Min skada
Jag skadade mig våren 2025 när jag skulle bromsa en tungt lastad vagn genom att sätta ned foten i marken. Kände att nånting brast i ljumskregionen. Fortsatte att försöka leva som vanligt men smärtan gick inte över. Efter några veckor utvecklade jag dessutom smärtor runt om höften, framförallt iliopsoas och rectus femoris och TFL. Jag älskar vandring och badminton. Vandringen kunde jag fortsätta med, med smärta. Badminton helt omöjligt. Saker blev progressivt värre under sommaren 2025.
Jag sökte mig till en höftläkare specialiserad på artroskopi, i mitt land finns ungefär en handfull sådana. Jag kom ditt med min egen diagnos, en labrumskada, och gick därifrån med hans diagnos, en ruptur på iliopsoas. En MRI beställdes och det konstaterades ödem kring iliopsoas och rectus femoris samt en cm labrumskada. Han spelade ned betydelsen av labrumskadan och menade att den kan ha inträffat tidigare och inte är symptomatisk. Ruptur på iliopsoas men även rectus femoris var diagnosen. Jag fick en kur nsaid och remiss till fysio.
Nsaid hjälpte ingenting, inte heller fysio. Snarare gjorde övningarna saker värre. Jag fick en remiss till en diagnostisk injektion i höftleden. Ingen lättnad alls från den. Jag fick senare en injektion i iliopsoas, också den helt verkningslös.
Nu hade det gått till våren 2026 och saker hade blivit mycket värre. Inte med ljumsksmärtan, men med alla andra sekundära smärtor kring höften. Jag kunde inte vara aktiv alls. Allt jag tog mig för gjorde ont. Att stå upp, att gå, att rotera kroppen. Springa och hoppa helt otänkbart. Att ligga ned ännu ok, och jag kunde sova helt ok. Men det var dags att söka en second opinion. Jag trodde själv hela tiden att mitt trasiga labrum var bekymret, orsaken till allt elände.
Jag sökte mig till en vanlig höftortoped som skickade mig vidare till en idrottsläkare som misstänkte idrottsbråck. Vidare till en gastrokirurg som på under en minut kunde konstatera idrottsbråck från skadan, men även dubbelsidigt vanligt ljumskbråck. Jag fick en remiss till operation för dessa bråck och väntar nu på den.
Jag skriver detta för att understryka hur viktigt det är att noggrannt undersöka varifrån problemet kommer innam ingrepp görs, och detta problem kan vara oerhört svårt att få rätt diagnosticerat. För mig tog det 13 månader. Den värsta tiden i mitt liv, både fysiskt och mentalt. Jag hoppas bli bra nu, men det återstår att se.
Jag säger inte att labrumskador inte är symptomatiska. Absolut inte. Jag vet att de kan vara det. Men i mitt fall var det inte så, en reparation hade inte hjälpt mig. Problemet var inte alls där, trots att jag var helt säker på det.