Ni som lever utan sköldkörtel efter graves.!!? Beslutsångest
Hej!
Jag har haft Graves (hypertyreos) i ungefär tre år. Jag fyller snart 25 år och har under den här tiden först gått på block and replace och därefter lågdosbehandling, vilket jag fortfarande gör idag.
Under de här tre åren har jag tänkt fram och tillbaka tusentals gånger och jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna ta ett beslut. Jag har dessutom ADHD och har alltid haft väldigt svårt att fatta beslut. Jag är en ganska ängslig människa med mycket beslutsångest. Alltså, på riktigt – jag kan stå på ICA i en kvart bara för att försöka bestämma vilken dryck jag ska köpa.
Men nu ska jag försöka hålla mig till ämnet.
I början var det ändå relativt lätt. Jag fick snabbt diagnosen, började med medicin och hade hoppet uppe. Jag var övertygad om att jag skulle gå i remission och bli frisk.
Men så blev det inte.
Nu sitter jag här tre år senare, i samma svacka, samma dike, samma grop. Det känns som att jag bara står och stampar på samma ställe.
I början av sjukdomen klarade jag ändå av att jobba, förutom en kortare sjukskrivning när det var som värst. Jag försökte göra allt “rätt”. Jag bytte arbetsplats, såg över vilka människor jag umgicks med, försökte minska stressen och förändra min livsstil.
Trots det slutade det med att jag för ungefär ett och ett halvt år sedan blev heltidssjukskriven. Och sedan dess har jag inte kunnat gå tillbaka till jobbet. Jag är fortfarande sjukskriven idag.
Det är så fruktansvärt jobbigt att se människor runt omkring en jobba heltid, leva sina liv, vara med familj och vänner, tjäna sina pengar och gå vidare i livet. Samtidigt sitter man själv och tänker på hur mycket den här jävla sköldkörteln har förstört.
Jag tar mina mediciner varje dag och försöker hålla humöret uppe. Men sanningen är att jag inte känner särskilt mycket glädje längre. Tankarna lämnar mig aldrig riktigt. Jag känner av min förstorade sköldkörtel, ser den varje gång jag tittar mig i spegeln och jämför mig hela tiden med andra.
Många gånger har jag tänkt att jag kanske borde operera bort sköldkörteln. Men jag är livrädd.
Vi människor är ju ofta rädda för det vi inte känner till. När man väl har opererat sig går det inte att ångra. Oavsett hur resultatet blir så finns det ingen väg tillbaka.
Folk säger ofta: “Du får väga fördelar mot nackdelar.”
Problemet är att jag nästan bara ser nackdelar. Det säger väl ganska mycket om hur negativt inställd jag är just nu. Jag är en pessimist och har svårt att tro att något faktiskt kommer att bli bättre. Tyvärr har jag varit så under en ganska lång tid.
Anledningen till att jag skriver det här är egentligen för att komma i kontakt med er som faktiskt har eller har haft Graves och som idag lever utan sköldkörtel.
Jag har läst massor av inlägg där människor beskriver både fantastiska och väldigt dåliga erfarenheter. Samtidigt vet jag att personer som mår dåligt oftare stannar kvar i sådana grupper, medan de som mår bra kanske lämnar dem och går vidare med sina liv. Det försöker jag ha med mig.
Jag läser ofta kommentarer som:
“Jag fick mitt liv tillbaka.”
“Efter operationen kände jag mig äntligen som mig själv igen.”
Men vad betyder egentligen det?
Vad menar ni när ni skriver att ni fick livet tillbaka?
Är det energin som kommer tillbaka?
Livsglädjen? Orken? Personligheten? Känslan av att vara sig själv igen?
Jag är en ganska djup person och skulle verkligen vilja förstå vad ni menar när ni beskriver den förändringen.
Utöver Graves har jag också fått ögonpåverkan (TED), vilket jag fick för ganska länge sedan. Och det märkliga är att jag knappt minns hur jag var innan jag blev sjuk.
Visst kan jag titta på gamla bilder, Snapchat-minnen eller Instagram och se hur jag såg ut. Men jag kan inte riktigt minnas hur det faktiskt kändes att vara jag innan sjukdomen.
Jag vet att jag fortfarande är samma person innerst inne, med samma värderingar och personlighet. Men ändå känns det som att en del av mig försvunnit någonstans på vägen.
En annan sak som är svår att erkänna är att jag ibland blir avundsjuk på personer som skriver att de först gick i remission, levde friska ett tag och sedan fick ett återfall innan de valde operation.
Det låter kanske konstigt, men jag kan nästan tänka:
“Jag önskar att jag åtminstone hade fått uppleva remission en gång.”
Jag har inte ens fått möjligheten att bli frisk första gången.
Jag tror att om jag hade varit frisk ett tag och sedan fått ett återfall hade beslutet känts mycket enklare. Då hade jag kanske tänkt: “Jag orkar inte gå igenom det här igen. Nu opererar jag mig.”
Men jag har aldrig ens kommit dit.
Det känns som att jag fastnat i första kapitlet och aldrig fått chansen att gå vidare.
Sjukdomen har också påverkat mitt privatliv väldigt mycket. Inte minst mitt dejtingliv. Jag har inte riktigt vågat ge mig in i en relation. Min senaste relation var innan jag blev sjuk och sedan dess har det känts som att livet bara stått på paus.
Om du har orkat läsa ända hit så betyder det verkligen mycket.
Jag skulle bli otroligt tacksam om du ville svara på några frågor:
Vad var den största skillnaden före och efter operationen?
Hur lyckades du ta beslutet att operera dig?
Om du hade varit i min situation, utifrån allt jag skrivit, vad hade du gjort?
Hur tar man sig igenom en sådan här livskris?
Ni får också väldigt gärna skriva allt annat ni tycker kan vara till hjälp.
Det svåraste är nästan att människor runt omkring mig hela tiden säger:
“Det är väl bara att operera sig.”
Men de har aldrig haft en sköldkörtelsjukdom. De vet inte hur det känns att leva med den eller hur svårt det faktiskt är att fatta ett beslut som inte går att göra ogjort. Många av dem visste knappt ens var sköldkörteln satt innan jag blev sjuk.
Det gör att man känner sig väldigt ensam.
Jag hoppas verkligen att några av er vill dela med er av era erfarenheter, både positiva och negativa. Jag behöver höra från människor som faktiskt har varit där själva.
Tack 😁