u/CranberryQuiet4350

Hej hej snabb fråga, ni som har gått utredningen, exakt hur ärlig kan man vara om sin suicidela tankar? Ja känner såklart att behov att dämpa dem men mitt största behov just nu är framförallt den med könsdysforin (även om de är sammankopplad) har dragit en vit lögn i sagt att jag inte tänker nå mer än en annan typ "såklart att man har tänkt tanken, den gör alla men det är inget aktivt". Jag har ungefär tankar varje dag och en del aktiva fantasier o "planer", känns svårt att berätta detta till vården och ändå kunna bli behand som jag vill i möterna? Hur har ni andra upplevt det? Är det bättre att söka sig till annat håll med de suicidela tankarna jag lever med tänker jag, eller vänta tills efter ställd diagnos?