Jag har periodvis mått psykiskt ganska dåligt. Men i mina kontakter med vården dissocierar jag ofta när jag ”ställs mot väggen” och säger att det inte är så illa. Jag fick diagnoserna autism/ADD, men jag ser dem som relativt ytliga problem. Det som verkligen påverkar mig på djupet är min uppväxt. Jag gjorde mitt bästa för att skriva ner det förra året: https://www.reddit.com/r/AsianParentStories/comments/1oebq86/sexually_abused_by_my_mailorder_bride_mom/
Men när jag nu läser det jag skrivit ser jag att jag hade en glättig ton där. Mycket sarkasm och galghumor. Jag mår inte så bra som det kan verka, och många saker var för pinsamma för att ta upp. Eller så överdrev jag? Ibland känns det som att jag har jobbiga upplevelser på repeat i huv som en ursäkt för att undvika relationer och att mina problem bottnar i min NPF. Och att det är en offentlig hemlighet att det är traumatiskt för föräldrar att ha ett bokstavsbarn som inte är perfekt. Skola och socialtjänst väljer att blunda om barnet far illa. För ett dampbarn kan man behandla hur som helst.
Jag har betalat för psykologer privat ett par gånger men jag har blivit besviken på dem jag träffat. När jag börjar öppna upp om min barndom känns det som att de försöker hitta ursäkter för mina föräldrars beteende. Ja, jag vet att de gick igenom tuffa saker och att det finns mycket generationstrauma. Men jag behöver empati för min egen del. Och när jag inte får det håller jag tyst om de mer känslomässigt tunga sakerna, säger att jag mår bättre, och sen slutar jag gå dit.
Samma sak hände när jag var tonåring och sökte hjälp hos skolkuratorn och BUP. Fick bara ursäkter.
Det är som att det finns noll validering av mina försök att börja visa negativa känslor. Istället betraktas jag som ”frisk” om jag inte har några. Jag fick en liknande reaktion när jag var ung och gick till läkare som bara skrev ut antidepressiva utan minsta försök att ställa djupare frågor. Jag tröttnade på det eftersom det inte hjälpte.
Vid ett tillfälle försökte jag gå till en samtalskontakt som inte var psykolog. Men där kändes det som att personen blev överväldigad istället. Det gjorde mig obekväm. Det känns fel när någon reagerar starkare än vad jag gör. Jag måste skydda den personen och kan inte traumadumpa.
Hur som helst tog jag mig samman till slut och sökte specifik traumaterapi via den offentliga vården. Jag gick på två förberedande intervjuer och den personen verkade väldigt professionell så jag vågade berätta en hel del direkt. Men väntelistan för att börja terapin är flera år lång. Jag är väldigt trött på att leva så här.