Ånger
Hej, jag är en grabb på 19 bast som ligger o grubblar en hel del. Det mesta handlar om all tid jag slösat framför skärmen. När jag var liten så satt jag inte med mycket skärm jämfört med andra barn i min ålder, vi hade tro det eller ej en endast en tjockteve hemma och den enda källan för underhållning var standardkanalerna. Jag var en mycket kreativ liten liten sak och hittade på lite allt möjligt. Man kan säga att det var så här tills jag var runt 12 och fick ett wii u i julklapp. Jag blev som sagt helt besatt men det var inte överdrivet mycket spelande.
När jag började högstadiet så blev det annorlunda. Hamna i en klass där jag var ganska osäker och det var många som inte var särskillt snälla (känslig som jag var tog jag åt mig ganska mkt) detta faktum plus att jag fick en mobiltelefon och byggde mig en dator gjorde att jag efter skolan isolerade mig själv framför skärmen. Har inte många minnen med vänner ifrån högstadiet och det är en tid som jag ofta försäker tränga bort. Jag blev kort sagt skärmberoende. Spelade till kl 5 på morgonen vissa helger ca 16-18h per dag och hade under ca 3 år införskaffat mig ca 3000h på ett enda spel. Hela sommarlov satt jag hemma o spelade. Utöver spelandet så pluggade jag, onödigt mycket då betygen i högstadiet spelar så liten roll där jag bor.
Har nog ca 7-8000 h totalt på enbart spel.
I början av gymnasiet så skilde sig mina föräldrar. Detta gjorde att jag bara hade datorn på ett ställe, vilket drastiskt minskade mitt spelande. Istället blev jag fast bakom mobilen.
Det roliga är att jag länge har varit medveten om all den tid jag spenderar och vill göra annat, men det händer lixsom inte.
Nu tar jag studenten om mindre än en månad, oskuld, oskysst med få livserfarenheter och jag tänker över vad i helvete jag gjorde med min ungdom. All den tid jag la framför skärmen kunde jag ha lagt ner på att hitta på saker, börja i någon sport, träffa vänner jag vete fan, vad som hellst. Blir dessutom lite irriterad på att mina föräldrar inte sa till mig på skarpen och verkligen fick mig att inse vad jag verkligen höll på med, men har ändå förståelse då det är första gången de är föräldrar.
Blir verkligen avensjuk på äldre generationer som levt utan digitaliseringen och upplevt en mer äkta ungdom.
Skrev lite onödigt mkt och det låter kanske lite klyschigt ( bara ryck upp axlarna lixsom)
Lättare sagt än gjort dock.
Tacksam för era reflektioner och om ni orkar läsa allt :)