r/sweden

Är generellt ganska obrydd av politik, jag röstar alltid på de snälla. Men en sak som jag märkt under våren är att hälften av partiernas budskap är att klanka ner och kritisera motståndarna istället för att framhäva sina egna vinstpunkter. Det är såna här orangutang bajskastningsfasoner som man sysslar med i U-landet i väst, trist att se det tränga in här.

Eller något

Tack för er tid, u/Snabbkebab out

Detta verkar hända med subben med någorlunda jämna mellanrum genom åren.

Minns särskilt när det nådde kritisk massa ett tag efter pandemin och det var många som surnade på frekvensen av personliga historier/rop på hjälp/allmänna stöddiskussioner och det slussades aktivt vidare till någon skräddarsydd sub för svenskar som behövde hjälp eller bara skriva av sig.

Förstår fullt ut att man kan se väldigt olika på det här och hävdar mig inte ens ha helt rätt i min känsla att det blivit lite för stor mängd. Vad känner ni andra?

OBS: Jag menar inte på något sätt eller vis att de som vänder sig till subben för hjälp gör fel eller att deras historier inte är något värda; jag försöker endast få liv i diskussionen igen om gemene swedditbesökaren ser nån nytta i att hitta dem på en utpräglad, mindre allmän sub.

As a Canadian, we have a long history of rivalry with the U.S.
I've heard the same thing between Australia/New Zealand, Brazil & Argentina, and sometimes between Sweden/Norway/Finland.

I'm curious how people in Sweden feel about Norway doing well in the World Cup so far. Are you happy for your Scandinavian brothers or are feelings mixed?

TLDR;
Jag (M34) och min fru (F34) lutar mot att vara barnfria.
Vi har idag ett bra liv.
Båda älskar barn.
Jag är ensambarn.
Mina instinkter ger mig ett sorgset hjärta 💔
…jag försöker förstå om vi kommer att ångra det beslutet.

Uppskattar all input jag kan få och vill ha brutal ärlighet

—
Kontext

Vi lever ett mycket bra liv och varit tillsammans länge. Våran släkt och vänner ser oss som ”det perfekta paret”. Vårat äktenskap är riktigt solid och vi älskar varandra och delar allt med varandra.

- tillsammans sen högstadiet
- äger en fin lägenhet
- hade ett otroligt fint och meningsfullt bröllop
- tjänar mycket pengar så hon kan vara hemmafru och göra exakt vad hon vill

Den storslagna drömmen var att skaffa barn. Vi har skapat bra förutsättningar för det. Det har vi pratat om så länge jag kan minnas. Vi försökte i 3 år innan vi fick hjälp med IVF.

—
Dagsläget

Första IVF försöket ledde till missfall. Vi har fler embryon att försöka med.

Vi började ifrågasätta om barn är rätt för oss. Senaste åren har vi hållit tillbaks med att leva våra liv för att optimera kropparna för att få barn. Livet har varit bra men har levt utifrån dom bästa besluten för barn.

Graviditeten var jobbig. Min fru led pga illamående. Det gick inte en dag utan att hon spydde och hon kunde bara sova i soffa . Hennes livsenergi försvann och allt som hon var och gjorde innan graviditeten fanns inte längre.
Det var som att hon var en fånge i vårt hem där hon torterades dygnet runt. Hjärtkärande att se hennes lidande och vi både saknade vår normala vardag.

—
Självinsikt

Jag hade varit den bästa pappan och älskat mitt barn mer än mitt egna liv. Jag hade prioriterat den över allt annat.
Men samtidigt känner jag att det också är problemet.
Att jag prioriterar den över allt. Även över min fru och mig själv.

Men utan barn behöver inte tänka på någon annan än oss när jag gör beslut i vardagen. Både stora och små beslut.
Att helt spontant ta bilen till donken och käka med havsutsikt och dra hem duscha och somna i varandras famn.
Eller köpa en ny bil utan att tänka på om en barnvagn får plats.
Eller resa i 6 månader för att se världen.

Hur kommer den att navigera världen när den växer upp? Kommer den ha autism? ADHD? CP? Döv? Ful? Behöva mitt stöd 24/7 tills den dör?
Menar inte att trycka ner dom som har det. Är brutalt ärligt om min oro. Har släkt som har allt dessa och älskar dom ändå.
Oron för risken är jobbig.

—
Att ångra sitt barn

Aldrig har jag träffat någon som ångrar sitt barn, även om deras liv ser förjävligt ut.
Det är få som säger att dom ångrar sina barn. Men sånt får föräldrar väl inte säga?

Om du rannsakar dig själv och är helt ärlig, hade du gillat ditt liv mer om du inte hade barn?

I am a spanish man working in a scandinavian resort in Spain and naturally I have many swedish coworkers at the front desk with me and the animation team as well as at the bar. Been working with them for 4/5 years, they're around the same age as me but never joined us going out to drink, party or just having a meal if it's not mandatory. They prefer to hang out among themselves. We don't speak swedish but can speak english fluently but I noticed the swedish people barely say hello to you when meeting them at work, they eat all together not mixing with the spaniards and basically do not want to have nothing to do with non swedish/scandinavian people. Is this a thing? why coming to work to a foreign country if you're still gonna live in your own swedish bubble

Det här hände typ för ett år sedan.

Jag hade flyttat in i en lägenhet precis, hade bott där några dagar bara när min granne, en kvinna,
knackade på.
Hon ville fråga om hon kunde få använda mitt internet, att hon kunde betala hälften. Jag sa nej.

En tid senare frågade hon igen, som om första gången aldrig hänt. Sa nej igen.

Sen en kväll la jag in tvätt, väntade, gick ner för att hämta den, men när jag öppnade luckan för att ta ut tvätten märkte jag att hon hade slängt in sin egen tvätt med min. Blev jäkligt äcklad, men jag behövde ju sortera bort dom från hennes.

När jag sorterade ut kläderna kände jag en stark lukt av weed från hennes jeans, och ur fickorna trillade fyra tändare ur.

Trodde inte det kunde bli värre än så här, men när när jag sorterat klart tvätten och börjat lägga in den (min) i torktumlaren kom hon plötsligt in i tvättstugan helt naken. Salamibrösten hängandes, blev väldigt överraskad. Hon skrek till när hon såg mig, sprang ut.

jag fick sedan gå förbi henne i trapphuset som om inget hänt.

Som tur är har jag flyttat därifrån.

Fick något av en uppenbarelse när jag fick höra Lisa Ekdahl i helgen, hur kan jag ha gått nästan 30 år utan att ha gett denna genren en ärlig chans?

Vad har ni för favoriter eller något/någon man måste lyssna på?

En låt jag måste rekommendera är Min Sista Tärning av Stefan Missios.

Jag har levt med kronisk smärta i över 10 år nu. Det har långsamt plockat bort allting ur mitt liv. Jag kan knappt hålla i telefonen längre. Det sista jag hade var mina sambo. Jag har kämpat varje dag de senaste 3 åren med att göra mig själv bättre, vårdutredningar och magnetröntgen och psykologer. De vet inte varför jag hela tiden blir sämre. Jag kämpade varje dag med att hitta någon lösning. Nu är det över och jag fick aldrig ge henne det livet hon förtjänade.

Jag är 30 men kan inte jobba. Jag blev utskriven från psyket för fyra dagar sen, fick hjälp med boende och ekonomi. Min syster hjälpte mig handla hem enklare färdig rätter, köttbullar och makaroner. Jag skulle koka upp makaronerna idag och insåg att vi glömde handla salt. Något så simpelt. Affären ligger mindre än 5 minuter bort. Men lägenhet jag fick tillgång till är på första våningen och ta mig ut innebär att krypa på alla fyra. Så jag börja skratta. Fullständigt tappade fattningen, skrattade så jag hade ont i hela kroppen över det rent absurda faktumet att detta är mitt liv.

Nu ligger jag här med mobilen i handen. Om jag vill gå på toaletten kommer jag behöva krypa. Jag undrar vad för förskräckelser jag begick i mitt förra liv för att förtjäna det här. Eller så är världen bara kaos och pannkaka. Jag kommer antagligen dö snart. Vi får se vad som ger upp först, kropp eller sinne. Här är ett par tankar jag hade levt efter om jag hade fått chansen.

Meningen med livet är andra människor. Gör dig själv så stark som möjligt, fysiskt, psykiskt, emotionellt. Inte det där fake bullshit machochismo starka utan den styrka som kan visa sårbarhet. Var så stark att när andra behöver det så kan du bära dem på dina axlar. Kultivera rätt typer av människor runt omkring dig att när det är din tur att få hjälp så finns den där för dig. Var av service till dina medmänniskor.

Jag hoppas nästa försök går bättre för mig. Det har inte allt varit dåligt, jag fick några ögonblick av riktig lycka. Nu är jag bara trött. Trött i själen. Trött på att vakna varje dag och undra vad som ska försvinna för mig idag. Trött på ensamheten. Trött på att inte kunna hjälpa någon annan, inte ens mig själv. Jag tror det blir dags att somna in snart. Hoppas det går bättre nästa gång.

Jag blev misshandlad av två okända män. Flera personer såg vad som hände. Polisen tog upp en anmälan och jag åkte till sjukhuset.
Polisen bestämde ganska tidigt att de inte skulle fortsätta utredningen, eftersom de ansåg att mer information inte skulle hjälpa. Jag funderar på att begära en överprövning. Hur gör jag det, och vad kan jag göra efter det?

Polisen sa att jag kunde ansöka om ersättning för kränkning. Men om de inte fortsätter förundersökningen, vad innebär det då? Jag har också en privat försäkring. Kan jag anmäla händelsen dit för att få ersättning?

Finns det något annat jag kan göra?

Får jag skriva på sociala medier och be eventuella vittnen att kontakta polisen om de såg vad som hände? Kan det ses som att jag tar saken i egna händer, eller kan det påverka mitt ärende negativt?

​

Jag hade samlag tidigare idag

och tack vare era råd från denna tråd https://sh.reddit.com/r/sweden/comments/1ug8wmt/hon\_fr%C3%A5gade\_om\_jag\_var\_b%C3%B6g/

så lyckades jag komma förbi mina erektionsproblem. Jag var helt ärlig med att jag var oskuld som ni rekommenderade, och hon var ok med det.

Problemet är bara att den här kvinnan som jag låg med blev besviken varje gång jag försökte göra PIV då jag började känna att jag skulle spruta om några sekunder så fort jag satt in den. Jag kan med andra ord inte hålla mig! Det är den nuvarande problemet som jag försöker lösa.

Det här händer alltid vi försöker och min ursäkt är alltid ' förlåt, men det är inte mitt fel att du är snygg som sjutton - min lille vän kan bara inte hålla sig p.g.a din skönhet' .

Den ursäkten funkade ett bra tag, men jag märker att det ger inte lika mycket effekt längre då hon börjar bli irriterad när jag kommer för tidigt. Hon gav mig en sista chans, och det är därför jag vänder mig till er, de svenska folket här på reddit för lite råd.

Hur i helsike ska man kunna hålla sig när man är inne där? Det är så otroligt skönt och varmt, och jag måste verkligen motstå med all min kraft för att inte släppa mig.

Såg en post på LinkedIn om hur fram till V70 eller så var volvo de perfekta familjebilarna för en svensk familj. Rymliga, relativt prisvärda, kända för sin säkerhet och svenskägda.

Men nu verkar en V60 börja på runt 550k. Då känner jag, varför inte lägga till lite mer och få en lyxigare bil, eller köra på en Toyota eller KIA istället? En KIA K4 kostar 315k t ex

Nu är jag inte den som kan jättemycket om bilar men annat än "det är ett svenskt företag", vad är fördelen eller anledningen att skaffa en Volvo år 2026? Jag kan tänka mig att dom har ett bra nätverk med verkstäder och bärningsbilar och sånt kanske?