Jag kämpar på 18 år, lyckas få jobb i en livsmedelbutik. Jag har en tjej, tror livet har vänt. Men jag är väldigt på henne, så otroligt rädd att förlora henne. Detta resulterar i att när hon sen tar studenten så är hon otrogen. Jag tar det inte bra, inte bra alls.

Plask. Tillbaka i den där otroligt jobbiga bubblan. Och såhär har det varit, fram å tillbaka, fram å tillbaka. Lyckades hitta ett nytt jobb för blev uppsagd på butiken (eller snarare ej förlängd för jag av någon anledning sa att jag inte ville ha en fast tjänst). Kämpar på, skaffar mig min första lägenhet, hittar ny tjej. Inte alls en bra tjej egentligen, brukade en del droger till å från. Hon är också otrogen. Plask.

Nu är jag 20, jag börjar bruka droger. I alla möjliga former. Träffar aldrig vänner, har fortfarande mitt jobb, sköter det, är sjukskriven till och från, mår absolut inte bra.

Som 21-åring tar jag en avsiktlig överdos, överlever, blir inlagd enligt LPT på psyket. Låtsas må "mycket bättre" nu ojoj vad allt är bra efter överdosen säger jag till läkarna. Blir utskriven efter 1 vecka. Här tar jag fullt avstånd från min familj i ett år. Grottar ner mig med droger på kvällarna och helgerna. Har kontakt med lite vänner, men träffar några 5 gånger kanske under denna tiden.

Sen förlorar jag mitt körkort 1 år pga droger i blodet, får en fet bot, hör av mig till min mamma, får hjälp av henne, säger upp lägenheten, flyttar hem dit. Tillslut röker jag cannabis där hemma, så ingen märker, såklart. Bara kvällar/helger.

Tillslut får jag en ADHD utredning och diagnos som 23-åring. Har här slutat med droger, får medicin, tycker inte om det, känner mig "onormal" slutar tvärt och avslutar mina besök hos psyk. Så som jag formulerar mig här, formulerar jag mig inte till psyk pga rädsla antar jag. Jag begärde psykolog, de gav mig tillgång till gruppsamtal, vilket jag tvär nekade.

Fast forward, mitt liv har varit fram å tillbaka i depressiva tankar, ångest, skam. Idag har jag barn, sambo, bonusbarn. Men än idag, har jag i princip inga vänner, jag bor i en ny stad, men har inga vad jag anser riktiga riktiga vänner ändå. Finns de jag har kontakt med, som är otroligt snälla, men ingen riktigt nära.

Jag har så mycket mentala spärrar, jag kan inte gymma när det är folk, läskigt, obekvämt. Min sambo tar ofta upp giftemål, jag är så otroligt rädd för det. Vem ska komma dit som jag känner (rädd, skam, ensam) Ska jag vara i centrum? (Rädd) Jag ska börja plugga upp mina betyg nu, måste jag kanske redovisa för klassen? Nej hur ska jag klara det.

Det finns en oändlig lista på dessa spärrar och hur jag tänker. Jag vill verkligen ge barnen allt, vill vara glad så ofta det bara går, inte vara rädd för livet. Men det går liksom inte. Just nu är jag t.ex. i en enorm ekonomisk bubbla. Har personligt sparande på ca 30.000, min lilla dotter har redan 5000. Ekonomi är absolut inte allt här i livet, jag är medveten. Men någonstans vill jag bara lyckas köpa mig ett hus och ha tillgång till att resa kanske en gång om året med barnen i framtiden. Sen redan idag, livrädd, ska jag gå på barnens träningar i framtiden? Ska jag prata med andra föräldrar? Hur? Vad ska de tycka om mig?

Har ni några idéer vad jag ska göra? Hörde av mig till psykiatrin, för att ev. försöka få medicin för min ADHD igen och få en terapeut, men inte hört av dom på en vecka. Allt går sakta å jag är idag föräldraledig, känner att jag har ingen ork, trött, sliten, så jävla sliten. Sen är en del av mig jätte motiverad till att kämpa för min egna personliga vinning, som karriär. Ska plugga upp 3 ämnen jag saknar, förhoppningsvis lyckas jag klara det i kombo med småbarn och när jobbet börjar sen. Men är livrädd att misslyckas. Har en väldigt specifik examen inriktad på högskolan. Men tänker bara, okej, hur ska jag klara det, hur ska jag få jobb efteråt. Så fort saker är okänt för mig, ger mig så otroligt mycket läskiga känslor.

Har liksom ingen kontakt med någon som gått högskola, har aldrig varit på ett bröllop.

Ne nu räcker det, ville bara dela med mig till någon. Kanske finns det någon som ger mig den saken som gör att det bara klickar i huvudet.