Ett argument mot dopaminförklaringar
Med det här inlägget vill jag problematisera en förklaringsmodell jag upplever att många idag använder för att förstå sig själva och sina beteenden, vi kan kalla den signalsubstansmodellen (SM). Jag börjar med att ge exempel på hur jag ser förklaringsmodellen användas, problematisera detta, och sedan presenterar jag en alternativ modell som i min uppfattning är mer användbar, mer hjälpsam och mer i linje med vetenskap och gedigna psykologiska teorier. Syftet att göra detta är huvudsakligen att ge en förklaringsmodell som många kan ha faktisk nytta av. Jag måste också erkänna att ett delsyfte är att få skriva av mig då jag börjat bli frustrerad över hur pass utbredd SM är. Som bakgrund är jag legitimerad psykolog. Nu kör vi!
Det jag här kallar SM är tendensen att förklara sina beteenden och vanor med signalsubstanser som antas vara inblandade och hur de fungerar. Dopamin verkar vara dominerande. Exempel på tankegångar är att mobilberoende kommer från att hjärnan kräver snabba, konstanta dopaminpåslag; att impotens är en följd av att man fått en tillvänjning av dopamin så att högre doser krävs för erektion; och att bristande motivation beror på att uppgiften man vill utföra inte ger tillräckligt dopamintillskott; ”ADHD betyder att man har en brist på dopamin”.
Jag vill betona här att SM inte nödvändigtvis är ”falsk”, min poäng är att den inte är tillräckligt användbar. Signalsubstanser är förstås en del av biologin som ligger bakom våra beteenden så ett korn av ”sanning” finns definitivt i SM. Men den medför några problem:
- Vi kan inte se våra signalsubstanser. SM leder till en distans från våra faktiska erfarenheter och vad vi upplever här och nu. Jag föredrar en modell på en analysnivå som är närmre vår mänskliga upplevelse.
- SM kan leda till tveksamma slutsatser, tex att vi utvecklar tolerans för dopamin och behöver detoxa. Stödet för detta är inte särskilt starkt.
- SM är en grov förenkling av vår biologi. En enorm mängd processer är involverade i våra beteenden och sanningen är att vi inte vet särskilt mycket om exakt vilka roller våra signalsubstanser har.
- Att tänka med SM misstänker jag kan leda till minskad känsla av agens eftersom den fokuserar på automatiska biologiska processer som vi inte kan påverka direkt. Det är lättare att nedvärdera sin egen makt och ansvar för sina beteenden. Man gör sig till en ”slav under sin biologi”.
En alternativ förklaringsmodell är Stimuluskontroll (SK). Ett vardagligare ord för stimulus är ”trigger”, något vi tar in med våra sinnen och som är en ledtråd (eng: ”cue”) till en reaktion eller ett beteende. Alla kan känna igen sig i att när det doftar mat blir man plötsligt medveten om att man är hungrig och magen börjar kurra eller när man låser upp ytterdörren blir man plötsligt kissnödig och måste skynda till toaletten. Vi säger att reaktionen ”magkurr” står under kontroll av stimulit ”matdoft+hungrig”. Att bli kissnödig står under kontroll av stimulit ”komma hem” och kissnödigheten är i sin tur en cue för att gå på toaletten. Anledningen är att vi tränat in kopplingen genom att göra beteendet i närvaro av stimulit upprepade gånger. Detta är Pavlovs hundar som de flesta nog hört om.
Jag har problem med skärmtid. Mobilen åker upp konstant när jag sitter i soffan hemma. Hundratals gånger om dagen utan att jag ens tänker på det. Jag tänkte på SM vs. SK nyligen när jag var på ett spa med mobilförbud och noterade efter många timmar att impulsen att ta fram mobilen knappt dykt upp en enda gång! SM har väldigt svårt att förklara detta. Om mitt mobilberoende berodde på att hjärnan hela tiden är ute efter kicken av dopamin borde impulsen att ta fram mobilen rimligtvis varit starkare än någonsin när jag befann mig i en miljö med ovanligt lite stimulans. SK kan däremot förklara detta enkelt: På spat var jag i en ny miljö, hade på mig andra kläder, hörde andra ljud, kände andra dofter etc. än vad jag är van med. Med andra ord förekom inga stimuli som jag associerat med att ta fram mobilen, och därför kom heller inte impulsen.
Jag menar att SK är mer hjälpsamt för oss att förstå och förändra våra beteendemönster. En fördel är fokuset på kontexten av beteendet, något som SM missar. Ställ frågorna ”vad har jag tränat in för associationer kring det här beteendet/reaktionen? Hur kan jag påverka kontexten för att minska impulsen till beteendet? Hur kan jag skapa en ny vana genom att knyta beteendet till en kontext?”.
Om du till exempel har en tendens att bli så trött att du somnar i soffan efter jobbet är kanske inte den bästa förklaringen att det är något fel på din biologi, utan att du suttit i soffan under din tröttaste tid på dagen så många gånger att du nu associerar ”sitta i soffan” med trötthet. Prova att sätta dig någon annanstans eller gå en promenad efter jobbet så försvagas associationen över tid. Om du har svårt att påbörja en uppgift, så fråga dig vad du brukar göra i den kontexten du befinner dig i. Det är inte för intet som många tex. Har svårt att studera hemma, men det går bättre om man går till biblioteket – stimuluskontroll!
Jag hoppas detta var läsligt och intressant. Jag har gjort mitt bästa att korta ner texten hehe. Throwawaykonto för att inte ”stöka till” mitt andra konto som jag använder renodlat nischat av stimuluskontrollskäl 😄