Driftstekniker, undersköterskor, maskinoperatörer och anställda i tech- eller life science-företag slipper regeringens nya högre lönekrav för arbetskraftsinvandrare, erfar Di. 

Men varken restaurangpersonal eller bussförare finns på listan över undantag efter Tidöpartiernas förhandlingar. För personliga assistenter och bärplockare i skog blir det samtidigt helt stopp. 

För två månader sedan presenterade Migrationsverket olika förslag på yrken där arbetskraftsinvandrare kan få undantag från Tidöpartiernas nya högre lönegolv på 90 procent av medianlönen, eller cirka 33.400 kronor från den 1 juni. 

På fredagen presenteras resultatet av förhandlingarna vid en pressträff. Medan Liberalerna har slagits för undantag inom industrin och techsektorn, har M och KD fört fram behov inom så kallade legitimationsyrken i vården. Samtidigt har Sverigedemokraterna drivit en hårdare linje och partiet hade hellre sett ett högre lönegolv. 

Partiernas ingång gör djupa avtryck på listan, som består av 27 yrkesgrupper, kan Di berätta. För företag inom tech och life science gäller inte undantaget om företaget är i ett uppbyggnadsskede. Att ha en förmögenhet eller inkomst från näringsverksamhet kan också medge undantag för personer i branschen. 

Även ingenjörer inom kemi och teknik finns på listan. För examinerade studenter i Sverige finns undantag. Liksom för flyktingar från Ukraina. 

Inom vården görs undantag för apotekare, läkare, sjuksköterskor och tandläkare. Men också för undersköterskor, ambulanssjukvårdare och vårdbiträden. 

Undantagen är även många inom skog- och lantbruk (se lista ovan).

Att inget parti tagit restaurang- och besöksnäringens parti är också tydligt, enligt den lista som Di har tagit del av. Migrationsverket pekade på att det kunde finnas behov av undantag för bland annat kockar, kallskänkor, hovmästare och servitörer, men dessa yrken finns inte med på den slutliga listan. 

Det tidigare bristyrket bussförare saknas också, liksom taxiförare. 

listan

Ingenjörer och tekniker inom kemi och kemiteknik

Laboratorieingenjörer

Drifttekniker

Supporttekniker

Systemadministratörer

Nätverks- och systemtekniker med flera

Undersköterskor inom hemtjänst

Undersköterskor inom habilitering

Undersköterskor inom vård- och specialavdelning

Undersköterskor – mottagning

Barnsköterskor

Ambulanssjukvårdare

Vårdbiträden

Uppfödare och skötare av lantbrukets husdjur

Övriga djuruppfödare och djurskötare

Växtodlare och djuruppfödare

Skogsarbetare

Svetsare och gasskärare

Stålkonstruktionsmontörer och grovplåtslagare

Underhållsmekaniker och maskinreparatörer

Distributionselektriker

Slaktare och styckare med flera

Maskinoperatörer

Övriga maskinoperatörer inom livsmedelsindustri m.m.

Övriga drifttekniker och processövervakare

Förare av jordbruks- och skogsmaskiner

Bärplockare (på odlingar) och plantörer med flera

Om S menar allvar med den samarbetsanda partiet går till val på, finns det ett tämligen enkelt sätt att omsätta den i handling.

Peter Wennblad

Publicerad 2026-05-21

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

På onsdagskvällen siktades S-toppen Mikael Damberg och hans pressekreterare på en biluthyrningsfirma i centrala Stockholm. Kanske var han på väg ut ur stan, på flykt undan alla frågor och invändningar om Socialdemokraternas regeringsunderlag. De som Damberg och partiledaren Magdalena Andersson hade tänkt att de skulle slippa efter den gemensamma pressträff tidigare på dagen, där de enligt egen utsago gav ”besked i regeringsfrågan”.

Men så mycket klokare blev nu ingen av det så kallade beskedet. Den ”nya samarbetsanda” som Magdalena Andersson säger sig vilja se i svensk politik, är som brukligt en omskrivning för att andra ska samarbeta med S på deras villkor. Och på ett sätt som gör det möjligt för partiet att bilda regering på egen hand.

I frågor där S ligger sakpolitiskt närmast vänsterpartierna, ska de fatta varandras händer, och på områden som kriminalpolitik och energi hoppas S att ett eller flera av Tidöpartierna ska ställa upp.

>

Men varför till exempel Vänster-, Miljö- och Centerpartiet skulle släppa fram en S-regering, för att sedan finna sig vid att bli avsmakningsrätter på Magdalena Anderssons parlamentariska buffé, kunde varken hon eller Mikael Damberg förklara. Inte så det blev begripligt i alla fall. Men Expressens skjutjärnsreporter Viktor Barth Krons sammanfattning av ”beskedet” var som vanligt pricksäkert pedagogisk: S är som de brukar och har kvar sina bekymmer, men önskar sig nu dessutom en enhörning i julklapp (Expressen 20/5).

Om S verkligen menar allvar med den samarbetsanda partiet går till val på, finns det ett tämligen enkelt sätt att omsätta den i handling. Nämligen att S släpper fram en ny Tidöregering. 

Under mandatperioden har S på område efter område rört sig närmare regeringens politik, och allt längre bort från sina rödgröna oppositionskollegor.

I dagsläget framstår det därför som mer realistiskt att S kan göra upp om budget och sakpolitik med Tidöpartierna, än att Nooshi Dadgostar och Elisabeth Thand Ringqvist ens ska låta sig fotograferas tillsammans. Dessutom – och det var kanske den egentliga nyheten på onsdagens pressträff – har S inte längre några röda linjer mot att hitta överenskommelser där även Sverigedemokraterna ingår.

Det krävs färre låsningar i svensk politik, mässade Mikael Damberg på pressträffen. Budskapet var riktat mot andra – men träffade i stället hans eget parti.

Igår 06:00

Många europeiska batterisatsningar har floppat, men vissa lever vidare. Orral Nadjari, längst till höger, vid en ceremoni där Britishvolt skulle bygga sin fabrik. Företaget gick i konkurs 2023. Foto: Britishvolt.

“2025 är vi ikapp och förbi de asiatiska länderna”, sade hedersdoktorn Bo Normark 2018 om Europas satsningar på batterier. Normark var engagerad i Northvolts utveckling och rådgivare åt Vargas, men det svenska flaggskeppet är inte det enda megaprojekt som gått åt skogen.

Nu visar en ny rapport från den brittiska organisationen New Automotive att kontinentens försök att utveckla egen batteritillverkning hittills medfört investeringar på 1 190 miljarder kronor (Mdr). Det motsvarar omkring 80% av Sveriges statsbudget.

Många försök har gått dåligt, här är tio europeiska batterifiaskon och några satsningar som lever vidare.

1. Morrow

I förra veckan meddelade norska Morrow att man kastar in handduken.

Notan landar på omkring 5 Mdr som investerats av ägare, långivare och norska staten. Totalt påverkas mer än 200 anställda.

2. Freyr battery

I Norge fanns även Freyr Battery, som grundades 2018 med målet att skapa en europeisk batteriförsörjningskedja baserad på ren energi.

Likt Northvolt valde man en nordlig ort, Mo i Rana, delvis för att få tillgång till vattenkraft.

När USA lanserade Inflation Reduction Act valde man att omlokalisera sina investeringar och 2024 stod fabrikslokalen i Nordnorge tom.

3. AMTE Power saknade kraft

Brittiska AMTE Power utvecklade litiumjon- och natriumjonbatterier för elfordon och energilagring.

Efter att en finansieringsrunda på 2,5 miljoner pund kollapsade hamnade bolaget i rekonstruktion 2023.

4. Kortslutning av Britishvolt

Två svenskar grundade Britishvolt 2019 som lovordades av Boris Johnson. Miljardinvesteringen uteblev och bolaget gick i konkurs 2023.

5. Italvolt

En av svenskarna bakom Britishvolt lanserade sedan Italvolt, som skulle bli Italiens första gigafabrik med 3 000 arbetstillfällen.

Problem med elnät, förseningar, svårigheter att köpa mark samt finansiering medförde att satsningen stannade av 2024.

6. Nilar nollas

Nilar i Gävle gick i konkurs 2023. Innan dess hade bolaget börsnoterats 2021 och erhållit finansiering från pensionsfonder och Europeiska Investeringsbanken (EIB).

7. Aelion

Aelion i Göteborg skulle utveckla batterisystem till fordon, men fick likviditetsbrist och gick i konkurs 2024.

8. Northvolt

Northvolt blev den största batterikraschen i Europa och en av de mest omfattande konkurserna i kontinentens historia.

9. Blackstone Technology

I Tyskland skulle Blackstone Technology 3D-printa batterier. Konkursen var ett faktum 2023.

10. ACC: fordonsföretag som drar i bromsen

ACC ägs av Stellantis, Mercedes-Benz och TotalEnergies. Bolaget skulle bygga flera europeiska gigafabriker, men efter problem med produktionskvalitet och lönsamhet stoppades miljardsatsningar i Tyskland och Italien.

Två satsningar som lever

Verkor verkar fortfarande vara ett av Europas mer framgångsrika batteriprojekt. Deras gigafabrik i Dunkerque invigdes i slutet av 2025 och bolaget uppges nu vara i slutlig valideringsfas inför serieproduktion under 2026. Renault är både storägare och huvudkund.

Volkswagens batteribolag PowerCo har faktiskt startat battericellsproduktion i tyska Salzgitter och bygger alltjämt fabriker i Spanien och Kanada. Samtidigt har bolaget skruvat ned sina ursprungliga expansionsplaner och söker mer extern finansiering.

Kinesiska bolag

Utöver dessa finns det flera kinesiska satsningar som lever och verkar utvecklas. Det gäller exempelvis CATLs planer i Tyskland, Spanien och Ungern.

Även kinesiska Gotion, Eve Energy, BYD och SVOLT gör omfattande investeringar i Europa. I flera fall tillsammans med europeiska biltillverkare.

I jakten på den unga publiken har SVT lanserat en rad nya politikformat. Men tittarna behandlas som Ipadbebisar.

Essy Klingberg

Publicerad 05:26

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det är valår, och medan partierna tävlar om väljarna tävlar mediehusen om nyhets­konsumenterna.

I mediebranschen gör man ingen hemlighet av att en målgrupp är mer åtråvärd än de andra: unga, generation Z, ”den omöjliga målgruppen”... kräset barn har många namn.

Problemet är att unga ständigt fladdrar mellan plattformar. De pusslar ihop sin världsbild via sociala medier, streamingtjänster och chattbotar. Därför – åtminstone enligt en modern journalistfloskel – konkurrerar man inte bara med andra mediehus utan också med Youtube, Tiktok och Netflix.

Lösningen tycks vara att anamma tilltalet från just dessa plattformar. Det beskrivs gärna som ”förnyelse” eller ”föryngring”, men låt oss kalla det vid dess rätta namn: fördumning.

Att SVT är en av få svenska aktörer som inte styrs av kommersiella intressen har inte hindrat dem från att gå i bräschen för utvecklingen.

Denna färdriktning är en viktig förklaring till varför flera tunga profiler på kort tid valt att lämna SVT. Besparings­åtgärder må vara en drivande faktor, men det handlar också om ett medvetet vägval: mindre av den tv-journalistik som gjort public service unikt, mer av det som alla andra redan producerar. Mindre fotarbete och gestaltande fördjupningar, mer explainers och snackisklipp.

Att SVT håller på att urholka sin egen relevans märks allra tydligast i satsningarna riktade mot unga.

Hysteriska jinglar och AI-estetik

En av dem är ”Politik, politik, politik”. De tolv minuter långa avsnitten går ut på att två yngre politik­reportrar guidar tittaren genom veckans snackisar med hjälp av ljudeffekter, skruvade AI-bilder, filmklipp och färgglad grafik. Att de sitter mitt på redaktions­golvet och öppnar spaningar med repliker som ”jag fick en ganska kul video skickad till mig nyligen” förstärker känslan av att man mest ställt upp en kamera och hoppats på det bästa.

Ibland rullas en senior medarbetare in. På allvar: inslaget ”Mats rullar in” går ut på att Mats Knutson skjutsas in i en kontorsstol till tonerna av en AI-genererad dansbands­jingel, ackompanjerad av en pixlig Nintendo-vinjett. Det är svårt att föreställa sig BBC behandla en av sina främsta politiska kommentatorer på samma sätt.

Programmet ”Fråga partiledaren allt!” direktsänds på Tiktok under ledning av SVT:s egen kelgris Fouad Youcefi. I det senaste avsnittet berättar Ebba Busch hur hon hanterar ångest samt vad som är det mest olagliga hon gjort (fortkörning, enligt egen utsago). Frågestunden är så gemytlig att den lika gärna hade kunnat sändas från partiledarens eget Instagramkonto.

I andra änden av samma spektrum finns en minst lika talande utveckling. Den uppmärksamme tittaren har kunnat notera att man på kort tid ökat mängden direktsändningar av regeringens press­konferenser. Ibland kommenteras de, ibland sänds de helt okommenterade. Det är att kapitulera för det granskande uppdraget.

Sedan i fjol sänds Agendas partiledar­debatter tillsammans med livereaktioner från komikern Messiah Hallberg och politik­reportern Kristoffer Törnmalm. Programmet riktar sig enligt SVT till dig som är ”taggad” på debatt men osäker på om du ”pallar”.

Den enda valsatsningen som fått brett genomslag är ”Fördoms­showen”, där SVT har åkt snålskjuts på ett redan etablerat poddformat.

Poängen med public service

I förra veckans ”Medierna” i P1 gjorde den nyligen avhoppade SVT-korrespondenten Bengt Norborg en lika nykter som dyster summering: Hur ska public service kunna motivera sin existens om man gör samma sak som alla andra?

Dessa ”nya” format – frontade av olika guldgossar – tycks främst syfta till att generera klipp som går hem i sociala medier. Som om tillräckligt höga räckvidds­siffror skulle få tyst på kritiken mot public service.

Men effekten riskerar att bli den motsatta. Även jag, som anser att public service fyller en avgörande demokratisk funktion, tycker det är pinsamt att tillhöra målgruppen för dessa satsningar.

Jag har tidigare skrivit kritiskt om SVT:s tilltal till unga – och om min egen kluvenhet inför att själv vara en del av samma utveckling, där nästan allt förväntas kunna omvandlas till storytelling i sociala medier. Att medierna står inför en verklig utmaning är uppenbart. Men journalistiken behöver också utmana sin publik. Man måste våga utsätta publiken, även den yngre, för komplexa resonemang och lita på att de klarar det.

När man talar om att nå unga syftar man trots allt inte på Ipadbebisar, utan på människor som är en del av samhället – som pluggar, jobbar, försöker skapa sig ett liv.

Valrörelsen är ett av få tillfällen då vi faktiskt får en direkt möjlighet att påverka samhällets riktning. Just då blir kraven på journalistiken särskilt höga. Om det här är nivån på vad som erbjuds är vi illa ute.

Hellre rikt och roligt än ett fattigt förmyndarland. Liberalerna tycks ha hittat vårglädjen med pigga frihetsförslag.
Mattias Svensson
Publicerad 06:00

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
I
ett land som stora delar av året domineras av mörker, kyla och tristess händer det märkliga saker med befolkningen. När ljuset och värmen återkommer och vi undfägnas de där första efterlängtade soldagarna är det som om själva livet återvänder. Borta är vårt virushärjade vinterjag, och fram skuttar en till sinnet lättad livsnjutare, som överoptimistiskt pepprat majschemat med rekreativa aktiviteter kvällar som helger.
Förvandlingen har synts även i politiken. De glåmiga folkpartister som varje vintervecka kom med nya förmaningar och förbud, har plötsligt blivit liberala och levnadsglada. Nu tycker de att svenskarna borde bli både rikare och friare.

Det går att le åt den överentusiastiska förändringen, och att ha kritiska synpunkter på detaljer.
För ja, det är fånigt att, som Liberalerna gjorde i förra veckan, sätta ett volymmål för hur många miljardärer Sverige ska ha om tio år. Och ett redan skattemässigt gynnat ISK-sparande behöver knappast bli ännu mer gynnat i ett land som samtidigt har hög skatt på arbete. Då är Moderaternas förslag om slopade restriktioner för personaloptioner bättre för att få fart på talangrekrytering och nyföretagande.
Men inriktningen är helt rätt. Att fler kan bli riktigt rika på att bygga och utveckla företag ger ett land med bättre möjligheter.
Då behöver vi även vårstäda bland alla restriktioner.
När svenska politiker greppar en bägare öl för att bildsätta hur de vill göra Sverige friare kan det förvisso bli lika stelt som omfamningen från en politisk motståndare. Men det verkligt löjliga är politiker och tyckare som vill hålla fast vid de restriktioner på alkoholområdet som Liberalerna nu vill avskaffa – och förstås att de alls har införts.

På vilket sätt, mer exakt, blir en öl inhandlad i en hotellbar mer farlig för att den tas med till hotellrummet?
Varför ska den som har tillstånd att servera kryddat brännvin till sina gäster behöva rapportera till kommunen om de själva kryddar brännvinet? Vad gör kommunen ens med den informationen?
Ja, varför ska den som redan genomgått ett kunskapstest för att få serveringstillstånd göra ännu ett prov för att få ha gårdsförsäljning? Eller den som har beviljats cateringtillstånd i en kommun behöva söka ett nytt tillstånd för att få arbeta i en annan kommun?
Det handlar om att skydda människor från alkoholens faror! menar systemförsvararna. Jaså, verkligen? På vilket sätt, mer exakt, blir en öl inhandlad i en hotellbar mer farlig för att den tas med till hotellrummet innan den dricks upp? Eller av att den köps i en bar och sedan tas med till en uteservering några steg bort på gatan utanför? Eller inhandlas till en måltid serverad av en food truck istället för på en restaurang? Det är bara nonsensregler som som sysselsätter överflödiga byråkrater.
Och om det nu stämmer, som exempelvis Vänsterpartiets Karin Rågsjö hävdade i SvD:s podd Ledarredaktionen (18/5), att svenskarna inte efterfrågar att kunna handla öl och vin på ICA i stället för i statens monopolbutiker – då kommer förstås ingen affärsidkare heller vilja sälja öl och vin.

Det blir som med andra regler vi avskaffat på alkoholområdet – ingen saknar dem i efterhand.
Men det är mer sannolikt att det blir som med andra regler vi avskaffat på alkoholområdet – ingen saknar dem i efterhand, och vi kommer snart att skratta förundrat åt att de en gång fanns.
Rågsjö försökte sig i samma podd också på ett vanligt retoriskt fulspel, att tillskriva meningsmotståndaren motiv de inte har: ”Jag tycker ni ska tänka, är alkoholen den stora frihetsfrågan i mitt liv?”, var hennes invändning mot L:s mycket beskedliga förslag. Som om partier inte skulle kunna vara för små och enkla friheter.
Frågan till Rågsjö och andra restriktionsvänner är snarare varför små, löjliga restriktioner som bara kostar och irriterar alls ska finnas kvar? I ett land av fria människor ligger bevisbördan alltid på den som vill inskränka vår frihet.
Ett liberalt parti gör rätt i att verka för frihet i såväl det stora som i det lilla. Förhoppningsvis kan större frihet för vuxna människor att hantera stärkande drycker även stärka Liberalerna. Det vore vin vin.

Mattias Svensson

Publicerad 09:11

I dag inleds det två dagar långa Natomötet i Helsingborg. Ett möte, som enligt statsminister Ulf Kristersson (M), kostar Sverige 85 miljoner kronor.

Deltar gör alliansens utrikesministrar. Och tungviktare, som USA:s utrikesminister Marco Rubio och Natos generalsekreterare Mark Rutte, ställer höga krav på säkerheten.

– Vi har haft andra större evenemang, men det här är ju väldigt stort. Det är något vi har laddat upp för under en längre tid och har en organisation kring, där vi mannar upp på olika sätt, säger Katarina Rusin, presstalesperson vid polisen.

Hur polisen arbetar kan hon inte gå in på djupare av säkerhetsskäl, men enligt kollegan Evelina Olsson har poliser från flera distrikt kallats in.

– Vi har kollegor som kommit ned från hela landet, som är kommenderade till den här insatsen. Och vi får också biträde vid eskorter från dansk polis. Det är personer som jobbar med allt från underrättelse till logistik, kollegor som jobbar civilt – hela spannet, säger hon.

”Flygande polisbilar”

En viktigt del är förstärkt kamerabevakningen i staden. Här har man bland annat satt in drönare som patrullerar luftrummet, något som Polisregion syd själva kallar ”flygande polisbilar”.

– Det är ett verktyg som vi använder på många olika sätt inom polisen. Inom den här typen av arbete så är det väldigt hjälpsamt för att få en god överblick över ett stort område, säger Katarina Rusin.

För helsingborgarna innebär mötet minskad framkomlighet på flera platser. Det berör bland annat området kring konferensanläggningen Sea U, Kvickbron, Stortorget och Sofiero slott.

Inför Natomötet har det var en del demonstrationer, som flutit på väl, enligt Katarina Rusin.

– Vi har resurs för det och det har gått lugnt till. Det har inte varit några större störningar i samband med de här demonstrationerna.

Ytterligare ansökningar behandlas för närvarande av polisen, och man förväntar sig också att det kan bli en del otillåtna demonstrationer.

Vilken typ av hot måste man förbereda sig för under en sån här konferens?

– Det är många olika aspekter att ta hänsyn till. Som jag sa, det är en stor resurs som tittar på alla olika delar av det. Men mycket är kopplat till nätet också, att man ska vara uppmärksam som allmänhet inför desinformation och annat som kan komma den vägen. Så det gäller att vara vaksam.

Kontrollerar fordon

Enligt Katarina Rusin finns det ingen känd hotbild för närvarande.

– Men vi har kontinuerliga kontroller utav platser, fordon och annat för att se till att det ska vara så säkert som möjligt.

Det är ju en del högdjur som kommer. Samarbeta ni med andra länders säkerhetspolis?

– Vi har samarbete med de relevanta myndigheter som vi bedömer att vi behöver ha samarbete med. Sedan vill jag inte gå närmare in på exakt vem och hur.

Polisen arbetar regelbundet med informationsinhämtning berättar, säger Evelina Olsson:

– Med tanke på storleken på mötet – det är första gången någonsin vi har ett ministermöte på Natonivå i Sverige – så har vi tagit höjd för allt i den här insatsen.

Grova överdrifter och rena osanningar – sin vana trogen saboterar Hyresgästföreningen alla försök till saklig debatt om den sjuka hyresmarknaden.
Peter Wennblad
Publicerad 06:00

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
G
rattis! Härom veckan vann en lycklig stockholmare högsta vinsten i det lotteri som kallas Sveriges hyresmarknad. Efter drygt 42 års (!) tålmodig väntan i bostadskön, det vill säga från ungefär när Thomas Wassberg tog femmilsguld under OS i Sarajevo, kan mannen nu bära in bohaget i en 165 kvadratmeter stor femrumsvåning på Kommendörsgatan. Månadshyran ligger på 19 000 kronor i månaden.
Det är lika mycket som det kostar att hyra en betydligt mindre fyrarummare – i Rinkeby. Och i en grannkåk på Östermalm såldes nyligen en bostadsrätt med fem rum för 30 miljoner kronor.

Så perverst är det svenska hyressättningssystemet, att inflyttningshyrorna i städernas äldsta och mest attraktiva innerstadskvarter ofta är lägre än i fantasilösa hyreslådor i ytterförort.
Dessutom är systemet konstruerat så att den som kommit över ett hyreskontrakt kan räkna med att hyran över tid stiger långsammare än den allmänna kostnads- och inkomstutvecklingen. Så ju äldre fastighet, och ju längre man bor i den, desto billigare blir lägenheten i förhållande till annat. Och desto mer värdefull att behålla. Med lite tur och trix kan den lycklige lotterivinnaren på Kommendörsgatan dessutom lyckas överlåta sin paradvåning till barn eller barnbarn innan han själv går ur tiden.

Hyressättningen är godtycklig, korrumperande och står i uppenbar strid med allmänna rättviseprinciper
Eftersom hyressättningen är godtycklig, korrumperande och står i uppenbar strid med allmänna rättviseprinciper, vill numera samtliga borgerliga partier göra om den. Moderaterna har till exempel föreslagit vad man kallar trygghetshyror. 
Det innebär fri hyressättning i nyproducerade lägenheter, och vid byte av hyresgäst. Men efter inflyttning ska hyran justeras enligt ett förutbestämt index. Modellen ligger relativt nära det utredningförslag som lades under förra mandatperioden, men aldrig genomfördes. Det balanserar marknadsmekanismer med besittningsskydd och ekonomisk förutsägbarhet för hyresgästerna. Ett klokt och väl avvägt förslag, kort sagt.
Men sin vana trogen ser Hyresgästföreningen som sin främsta uppgift att locka väljare till Socialdemokraterna genom att sabotera alla försök till saklig debatt, med grova överdrifter och rena osanningar. Liksom tidigare valår genomför HGF nu en påkostad kampanj, där organisationen försöker skrämma väljare som bor i hyresrätt med den ”hyreschock” som väntar för ”hundratusentals hyresgäster” om de borgerliga partierna får bestämma. På HGF:s hemsida kan besökaren fylla i adress och storlek på sitt boende, och få fram den (mycket högre) ”marknadshyra” som kan vänta efter valet.
Men det finns inte, och har aldrig funnits, några politiska förslag om att fastighetsägare ensidigt ska kunna höja hyrorna hur och när som helst för befintliga hyresgäster. De hundratusentals svenskar som HGF talar om är i själva verket noll, eftersom de borgerliga partiernas förslag bara omfattar nya hyresavtal.

De hundratusentals svenskar som HGF talar om är i själva verket noll
Den skräckbild som HGF målar upp har heller inget gemensamt med hur marknadshyror faktiskt fungerar i de länder i vårt närområde som redan infört sådana. I till exempel Finland, som avreglerade hyressättningen under 1990-talet, måste hyresavtal ha en klausul för när och hur hyran kan justeras. I regel sker det utifrån någon form av konsumentprisindex. 
I centrala Helsingfors tar det således, till skillnad från i Stockholm, snarare 42 minuter än 42 år att få ett förstahandskontrakt på en femrumsvåning. I skrivande stund finns ett tiotal så stora lägenheter lediga på den finska bostadsportalen Oikotie. För den som kan nöja sig med fyra rum finns det avsevärt fler lägenheter att välja bland.
Ja, inflyttningshyrorna är något högre mitt i Helsingfors än i centrala Stockholm. Men att stå decennier i kö har också ett högt pris. I synnerhet för dem som aldrig kommer fram. Det vill säga de allra flesta.

Peter Wennblad

Sverigedemokraterna är det mest Rysslandskritiska svenska partiet i EU-parlamentet medan Vänsterpartiet det klart minst kritiska. Det visar en stor genomgång av hur alla EU-parlamentariker röstat i frågor som rör Ryssland sedan 2019.

Det är organisationen Votewatch som gått genom över 280 olika omröstningar i EU-parlamentet sedan 2019 med bäring på Ryssland. De har granskat inte bara frågor som rör det ryska kriget i Ukraina utan även Rysslands göranden i bland annat Georgien, Belarus och Kazakstan; rysk hybridkrigföring, desinformation och frågor som rör den interna utvecklingen i landet. 

Av de åtta svenska partierna har Sverigedemokraternas parlamentariker haft, vad Votewatch kallar, den största bestämdheten gentemot Ryssland och i omröstningarna röstat för de mer kritiska alternativen i 93,7 procent av fallen. 

– Sverigedemokraterna har länge haft en kritisk hållning till Rysslands auktoritära styre och landets imperialistiska agerande och vi är därför inte förvånade över studiens resultat, säger EU-parlamentariker Charlie Weimers (SD) till Europaportalen.

Han kritiserar samtidigt ”särskilt Centerpartiet och Socialdemokraterna, men även många medier” för att gett en felaktig bild av Sverigedemokraternas hållning gentemot Ryssland.

Tätt efter Sverigedemokraterna kommer Kristdemokraterna och Moderaterna. 

Det klart minst Rysslandskritiska svenska partiet är enligt organisationens genomgång Vänsterpartiet vars ledamot Malin Björk i knappt 55 procent av fallen röstat för en mer kritisk hållning. 

– Jag och Vänsterpartiet har varit glasklara i vårt fördömande av Putins och hans regim, redan innan invasionen av Krim, och ännu starkare därefter, säger Björk och ifrågasätter vilka omröstningar som Votewatchs lista baseras på.

– Det enda jag kan tänka mig är att det handlar om i huvudsak utrikespolitiska rapporter och att dessa nästan uteslutande också innehåller långtgående krav på EU:s militarisering, ökat militärt och försvarspolitiskt samarbete, samt krav på att EU ska närma sig NATO. Detta är ju något som vi i Vänsterpartiet varit tydligt emot, säger Björk.

Europaportalen har försökt få ut hela omröstningslistan från Votewatch utan framgång. Organisationen skriver dock att man bara tagit med omröstningar vars politiska inriktning ”kan avgöras utan någon form av tvetydighet”. (Artikeln fortsätter efter grafiken.)

Mest kritik från forna östblocket

Partier från Kroatien, Tjeckien, Lettland, Litauen och Polen tillhör de mest Rysslandskritiska i EU-parlamentet. De mest Rysslandsvänliga partierna är det slovakiska högerextrema Hnutie Republika och proryska lettiska Latvijas Krievu savienība. 

Bland de mest proryska partierna i EU-parlamentet återfinns även nederländska Frihetspartiet och franska Nationell samling och ett antal kommunistiska partier.

Polen mest – Frankrike minst kritiskt

Votewatch har även räknat ut ett snitt för varje medlemsland beroende på hur kritiska deras EU-parlamentariker är. I topp hamnar Polen följt av Litauen och Rumänien. Sverige ligger på plats sex.

Det minst Rysslandskritiska landet är Frankrike, något som delvis förklaras av att många av dess parlamentariker tillhör Nationell samling. (Artikeln fortsätter efter grafiken.)

Ökad samstämmighet

Mätt över tid identifierar Votewatch en trend där fler partier blir mer kritiska mot Rysslands ageranden, inte minst bland extrempartier på både höger- och vänsterkanten.

”Vi ser en ökande grad av samförstånd om hur "man ska hantera Ryssland", eftersom till och med vissa av de politiska krafter som traditionellt sett har varit mer tillmötesgående gentemot Ryssland har omprövat (eller åtminstone modererat) sina ståndpunkter omedelbart efter invasionen av Ukraina”, skriver organisationen.

Enligt Aftonbladet har Vänsterpartiet varit med och finansierat pro-ryska separatisters strider i östra Ukraina. Enligt tidningen ska minst 219 000 kronor gått till organisationen Borotba, som sägs ha kopplingar till president Vladimir Putin.

Vänsterpartiet har enligt tidningen fört över pengar via sin biståndsorganisation VIF (Vänsterns Internationella Forum) , som är samarbetsorganisation till Sida. Det handlar om hundratusentals svenska biståndskronor till Borotba. Men uppgifterna om det exakta beloppet varierar.

Det är dock dokumenterat att mellan åren 2010 och 2012 har 219 000 kronor gått till dels Borotba, dels till Förenade Marxister – den organisation Borotba bildades ur 2011.
Vänsterpartiet beskriver Borotba som en ukrainsk vänsterrörelse mot nazism och för feminism.
Men enligt Jakob Hedenskog, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, utgör Borotba en av brickorna i Putins maktspel. Enligt Hedenskog ska organisationen ha ett tydligt drag av Sovjetnostalgi och separatism:
– Som en aktiv del av anti-Majdanrörelsen hamnar de i praktiken på samma sida som de pro-ryska separatisterna i Donbass. Syftet på lång sikt är att splittra Europa, säger Hedenskog till Aftonbladet.
Sedan kriget startade för ett år sedan ska flera av Borotbas aktivister ha ingått i väpnade separatiststyrkor som stridit mot regeringen i Kiev.
Vänsterpartiets samarbete med Borotba avslutades formellt först den 31 december 2014. I ett par fall har biståndspengarna gått till ett privat bankkonto som ledarna haft kontroll över, något som strider mot Sidas regler. De har förts över på flera sätt, bland annat direkt in på en ukrainsk kvinnas bankkonto.
Ann-Margrethe Livh, VIF:s ordförande, betonar att samarbetet upphört. Enligt henne var Borotbas huvudmål under V-samarbetstiden att kämpa mot nazistiska partiet Svoboda.
– Det var ungdomar som inte alls var krigiska utan tog avstånd från våld. Jag vet inte vad som hänt efter 2011-2012 när vi avslutade samarbetet. Om någon flippat ut, eller saker gått åt fel, kan jag bara beklaga, säger hon.
Riksdagsmannen Hans Linde (V) är kritisk:
– Det är en fullständigt oacceptabel hållning. Vi försvarar Ukrainas territoriella integritet. Om Borotba tar sådana typer av ställningstaganden, understryker det vikten av att vi inte längre har samarbete med dem, säger han till Aftonbladet.

Jan Majlard

Sovjetiska oljepengar hjälpte till att finansiera det svenska kommunistpartiet, och kan ha betalat det högkvarter som fortfarande tillhör Vänsterpartiet – i dag värt 100 miljoner kronor.

Det svenska företaget Naftasyndikat gav inte bara ekonomiskt stöd till den svenska vänstern – utan agerade också täckmantel åt spionverksamhet i Sverige, enligt en ny bok av riksdagsledamoten Fredrik Malm (L).

Väl dold men i händelsernas centrum stod hans morfars far, kommunisten Einar Kruse.

Fasaden på Kungsgatan 84 i Stockholm reser sig rosa i den annars beigea gatubilden. Här ligger Vänsterpartiets högkvarter. Partiet – som då hette Sveriges kommunistiska parti, SKP – köpte byggnaden 1937.

Partiet har vid upprepade tillfällen anklagats för att ha genomfört köpet med pengar från Stalins Sovjet. Uppgiften citeras kort i Vänsterpartiets vitbok ”Lik i garderoben?” från 1992, som skulle göra upp med partiets förflutna, men har inte kommenterats vidare.

Nu förs teorin om oljepengarna fram på nytt, i den liberala riksdagsledamoten Fredrik Malms bok ”Naftasyndikat”, som bygger på nya efterforskningar i Säkerhetspolisens arkiv. Där finns den akt som upprättades för Fredrik Malms morfars far, kommunisten Einar Kruse.

1928 blev Einar Kruse medgrundare till Aktiebolaget Naftasyndikat. Året efter blev företaget det första svenska att framgångsrikt börja importera och sälja sovjetisk olja i Sverige. Namnet delades med den ryska statliga oljeexportören Naftasyndikat, som enligt Fredrik Malm också stod bakom nio tiondelar av investeringskapitalet.

Men enligt Fredrik Malms bok var det inte bara olja som exporterades till Sverige. Utbytet ska också ha involverat en revolutionär beredskap, spionverksamhet och ekonomiskt stöd till den svenska vänstern – allt under Naftasyndikats täckmantel och med täta kopplingar till SKP.

Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet som också skrivit förordet till boken, tycker att uppgifterna om Naftasyndikat och SKP är intressanta. Naftasyndikat har inte studerats närmre tidigare, men företaget följer enligt Agrell samma spelregler som andra liknande verksamheter i Europa.

– Det är slående likt andra fall med sovjetisk och rysk verksamhet via olika former av bulvanföretag. Man etablerar en närvaro utan att det går att sätta fingret på att det handlar om spionage och undergrävande verksamhet utifrån, säger han till DN.

1917 bröt sig Socialdemokraternas vänsterfalang ur partiet och bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, SSV. 1921 bytte man namn till SKP. Einar Kruse förblev trogen medlem.

Han var övertygad kommunist och som AB Naftasyndikats ekonomidirektör ska han enligt Fredrik Malm även ha varit behjälplig med ekonomiska problem inom det ofta fattiga SKP. Tiotals partimedlemmar ska ha anställts vid företagets bensinstationer runt om i landet och vid oljelagret i Loudden i Stockholm.

I Säkerhetspolisens akt över Einar Kruse går bland annat att läsa påståenden från källor som:

”Vid penningbrist i kommunistpartiet tillhandahåller Kruse pengar, som komma från Moskva med kurirer”, och att Einar Kruse:

”...tillhör kontrollkommissionen för kommunistpartiet i Sverige och tillhandahåller, enligt uppgift, nämnda partis penningar, som i regel hitbefordras från Moskva genom kurirer.”

Naftasyndikats hundratals bensinmackar blev enligt Fredrik Malms bok en perfekt täckmantel för att slussa sovjetiska representanter runt om i landet. Uppgiftslämnare ska i Säpos arkiv vittna om möten med rysktalande medarbetare som trots uppdrag att inspektera verksamheten inte tycktes kunna något om den. Åtminstone ett 30-tal sovjetiska medborgare ska ha kommit till Sverige och Naftasyndikat bara mellan 1931 och 1932.

Enligt Wilhelm Agrell går uppgifterna i linje med SKP:s dåtida förhållande till Sovjet.

– Då var ju Sveriges kommunistiska parti fortfarande ett Moskvatroget parti. Man följde slaviskt partilinjen från Moskva. Det är först med C-H Hermansson som det börjar komma en uppmjukning, säger han.

1937 såldes Naftasyndikat. Einar Kruse gick direkt till att bli ekonomiskt ansvarig för SKP. Samma år köptes partiets högkvarter för 625.000 kronor, mer än 18 miljoner i dagens värde. Fredrik Malm drar slutsatsen att Naftasyndikats avveckling måste ha bidragit till köpet. Enligt den senaste taxeringen från 2019 är Vänsterpartiets fastighet värderad till 85 miljoner kronor, vilket motsvarar ett marknadsvärde runt 100 miljoner.

– Kommunistpartiet var fattigt. Så plötsligt har de jättemycket pengar, och kan köpa den här fastigheten. Fredrik Malm följer ju upp den här tråden, följer pengarna om man så vill. Det är klart att folk redan då undrade var pengarna kom ifrån, men det här ger ju en annan tyngd till det, säger Wilhelm Agrell.

Joakim von Braun, säkerhets- och underrättelseexpert som tidigare arbetat åt Säpo, skrev 1980 en kritisk rapport om Vänsterpartiets kommunistiska historia för tankesmedjan Timbro. Där nämns inte Naftasyndikat, och Einar Kruse bara kort, men de nya uppgifterna får stöd av von Braun som menar att liknande investeringar gjordes i andra europeiska länder.

– På den tiden fanns inte speciellt mycket information, men mycket hos Säkerhetspolisen har blivit öppet sedan dess, säger han till DN.

– Sverige var en viktig stödpunkt för Sovjet under en ganska lång tid och hittar Moskva ett vinnande koncept så håller man sig till det.

1958, när Einar Kruse var 76 år gick han i pension och hyllades av SKP:s tidning Ny Dag för sin livslånga gärning. Men såväl Einar Kruse som AB Naftasyndikat har enligt Fredrik Malm passerat så gott som onoterade i uppgörelsen med den svenska kommunismens kopplingar till Sovjet. Detta trots att Einar Kruse länge satt på ledande poster för verksamheter med nära koppling till Sovjet.

Einar Kruse och SKP bevakades. Ett antal personer med koppling till Naftasyndikat greps också och 1948 pekades den annars ljusskygge Einar Kruse ut i Aftonbladet som en maktfaktor i kommunistpartiet. Men mycket mer än så tycks det inte ha blivit.

Enligt Wilhelm Agrell kan det främst ha berott på två saker: Einar Kruses förmåga att inte sticka ut, och den dåtida Säkerhetspolisens bristande analysförmåga.

– Svensk säkerhetspolis var under lång tid inte särskilt avancerad. Man samlade information på hög, men hade ingen driven analysverksamhet och låg förståelse. En person som då inte sticker ut i det här övervakningsmaskineriet, den kommer slinka förbi ganska lätt, säger han.

DN har sökt Vänsterpartiet för en kommentar om uppgifterna rörande SKP. Partiet hälsar genom pressekreteraren Tommy Gabrielsson att man avvaktar till dess man läst boken i sin helhet.

DN har även sökt författarna till Vänsterpartiets vitbok.

Länsstyrelsen upphäver Stockholm stads beslut om att införa miljözon klass 3 i Stockholms innerstad. Det hade inneburit att att bensin- och dieseldrivna bilar inte fick köras i området.

Beslutet att införa miljözonen fattades av Stockholms kommunfullmäktige i oktober 2024. Den skulle ha införts den 31 december samma år men genomförandet har dröjt på grund av överklaganden.

Zonen omfattar ett område som inringas av Kungsgatan, Birger Jarlsgatan, Hamngatan och Sveavägen i centrala Stockholm. Behovet av en miljözon bygger på en analys från Trafikkontoret, där risken för folkhälsan var det bärande argumentet.

Trafikkontoret hänvisade bland annat till att området har halter av kvävedioxid som överskrider WHO:s riktvärden.

SvD har inte kunnat nå trafikborgarrådet Lars Strömgren (MP) för en kommentar.

Oppositionsborgarrådet Dennis Wedin (M) har varit emot ett införande av miljözonen, som han menar hade slagit mot företag och flyttat utsläpp och köer till vanliga bostadskvarter, menar han.

”Det är ett dyrt och verklighetsfrånvänt experiment som skulle ha begränsat tillgängligheten till city och skapat stora problem för stockholmare och företagare”, säger han i en skriftlig kommentar.

Stockholms Handelskammare välkomnar beskedet. Vd Daniela Waldvogel säger i en skriftlig kommentar att den nya miljözonen riskerade att orsaka stora problem för transporter till och från området.

”Längre restider och sämre framkomlighet gör det svårare att leverera varor, utföra serviceuppdrag och få vardagen att gå ihop. Det är inte bra för Stockholms tillväxt”, säger hon.

Länsstyrelsen motiverar beslutet att stoppa miljözonen bland annat med att den utredning som låg till grund för införandet av den var bristfällig samt att ett införande av miljöklass 3 får stora konsekvenser för affärsverksamheten i området.

”Sammantaget, anser länsstyrelsen att utredningen inte ger stöd för att det var lämpligt att besluta om införandet av miljözon med klass 3 i det aktuella området. Stockholms kommun hade således inte fog för beslutet. Vad kommunen har anfört i ärendet, medför ingen annan bedömning”, skriver Länsstyrelsen.

ISK-systemet har stor betydelse för företagens kapitalförsörjning. Det är rätt att göra en större del av ISK-sparandet skattefritt. 

Dagens Nyheter har på ledarplats (18/5) tagit strid mot systemet med investeringssparkonton, eller i varje fall hur de beskattas. Anledningen tycks vara att Liberalernas Simona Mohamsson vill höja den skattefria gränsen för ISK från 300.000 till 500.000 kronor.

Tidningens ställningstagande är anmärkningsvärt av flera skäl. Till att börja med skriver DN att det inte finns någon skatt på sparande, eftersom förmögenhetsskatten är avskaffad. Men skatten på investeringssparkontot är just en skatt på sparande – det är ju det som ISK går ut på, att man betalar en viss procentsats i skatt på sin behållning, oavsett om sparandet har ökat eller minskat.

Givetvis kan man alltid diskutera hur skatteregler ska vara utformade. Men när en liberal tidning raljerar över sparsamma medborgare och talar om att man inte ska ”stötta dem som redan lagt mest på hög” – då borde alla varningsklockor ringa.

Att försvara ISK-systemet handlar inte bara om att uppmuntra en sparandekultur. Det handlar om att värna den kapitalmarknad som är ett föredöme för hela Europa.

För några veckor sedan var Europaparlamentets talman Roberta Metsola på studiebesök i Stockholm. Hon mötte ett antal investerarprofiler samt börschefen Adam Kostyál. Hon var uppenbarligen imponerad. Sverige har ”en väldigt bred finansiell läskunnighet”, som Roberta Metsola uttryckte det.

Sverige sticker ut – här finns fler börsnoterade bolag än det åtta gånger större Tyskland. De senaste tio åren har fler bolag listat sig på Stockholmsbörsen än i Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Spanien tillsammans.

110.000 miljarder kronor ligger overksamma på europeiska sparkonton, enligt EU-kommissionen, som vill ändra på det. I tio år har kommissionen därför kämpat för att integrera unionens kapitalmarknader i en ”spar- och investeringsunion”. Det går trögt, och det är därför inte konstigt att blickarna i stället vänds mot Sverige. Våra upplägg går ju att kopiera. Exempelvis har Polen infört ett ISK-system efter svensk förebild.

ISK-systemets betydelse för näringslivets kapitalförsörjning kan inte överskattas, men det är inte den enda byggstenen. Det svenska pensionssystemet har medfört att en genomsnittlig svensk har över en halv miljon kronor på börsen via tjänstepension och premiepension. Och långt innan det nya pensionssystemet infördes för 25 år sedan blev svenskarna aktiefrälsta.

Det började med skattefondsparandet, som infördes av dåvarande ekonomiminister Gösta Bohman (M) i slutet av 1970-talet. Det följdes av allemansfonderna som infördes 1984 under Socialdemokraternas vakt.

Den som undrar hur Sverige kunde bli ett rikt land med ett innovativt entreprenörsklimat bör läsa Di-medarbetaren Torun Nilssons nyutkomna bok ”Finansdramat i folkhemmet”. Det är en skildring av hur finansmarknaderna har utvecklats och faktiskt förvandlat Sverige de senaste 50 åren.

På 1970-talet var den svenska aktiemarknaden bottenfrusen. Det fanns i stort sett inga ägare av kött och blod – de hade motats bort av ett drakoniskt skattesystem. 

Men en ny marknadstillvänd sida av socialdemokratin började det mödosamma arbetet med att avreglera ekonomin. Och den M-ledda regeringen i början av 1990-talet avslutade det bisarra experimentet med löntagarfonder. Med 00-talets slopande av förmögenhetsskatten och arvsskatten har investeringsklimatet formligen exploderat.

Tack vare den nya finansmarknaden har en mängd bolag kunnat växa och bidra till hela samhällsekonomin. Nya storbolag har uppstått för första gången på flera decennier.

Dagens Nyheter ansluter sig till en statisk syn på skatter. En sänkt skatt är med tidningens terminologi en kostnad. Och man talar om att resurserna är begränsade, och behövs till försvarsupprustningen i stället för till skattesänkningar – som om ekonomin inte skulle kunna växa. 

I själva verket är det en överlevnadsfråga för Europa att stärka sin konkurrenskraft. Det kommer att kräva stora mängder privat kapital. Bara så kan försvarsförmåga och grön omställning finansieras. Statsstöd är inte en framkomlig väg i längden.

40 procent av svenskarna har ett ISK-konto. De har tagit ett långsiktigt ansvar för sin ekonomi och sin framtid. Sparsamma människor ska hyllas, inte hånas.

Självklart ska man kunna köpa vin på Ica. Liberalerna är rätt ute med sitt nya manifest.

Stockholm tidigt 1970-tal. Majsolen dränker stadens gator men ingen sitter på uteserveringarna, eftersom det knappt finns några. Det krogliv som finns domineras av det statliga restaurangbolaget. Om det ska drickas ska det göras under statlig övervakning. 
Sedan dess har alkoholreglerna lättats upp, inte minst i samband med EU-inträdet 1995. Många onödiga förbud och regler finns dock kvar. 
Nu vill Liberalerna ändra på det. Partiet har släppt ett alkoholpolitiskt manifestmed ett tjugotal förslag som syftar till att minska restriktioner och byråkrati. Dit hör att tillåta ”take away” vid köp av alkohol, mer generösa öppettider och försäljning av kylda varor på Systembolaget. En så kallad krogmeter ska införas där restauranger utan kostnad ska kunna använda trottoaren som uteservering. Grannars makt att klaga på ljud ska minska.
Det mest kontroversiella förslaget är att alkoholmonopolet ska avskaffas. Matbutiker ska kunna ansöka om licens för att sälja vin. Det är ett stort steg för Liberalerna, vars nykteristiska ådra fortfarande finns kvar, men helt rimligt. I praktiken har monopolet på alkoholförsäljning till privatpersoner redan luckrats upp. Vem som helst kan beställa hem vin från Danmark på nätet, helt lagligt, tack vare EU.

Liberalerna är rätt ute. Sedan Finland tillät försäljning av öl och alkoholsvaga viner i matbutiker har Sverige den mest restriktiva alkoholpolitiken i hela unionen. För den som oroar sig över folkhälsan kan vårt östra grannland tjäna som en bra jämförelse. Där har alkoholkonsumtionen sjunkit stadigt sedan 2010, även efter uppluckringen av Alkos monopol.
Se på Köpenhamn. Där tar folk med sig en halvdrucken öl till nästa bar.
Det är troligt att detsamma skulle ske i Sverige. På totalen dricker svenskarna mindre nu än för 25 år sedan. Det alkoholrelaterade dödliga våldet har mer än halverats sedan 1990-talet. Det tycks inte finnas något tydligt samband mellan strikta regler och alkoholrelaterade problem, och det gör att argumenten för den restriktiva politiken inte håller. 
Självklart är alkohol inte som andra varor. Folkhälsoperspektivet är viktigt. Men att låta stressade middagsvärdar köpa kyld chardonnay i stället för att de ska tvingas lägga flaskan i frysen kommer inte att öka den alkoholrelaterade ohälsan. Det kommer att göra människors liv enklare.
Stök och fyllebråk på stan lär inte heller explodera för att det är möjligt för after workande kontorsarbetare att dricka sin pale ale i en park utanför krogen om det är fullsatt på uteserveringen. Se på Köpenhamn. Där tar folk med sig en halvdrucken öl till nästa bar. Men den danska huvudstaden både upplevs och är tryggare kvällstid än Stockholm.

Liberalernas manifest är egentligen inte radikalt. Det är ett sätt att göra Sverige till ett mer normalt europeiskt land och ligger i linje med svenskarnas alltmer liberala syn på alkoholpolitik.
Byråkrati och strikta regler är ingen garant för ett välmående folk, tvärtom. Att vara ute och umgås med människor, ta en öl och se ett band är positivt för människors hälsa. Det är 2026, inte 1926. Låt det hända.

När folk med hemtjänst får värma matlådor hojtar Magdalena Andersson om att det är ovärdigt. Det är oaptitlig populism.

På svenska arbetsplatser är det ofta kö till mikrovågsugnarna. Fler och fler tar med sig matlådor hemifrån, värmer frysta eller kylda rätter köpta i butik eller i varuskåp på jobbet. 
Få anser numera att det är prisvärt att äta dagens lunch ute varje dag. Det blir mikrat eller sallad. I värsta fall mackor, som ju är standard i många andra länder.
Inget konstigt med det.

Men när det kommer till människor som är beviljade hjälp med mat genom hemtjänsten – då framställs värmd mat som något ytterligt suspekt. Närmast hälsovådligt.
”Äldre får äta färdigrätter och frysmat när kommunen slopat lagad mat till äldre”, larmade Sveriges radio i våras.
SR hade frågat kommunerna och fann att minst 42 av dem hänvisar hemtjänstbrukare till att handla frysta eller kylda rätter i nätbutik, samtidigt med den övriga beställningen av sådant som bröd, juice, kaffe, mjölk och toapapper. 
Självfallet uttalade sig arga och besvikna personer, som sjukpensionären Annelie Persson i i Hjo som vill få tillbaka sin kommunalt storkökslagade varmhållna låda. S-ledaren Magdalena Andersson hälsade på henne, och förordade skattehöjningar ”för att våra äldre ska slippa äta mikromat”.

DN:s kulturredaktör Björn Wiman klämde i med ”de äldre får fortsatt äta smaklös och näringsfattig mikromat” i en krönika som annars, som vanligt, varnade för fascismen.
Varje minut extra hos en brukare i hemtjänsten gör skillnad. Då ska resurserna gå till omvårdnad, inte till att personalen forslar mat.
Pensionärsorgansationen SPF, med tidigare KD-ministern Maria Larsson i spetsen frågade sig: Vem vill leva på frysmat och mikromat sju dagar i veckan! 
Äldreministern Anna Tenje, M, var lika kritisk i Senioren: Det är extremt kontraproduktivt av kommunerna att agera så här. 
Tänk om politiker, pensionärsorganisationer och journalister kunde sluta att skrämmas med mikromat. Den är precis lika lagad som den som skickas ut från kommunala eller upphandlade storkök. Och det görs numera också oftast i kyld form, med lådor för halva eller hela veckan.
Men frestelsen är uppenbarligen för stor för den som inte har det direkta ekonomiska ansvaret för hemtjänsten. Och det har varken Magdalena Andersson eller Anna Tenje. Det har däremot S-styrda Malmö.
Där avskaffas leveranserna från värmeskåp, i stället levereras kyld mat. Trots protester från närstående pensionärsorganisationen PRO. Det handlar inte bara om att spara. Maten är nämligen bara rimligt varm för de första på utdelningsturen. Sen har den svalnat, tappat näringsvärde och behöver värmas. I mikron.

I Jönköping, också med S i ledningen, gäller numera Coop-köpta rätter i stället för skåpmat. Kommunen räknar med att motsvarande 30 tjänster då kan ägnas åt omvårdnad i stället för lådtransport.
Prioriteringen är rimlig. Utbudet av kylda och frysta rätter i nätbutiker är väldigt stort. Därigenom går det att få större variationer på smaker än via storkökens rullande veckomenyer. Oftast till ett lägre pris för konsumenten dessutom.
Visst är undernäring bland gamla och sjuka ett problem. Men det existerar på boenden med mottagnings- och tillagningskök också. En del människor tappar helt enkelt matlusten. 
Men varje minut extra hos en brukare i hemtjänsten gör skillnad. Då ska resurserna gå till omvårdnad, inte till att personalen forslar mat. 
1980-talet, där hemtjänsten lagade mat hemma hos folk på beställning, kommer aldrig tillbaka. Men såväl dillkött som kalops finns i nätbutiken. 

Bakom bostadsköerna finns en konflikt som både splittrat partier och fällt en regering: vem staden är till för. ”Jag kan inte köpa en Ferrari heller. Vissa saker kommer man inte få”, säger Timbroekonomen Fredrik Kopsch.

Malin Hector

Publicerad 06:07

På Mariaberget, med utsikt över Riddarfjärden, ligger kulturmärkta trähus från 1700-talet. Här kan du bo i en trea för runt 8 000 kronor i månaden.

Förutsatt att du har stått i bostadskön sedan Olof Palme fortfarande var statsminister, vill säga.

Det är därför Fredrik Kopsch, chefsekonom på tankesmedjan Timbro, vill ses just här. För honom är Mariaberget mer än en av Stockholms vackraste utsikter. Det är ett argument mot den svenska hyresmodellen.

– Vi ska hålla hyrorna låga i centrala Stockholm så att människor med låga inkomster har råd att bo här. Problemet är bara att de aldrig får kötid nog, säger han.

Runt kullerstensgränderna säljs bostadsrätter för tiotals miljoner kronor. Ändå kan hyran för en nyproducerad etta i Rågsved vara högre än för en trea här på Mariaberget.

Det beror på det svenska bruksvärdessystemet. Hyror sätts inte främst efter hur attraktiv adressen är, utan förhandlas kollektivt utifrån lägenheternas “bruksvärde” – baserat på saker som standard och planlösning. I de flesta länder spelar marknadspriset istället en avgörande roll.

Nio års kö i Stockholm

Fredrik Kopsch tillhör de mest profilerade kritikerna av dagens hyressystem, och för honom stavas främsta problemet köer.

I Stockholm står nära 900 000 personer i bostadskön. Förra året förmedlades drygt 20 000 hyresrätter. Den genomsnittliga kötiden är omkring nio år, men i innerstan krävs ofta det dubbla.

– Vi är institutionaliserade i det här systemet. Vi vet att det tar 20 år att få en lägenhet i centrala Stockholm. Ingen förväntar sig något annat, säger Kopsch.

Men det är inte bara det att väntetiderna blivit långa, utan också att kötiden i sig blivit en sorts valuta. Enligt Kopsch innebär det en slags privilegiefördelning där de mest attraktiva hyresrätterna går till dem som haft längst tid att samla ködagar.

– Det här är ju människor som stått passivt i kö och bott någon annanstans i åratal och väntat. Och så säljer de sin villa eller bostadsrätt och flyttar in i en jättebillig lägenhet i innerstan. Det är ju inte dem vi vill hjälpa, säger han och pekar mot de gamla trähusen ovanför Riddarfjärden.

Det är framför allt unga som stängs ute, menar han. Över 180 000 unga vuxna i Sverige bor ofrivilligt kvar hemma hos sina föräldrar.

Men att släppa hyrorna fria skulle också förändra Stockholm i grunden.

Höjda hyror med 78 procent

En ny scenarioanalys från konsultjätten Ramboll, framtagen på uppdrag av Hyresgästföreningen, uppskattar att hyrorna i Norra innerstaden skulle stiga med 78 procent i ett scenario med marknadshyror. På Östermalm och Djurgården handlar det om höjningar på närmare 110 procent.

Kopsch ser det inte som ett argument mot marknadshyror.

– Alla kan ju inte bo i centrala Stockholm. Men då får man prioritera själv hur stor inkomst man vill lägga på boendet.

För Kopsch är dagens system inte mer rättvist – bara mindre öppet med vilka som faktiskt gynnas.

– Jag kan inte köpa en Ferrari heller. Vissa saker kommer man inte få.

Bakom tekniska ord som bruksvärde och fri hyressättning döljer sig en större konflikt: vem staden egentligen är till för.

Få frågor har skakat svensk politik lika mycket som den om marknadshyror.

När den statliga hyresregleringen började avvecklas under 1960- och 70-talen försökte politikerna hitta en kompromiss mellan fri marknad och statlig kontroll. Resultatet blev bruksvärdessystemet.

Det skedde dock inte utan konflikt. 1967 tvingades Tage Erlander (S) dra tillbaka ett förslag om att avskaffa hyresregleringen efter omfattande protester.

Drygt femtio år senare skapade frågan en regeringskris.

Fällde Stefan Löfven

När Centerpartiet och Liberalerna drev igenom fri hyressättning i nyproduktion i Januariavtalet svarade Vänsterpartiet med att rikta misstroende mot Stefan Löfven. Sommaren 2021 fälldes han i riksdagen – den enda statsminister i svensk historia som röstats bort på det sättet.

På Hyresgästföreningens kontor vid Norrmalm tror chefsekonomen Martin Hofverberg att han vet varför frågan blivit så explosiv.

– Det finns två bostadsfrågor som verkligen blir sprängstoff politiskt: marknadshyror och fastighetsskatt. Och det som förenar dem är att människor upplever dem som ett hot mot boendetryggheten.

Han avfärdar inte kritiken mot de långa bostadsköerna i Stockholm. Men enligt honom är det framför allt bostadsbristen – inte hyresregleringen – som skapat problemet.

– Är det stor brist vill man hålla hårt i sitt kontrakt och tänka att ”det här är min livlina”, säger Martin Hofverberg.

Och konsekvenserna av marknadshyror skulle inte stanna på Östermalm, menar han.

Enligt Rambolls analys skulle hyrorna stiga i 78 av 87 områden i Stockholm. I genomsnitt med 39 procent.

– Det som händer då är att hyresgäster kommer behöva lägga en mycket större del av sin inkomst på hyran. Och många kommer tränga ihop sig mer för att ha råd att bo kvar, säger han.

Sedan Löfvenkrisen 2021 har få partier velat använda ordet marknadshyra. Men konflikten lever kvar.

Fri hyressättning eller frysning

Centerpartiet står fortsatt bakom friare hyressättning i nyproduktion, samma fråga som bidrog till att fälla Stefan Löfven 2021. Vänsterpartiet har samtidigt gjort hyrorna till en möjlig regeringsfråga igen, den här gången med krav på frysta hyror.

Moderaterna vill i stället införa så kallade trygghetshyror. Tanken är att hyran ska sättas mellan hyresvärd och hyresgäst vid inflyttning, snarare än genom dagens kollektiva förhandlingar. Därefter ska hyran följa ett index över tid.

Partiet beskriver modellen som ett sätt att skapa större förutsägbarhet för både byggbolag och hyresgäster. Kritiker beskriver det som marknadshyror i ny förpackning.

På Mariaberget används de låga hyrorna som ett argument mot systemet. Några tunnelbanestationer söderut, i Kärrtorp, används de som ett argument för att bevara det.

Här vill socialdemokraten Lawen Redar ses.

I Kärrtorp ligger punkthus och låga butikslängor från 1950-talet runt centrum. För Lawen Redar är området ett exempel på det Stockholm hon menar riskerar att försvinna.

– Det människor är stolta över här är att vanligt folk bor här. Man är granne med en undersköterska, en busschaufför, en läkare. Det är många olika yrkesgrupper som lever sida vid sida.

Enligt Rambolls analys skulle hyrorna i Kärrtorp stiga med 25–50 procent med marknadshyror.

– Med hyror som drar iväg på den nivån skulle det bli helt uteslutet för vanligt folk att bo kvar.

Lawen Redar delar bilden av att bostadsköerna blivit ohållbara, men hon menar att marknadshyror inte skulle göra innerstaden mer tillgänglig för vanliga löntagare, bara dyrare.

I stället vill hon se ett ökat byggande av bostäder – där man också prioriterar särskilda grupper.

– Det är ju några grupper vi väljer att prioritera, och den första är unga. Så att man får rätt till en bostad överhuvudtaget.

Moderaternas förslag om trygghetshyror ser hon som ”bakvägen” till marknadshyror.

Det håller dock Moderaterna själva inte med om. I en skriftlig kommentar skriver Christofer Fjellner (M), finansborgarrådskandidat i Stockholm, att partiet inte har några förslag om marknadshyror.

”Det här är skrämselpropaganda från Socialdemokraterna som återkommer inför varje riksdagsval”, skriver han.

Moderaterna menar att trygghetshyror i deras senaste stämmobeslut är ett exempel på en möjlig reform, inte ett färdigt förslag.

För Lawen Redar ändrar det inte kärnfrågan: vilka som ska ha råd att bo i Stockholm.

– Jag önskar inte att Stockholm blir en stad bara för människor med stora plånböcker.

I USA märks ett stort skifte i opinion och verksamhet till förmån för kärnkraften. I delstaten New York kommer en ny utbyggnad att vara större än den samlade kapaciteten i hela USA de senaste 30 åren.
Janerik Larsson
Publicerad 14:00

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
I
förra månaden hände något ovanligt: De första spadtagen för två kärnkraftsprojekt i USA togs, med blott en veckas mellanrum. I Kemmerer, Wyoming, påbörjade TerraPower – grundat av Bill Gates – bygget av enkommersiell reaktor. I Oak Ridge, Tennessee, startade Kairos Power en anläggning som ska leverera el direkt till Googles datacenter. Meta storsatsar på att bygga kärnkraft som ett led i sin AI-satsning och investerar i TerraPower.
”Det här är inte en testreaktor”, sa TerraPowers vd Chris Levesque  om bygget i Wyoming till Wall Street Journal: ”Det här är en nätansluten kärnreaktor som ska byggas på 42 månader.”

I en bransch som tidigare ofta präglats av förseningar kan det ses som en djärv utsaga. Men den speglar ett verkligt skifte.
Kärnkraften har funnit en ny kundkategori: Silicon Valley. Det beror på ett sammanträffande av faktorer som tillsammans skapar en helt ny situation. AI-boomen har gjort att datacentren kräver mycket el – och de stora techföretagen vill ha koldioxidfri kraft dygnet runt. Det kan varken sol eller vind leverera.

En undersökning av Gallup pekar på ett högt stöd (61 procent) för kärnkraft.
Google har avtalat med Kairos om upp till 500 megawatt kärnkraftsel. Microsoft återstartar Three Mile Island, det kärnkraftverk vars problem utlöste den svenska kärnkraftsfolkomröstningen 1980.
SMR – Small Modular Reactor – är branschens nya nyckelord. Modulerna fabrikstillverkas och monteras på plats, med ambitionen att sänka kostnaderna för varje ny enhet. Till detta kommer framför allt i USA en mycket stark politisk medvind.
Trumpadministrationen har förenklat tillståndsprocesser och skjutit till federala miljarder.
Den amerikanska satsningen handlar om att ta kampen om AI-utvecklingen mot Kina och då krävs det mycket elenergi. I Japan startas reaktorer på nytt inklusive Kashiwazaki-Kariwa som är världens största kärnkraftsanläggning. I Europa planeras två dussin nya kärnkraftverk.
I USA har opinionen svängt rejält. En undersökning av Gallup pekar på ett högt stöd (61 procent) för kärnkraft. Det demokratiska partiets vänsterflygel var trots den opinionen under Joe Bidens presidentperiod negativ till kärnkraft. Bidens regering stödde dock flera kärnkraftssatsningar.
Demokratiska guvernörer som Gavin Newson i Kalifornien och Gretchen Whitmer i Michigan kämpar för att rädda nedläggningshotade kärnkraftverk i sina delstater. Illinoisguvernören JB Pritzker, miljardär som nämns som tänkbar demokratisk presidentkandidat 2028, har undertecknat en lag som upphäver ett tidigare förbud mot ny kärnkraft.
Kathy Hochul, demokratisk guvernör i delstaten New York, vill satsa på att statens elnät ska förses med ytterligare 5 gigawatt kärnkraft. Det är mer kapacitet än vad som byggts i USA under de senaste 30 åren. På X skrev Houchul: ”It’s go big or go home”.

Janerik Larsson

Utgången av kriget i Ukraina kommer att definiera Europas och dess befolknings handlingsutrymme under decennier framöver.
Tove Lifvendahl
Publicerad 06:00

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
”Om Europa inte är villigt och inte är kapabelt att försvara sig självt – vilka är vi då?” Frågan som av sammanhanget skulle förstås som närmast retorisk, uttrycktes av Mette Fredriksen, som just nu leder Danmarks expeditionsministär medan regeringsförhandlingar pågår. Hon intervjuades av tidigare statsministern Anders Fogh Rasmussen, som också varit Natos generalsekreterare och har grundat Copenhagen Democracy Forum, en årlig konferens som hölls i veckan för nionde gången.
Stort utrymme ägnades under konferensen åt Ukraina. Och det blev genom flera inslag, både i plenum och rundabordssamtal, oerhört tydligt att Europas framtid som ett friskt och framgångsrikt samarbete mellan självständiga demokratier avgörs av utgången i Ukraina. 

Den framtid där vi själva har utrymme att styra över vår tillvaro under de kommande decennierna står därför och faller med utgången av kriget.
Danmarks och Sveriges statsministrar talar samma språk: Det är inte krig, men vi lever heller inte i fredstid. Mette Fredriksens bedömning är att Ryssland nu förbereder sig för att attackera ytterligare ett europeiskt land. Och att en dålig ”fredsuppgörelse” för Ukraina sannolikt blir en katastrof för resten av Europa.
”Det finns bara en väg framåt, och det är att vara mäktigare än den andra. Så jag tycker att vi måste hålla fast vid det vi har sagt sedan början av kriget: att vi inte kommer att acceptera att Ryssland vinner detta krig.”
Det går på goda grunder att anta att konsekvenserna av en rysk triumf i Ukraina inte bara drabbar Ukraina, utan ett flertal av Europas länder. Vi skulle förlora frihet i flera bemärkelser. Den som lever med ett överhängande hot måste prioritera det. Vi skulle behöva lägga kolossalt med energi och resurser på att bygga försvar mot en förövare som genom sin framgång blivit ännu starkare, för att inte tvingas in i rollen som lydstat. Den framtid där vi själva har utrymme att styra över vår tillvaro under de kommande decennierna står därför och faller med utgången av kriget. 
Så Frederiksen har rätt, och har sedan 2022 gjort mycket för att matcha orden med handling. Danmark har genom eget exempel drivit på andra inom EU och Nato för att ”Coalition of the willing” inte i handling snarare demonstrerar en ”Coalition of the waiting”.
Men det finns flera dimensioner av det pågående kriget. Det går nämligen inte att överskatta betydelsen av den ansenliga mängd lärdomar som nu görs. Sådana som bara går att få genom att befinna sig i den situation Ukraina är, och som därför fås till ett ohyggligt pris. Men som alla kan, och måste, lära av.
Samarbetet mellan civilsamhälle och myndigheter är ett område. I Ukraina är civilsamhällesorganisationerna en central del av mobiliseringen av mänskliga och organisatoriska resurser. Det går inte att direktöverföra på svenska förhållanden; det ukrainska civilsamhället består av aktörer och organisationer som är sant självständiga i det att de inte med jämna mellanrum ber staten försörja verksamheten. 
Tvärtom faktiskt, vilket en ukrainsk deltagare berättar på ett sidoevent i regi av Nordic Ukraine Forum: ”Civilsamhället måste ibland stödja staten. Regeringen kan ha nödvändiga och goda idéer, men sakna resurser för att genomföra dem. Då kan civilsamhället gå in, visa ett exempel och hjälpa till att skala upp.” Flera konkreta exempel gavs.
En ukrainsk militär berättade hur han vid ett tillfälle insåg att hans enhet behövde en egen läroplan och kapacitet att utbilda officerare på en viss nivå. ”Vi förstod ungefär vilken utbildning som krävdes, utvecklade läroplanen, fick pengar från en privat givare till ett pilotprojekt för att utbilda de första. När vi såg att det fungerade, presenterade vi det för försvarsministern. Ministeriet hade sett behovet men saknade resurser för en pilot. Nu fick de både en pilot och en metod för hur den kan skalas upp. Nu söks finansiering för att genomföra större nationella utbildningsprogram baserade på ett effektivt pilotprojekt som utvecklats av en militär enhet i samverkan med en privat givare.”

Så samarbeten mellan stat och civilsamhälle sker utifrån en mer jämlik utgångspunkt, på en mängd områden. Människorättsorganisationer arbetar tillsammans med ukrainska myndigheter för att dokumentera internationella brott, däribland sådana som begåtts av ryssar på Krim, ett ockuperat territorium dit ukrainska myndigheter inte når. Flera ukrainska lagar har tagits fram baserat på dessa dokumentationsprocesser.
På den militära sidan har man från början tillämpat Natos planerings- och organisationsprinciper men många ledningar för brigader och andra funktioner bygger till stor del på kunskap och kompetens från ukrainskt näringsliv och civilsamhälle. Datahantering, tydliga processer för direkt utvärdering, HR, utbildning, uppdragsledning och operationsplanering. Och transparens – varje transaktion följs av dokumentation, rapporter till givare och så vidare. 

Pratkvarnar får stå åt sidan till förmån för dem som kan få något uträttat.
Det som de ukrainska deltagarna berättar är hur olika aktörer – däribland den betydande ukrainska diasporan – utbildar och formar varandra i den pågående intensivkursen i försvarsförmåga. 
Det ger effekter i flera led. En svensk deltagare gör iakttagelsen hur kriget i Ukraina också bidragit till nya tanke- och handlingssätt i Sverige, där sedan tidigare många NGO:er har institutionaliserats och drivs med statliga bidrag, av anställd personal och styrelser, nästan som myndigheter. Men efter den fullskaliga invasionen har det uppstått en formlig explosion av engagemang och nya typer av organisationer, startade av helt vanliga människor. De samlar in pengar och förnödenheter, köper pickuper, kör ambulanser till den ukrainska fronten och levererar mörkerutrustning och annat direkt till militära enheter och sjukhus. Insatserna gör förhoppningsvis skillnad i Ukraina – men kommer sannolikt även att påverka vårtsamhälle en hel del.
Vad Ukraina också erfarit är hur kriget tvingat fram en klarsyn som skär rakt igenom stuprör och administrativa trösklar. Pratkvarnar får stå åt sidan till förmån för dem som kan få något uträttat. Av krassa överlevnadsskäl måste man utgå från verklig kapacitet. Och hitta sätt att få ut maximalt av den mest värdefulla resursen – som trots allt inte är drönare – utan alltjämt den mänskliga förmågan. 
”Den osynliga framgångsfaktorn är kvaliteten på besluten”, säger en deltagare från den 13:e Khartija-operativa brigaden och påpekar att teknisk överlägsenhet inte räcker – det är människor som utformar den nya taktiken vid fronten. ”Vi talar mycket om teknik, men teknik är ingenting utan människor. Bakom varje drönare finns en operatör, en tekniker, en befälhavare, en förare, en ingenjör och någon annan som skapar innehållet långt bakom fronten.”
En påminnelse: även om krig formellt sett sker mellan stater och framöver också utformas med hjälp av AI, är det människor som avgör det hela. Som försvarar eller anfaller. Som fattar beslut (eller icke-beslut).
Om Europa inte är villigt och inte är kapabelt att försvara sig självt – vilka är vi då? Mette Frederiksens fråga kom tillbaka i tanken när vi mot slutet av konferensen fick se dokumentärfilmen ”She” (вона). Den porträtterar ukrainska kvinnor som tjänstgör i olika militära roller: sjukvårdare, prickskyttar och soldater i anfallsförband. Filmen är en del av projektet Varta, som dokumenterar ukrainska soldater under den fullskaliga invasionen. Ett slags vittnesmål.
Filmen, som är drygt 17 minuter lång och går att hitta på Youtube, är en brutalt berörande upplevelse. Den svarar indirekt på Frederiksens fråga genom att beskriva känslorna, beslutsamheten och styrkan som driver dem som försvarar frontlinjen. Men också för att den förmedlar hur krigets fruktansvärda helvete ser ut för människorna som befinner sig i det. En tydlig inblick i vad som väntar den, som av aggressorn inte upplevs tillräckligt kapabel eller villig att försvara sig själv.

Tove Lifvendahl

Återkommande utropas den svenska demokratins snara undergång. Färre verkar intresserade av en saklig diskussion om de konstitutionella frågor vår liberala demokrati rymmer.
Fredrik Johansson
Publicerad 06:00

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
K
onstitutionella frågor möter sällan något större politiskt intresse. Det kan verka märkligt då de handlar om politikens spelregler och under vilka förutsättningar politisk makt kan utövas. Det finns undantag både vad gäller individer och frågor, men intresset har generellt varit svalt.
70-talets stora svenska grundlagsreformer föregicks av omfattande och långa utredningar, men knappast någon djupare principiell debatt. Det fanns frågor som engagerade, som statsskicket (monarkins vara eller inte vara) och till del rättighetsfrågorna.

I de senare befann sig ledande socialdemokrater som Olof Palme och Lennart Geijer i en radikal folksuveränitetsuppfattning. Medborgerliga rättigheter riskerade (med Palmes ord) att ”klavbinda” riksdagen och folkets suveräna demokratiska beslutanderätt. Att svenska medborgare i dag har mer än bara ett grundläggande skydd mot övergrepp från staten, är resultatet av de insatser som framför allt moderater och folkpartister gjorde då och senare.
Det är viktigt att komma ihåg när dagens socialdemokrater säger sig försvara ”den liberala demokratin”. Historiskt har man varit dess starkaste motståndare. Förändringen korrelerar nästan perfekt med partiets långsiktigt negativa trend i opinionen och har inte varit föremål för någon mer omfattande intern diskussion. Vi kan bara notera att man ansåg att folkviljans klokskap var betydligt större när S hade 45 procent i opinionen än när man i dag har 30 procent.
I de stora frågorna om maktdelning eller domstolarnas oberoende och möjlighet att pröva lagarna var debatten sparsam. Intresset var som störst när frågor om valsystemet var på tapeten. Hur skulle mandat- och maktfördelning påverkas av val av system eller av avskaffandet av första kammaren?

Det går knappt en dag utan att någon politiker, opinionsbildare eller ledarsida utropar den svenska demokratins snara undergång.
50–60 år senare är det marginellt bättre. Det nyvaknade socialdemokratiska intresset för liberal demokrati har gjort den senare till ett politiskt slagträ. Vi har fått en fördummande debatt där förändrad finansiering för public service, minskade anslag till skattefinansierade ”civilsamhällesorganisationer” eller förändrade regler för universitetsstyrelser påstås hota demokratin.
Nu senast motiverar personer bakom ett juristupprop sina extrema anklagelser om ”nedmonteringen av rättsstaten” med att de är som vetenskapsmän på klimatområdet. De som dristar sig till att ha invändningar (inklusive justitieminister Gunnar Strömmer, som bekant även han jurist) stämplas som en sorts klimatförnekare. Det enda man saknar är en uppropets Greta Thunberg. Men ni kan vara lugna. Det visar sig att Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare Anne Ramberg är bland de mer högprofilerade undertecknarna.
Valrörelsen spelar säkert sin roll, men det går knappt en dag utan att någon politiker, opinionsbildare eller ledarsida utropar den svenska demokratins snara undergång. Detta trots att Sverige enligt alla rimliga internationella jämförelser är en utomordentligt stabil demokrati.
Det är nedslående. Inte minst då vi likt alla demokratier mår bra av en ärlig och framåtsyftande diskussion om politikens och styrelseskickets spelregler. Det kan gälla balansen mellan folkviljan å ena sidan och juridiken å den andra, eller relationen mellan långtgående positiv rättighetslagstiftning (Barnkonventionen är ett tydligt exempel) och riksdagens beslutsmöjligheter. Eller varför inte hur det konstitutionella ramverket för en fortsatt europeisk integration ser ut.
Intresset för europeiska konstitutionella frågor har om möjligt varit ännu svagare. Mot den bakgrunden är det uppfriskande att läsa Carl-Vincent Reimers ambitiösa skrift”Federalism för tillväxt” (Timbro, 2026) som argumenterar för att EU behöver en federal konstitution.

Reimers pekar på hur dagens regelverk vuxit fram i en i hög grad organisk process. Det har skapat oklarhet i maktrelationerna, bristande beslutsförmåga och svag demokratisk förankring.
Hans lösning är en konstitution som explicit reder ut vilka kompetenser som ska ligga på den federala europeiska nivån och vad som ska beslutas av medlemsstaterna.
Men styrkan i Reimers framställning är också dess svaghet. Den konstitutionella ansatsen är övertygande i sin logik, men dess konkretion skär också mot den politiska verklighet som Reimers avser att reformera. Det är ett konstitutionellt reformarbete som redan i titeln utlovar sitt konkreta utfall, dvs tillväxt.
Det är lätt att dela Reimers frustration, men jag är inte lika övertygad om att utfallet i form av svag europeisk konkurrenskraft och otillräcklig europeisk geopolitisk tyngd beror på att EU inte är en federation. Den konkreta politiska viljan – inte bara hur den kanaliseras konstitutionellt – spelar större roll. Här har vi européer inte gjort hemläxan och konstitutionen kommer inte att kunna erbjuda en politisk genväg.
Reimers är inte den förste som riktar lystna blickar mot USA och en tydligare uppdelning av kompetenser mellan den federala och den delstatliga nivån. Det är begripligt.

Sverige behöver efter tre decennier som medlemmar på allvar ställa frågan vad vi vill med Europa.
Samtidigt ska man komma ihåg att USA:s konstitutionella utveckling inte varit friktionsfri. Grundlagsfädernas klokskap har onekligen stått sig stark mot tidens tand, men grundläggande frågor om hur man delar på suverän makt har skapat stora slitningar inom USA under hela den amerikanska republikens historia.
Reimers nämner det amerikanska inbördeskrig som skördade fler offer än samtliga andra krig USA varit inblandat i. Det var i hög grad en konstitutionell konflikt. Slaveriet spelade stor roll, men kriget handlade också om maktfördelning.
Konflikten levde in i 60-talets medborgarrättsrörelse, där frågan om delstaternas självbestämmande (State rights) i relation till medborgerliga rättigheter blev en skarp politisk strid. Det var rasism klädd i konstitutionella termer och det var moraliskt och politiskt nödvändigt att den federala regeringen bröt segregationen. Men konflikten slets både politiskt och konstitutionellt.
Reimers skriver om hur USA:s konstitution formulerades i en existentiellt extrem situation. Man tvingades tänka efter för att undvika katastrofen. EU har sina rötter i efterdyningarna av katastrofen. Vi har ett bagage att ta hänsyn till. Men också dra fördel av.
Det finns skäl att välkomna en konstitutionell debatt om Europa. Inte bara för att Reimers avviker från rådande svenskt mönster av galopperande enfald och tar dessa frågor på allvar. Men vi måste – inte minst för att vi har just detta bagage – börja i politiken. I synnerhet i vår egen roll.
Sverige behöver efter tre decennier som medlemmar på allvar ställa frågan vad vi vill med Europa. För även om vi fortfarande lever i efterdyningarna av den stora europeiska 1900-talskatastrofen, har också riskerna för en ny ökat. Vi måste helt enkelt ta ansvar för Europas framtid för att kunna ta ansvar för vår egen.

Fredrik Johansson

Det finns värderingar som inte är förhandlingsbara. Nu reser vi oss för att försvara dem – och det börjar med att stänga pengakranarna, skriver Ebba Busch (KD).
Publicerad 09:00

DEBATT | ISLAMISM
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Islamismen har under decennier fått fräta sig in i det svenska samhällsbygget – med hedersförtryck, parallelldomstolar och könsstympning som följd. Idag presenterar Kristdemokraterna en handlingsplan mot islamism, extremism och parallellsamhällen. Vi vill kriminalisera shariadomstolar, förbjuda burka och niqab i offentligheten och kartlägga islamismens nätverk och finansiering på djupet. Frihet och jämställdhet är inte ett privilegium för dem som föds in i rätt familj — det är löfte Sverige givit till alla sina invånare**.** Sverige reser sig – och tar nu värderingsstriden på allvar.

I dag tänker jag på Shahida. Hon var 22 år när hennes egen bror ströp henne till döds i en bil och brände hennes kropp i ett vindskydd utanför Lessebo i Småland. Det var lördagen den 4 maj 2024. Hennes brott var att ha gift sig med den man hon älskade, en man som hennes pappa inte hade godkänt. Växjö tingsrätt dömde pappan till livstid och brodern till sexton års fängelse, och kallade brottet vid dess rätta namn: hedersmord. 
Shahida finns inte längre. Men hennes systrar finns – flickor som är fyra, tio och sexton år gamla, vid köksbord och i klassrum i Järva, Botkyrka, Angered, Rosengård, Vivalla och Skäggetorp. Det är för deras skull den här handlingsplanen finns. Var tionde ung person i Sverige lever under hedersförtryck. Bland flickor i Uppsala – med båda föräldrarna födda utanför Norden — levde två av tre under oskuldskrav. Av 87 misstänkta fall av kvinnlig könsstympning år 2023 ledde inte ett enda till åtal. 
Den rörelse som lär ut att en flicka ska gifta sig med den man hennes far utser, att en pojke som lämnar tron ska straffas och att den svenska skolans värderingar är skräp, har under decennier vunnit mark i Sverige. Det har skett med hjälp av offentliga medel som utan tillräcklig granskning slussats till föreningar och trossamfund, och med stöd från auktoritära stater som Saudiarabien och Qatar, vilka betraktar Sverige som ett missionsområde.
Men det finns värderingar som inte är förhandlingsbara. De har byggt Sverige starkt. Nu reser vi oss för att försvara dem – och det börjar med att stänga pengakranarna. Inom Sverige har statsbidragen till organisationer bildade på etnisk grund avvecklats. Mot utlandet har en statlig utredning fått i uppdrag att föreslå ett förbud mot utländsk finansiering av trossamfund med antidemokratiska kopplingar.
Men det räcker inte. Vi vill stoppa alla offentliga bidrag – statliga, kommunala och regionala – till organisationer som främjar extremism, och göra det möjligt att kräva tillbaka felaktigt utbetalda pengar. Inte en krona i statsbidrag, inte en riyal från Riyadh ska nå rörelser som arbetar mot Sveriges grundvärderingar och vår demokratiska sammanhållning.
Men det gäller inte bara bidragen – det gäller hela välfärden: det offentliga får aldrig bli ett redskap för förtryck. Förskolan är ett av de första rum där ett barn möter Sverige – och ska vara den plats där varje flicka, oavsett hemmets normer, ses som fri och likvärdig. Men när hederskulturen tillåts styra vem hon får leka med, vad hon får ha på sig och vem som tar hand om henne, omsätts skattebetalarnas pengar till kedjor med statens goda minne.
Skolinspektionen har under flera år genomfört oanmälda inspektioner av religiösa skolor med kopplingar till islamism. Sedan 2019 har 22 av 25 nedstängda skolor varit muslimska friskolor. Men att stänga skolor räcker inte, problemen lever vidare. Därför vill vi förbjuda slöja i förskolan och på lågstadiet: ett barn ska inte förstå vad oskuld innebär innan hon vet vad lek är. Och vi vill stärka rektorernas mandat att stoppa könsseparation och slöjtvång, och se till att förskolepersonal inte tvingas anpassa verksamheten efter hederskulturens krav.

Skolan är samhällets löfte till barnet om en fri start – och ytterst om rätten att själva forma sitt liv. Shahida fick aldrig det. Men hennes systrar ska få den rätten. 
Det är för dem som oskuldskontroller sedan december förra året är straffbara – och för dem som kusinäktenskap i sommar förbjuds utan undantag, skyddet mot psykiskt våld skärps och straffen för äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott höjs. Det är reformer som Sverige länge har behövt. Men det räcker inte.
Kristdemokraterna vill kriminalisera shariadomstolar – både att leda dem och att delta i dem – eftersom parallella rättssystem befäster hederskulturen i Sverige. Partiet vill att nästa regering ger Säkerhetspolisen och Centrum mot våldsbejakande extremism i uppdrag att gemensamt kartlägga islamismens nätverk, finansiering och inflytande i Sverige: i religiösa organisationer, i skolan och i föreningslivet.
Frihet och jämställdhet är ett löfte Sverige har gett alla sina invånare, inte bara dem som har turen att födas in i rätt familj. Så länge barn i våra förorter växer upp i hederskulturens skugga – kontrollerade, begränsade, hotade – är det löftet inte infriat. Sverige reser sig – tillsammans med alla de svenska muslimer som delar drömmen om ett fritt samhälle. Nu rustar vi Sverige starkt med rätt värderingar.  

Ebba Busch
partiledare för Kristdemokraterna

Byggandet ska bli mer hållbart. Men branschen varnar för en växande regelbörda där notan till slut hamnar hos bostadsköparen.

EU vill minska byggsektorns utsläpp. Men byggbranschen varnar för att nya klimat- och miljökrav leder till fler utredningar och längre detaljplaneprocesser – vilket driver upp kostnaderna för nya bostäder.
I Stockholmsområdet riskerar ineffektiva planprocesser att öka bostadspriset med minst 1 000 kronor per kvadratmeter, enligt en rapport från Initiativet Bygg i Tid. För en lägenhet på 70 kvadratmeter motsvarar det minst 70 000 kronor.
UTREDNINGSINFLATION
Det tar nästan fem år från detaljplan till byggstart. Det visar en rapport från branschorganisationen Byggföretagen. Sedan mätningarna startade 2023 har ledtiderna dessutom ökat – från 4,5 till 4,8 år.
En central förklaring till de ökade ledtiderna stavas utredningsinflation. Det menar Anna Broman, näringspolitisk expert på Byggföretagen.

Skillnaderna är stora mellan kommunerna, men för majoriteten ökar utredningstiden.
“Det indikerar ju att det finns ett systemfel i grunden”, säger Anna Broman.
Många regler från EU har lagts ovanpå nationell lagstiftning. Resultatet blir en lager på lager-lagstiftning med många otydligheter, vilket ökar behovet av utredningar vid detaljplanläggning.
Högre räntor har samtidigt gjort de långa ledtiderna mer kostsamma för byggsektorn, där tid bokstavligt talat blir pengar.
DYRARE BOSTÄDER
Mellan 2020 och 2023 betalade branschen ett sammanlagt pris på 2,5 miljarder kronor i utredningskostnader.
Om den genomsnittliga ledtiden kortades med ett år hade 3 000 fler bostäder kunnat byggas per år, menar Byggföretagen. Det motsvarar 10% fler än de 30 000 bostäder som byggs idag.
“Det som byggs blir dyrare än vad det annars hade varit. I slutändan landar kostnaderna på bostadsköparna”, säger Anna Broman.
Sedan pandemin har byggkostnaderna ökat med 35%. Det handlar delvis om dyrare byggmaterial, men också högre byggherrekostnader.
“Och det hänger intimt samman med de ökade ledtiderna”, säger Broman.
Men Byggföretagen vill inte avskaffa utredningarna helt. Anna Broman framhåller att flera av dem behövs för att säkerställa att marken är lämplig att bygga på. Problemet, menar hon, är att reglerna inte alltid harmoniserar.
NYA KRAV VÄNTAR
Reglerna som byggbranschen pekar på handlar om allt från klimatkrav till dokumentation och artskydd.
Byggbolagen måste redan idag klimatdeklarera nya byggnader och rapportera hållbarhetsdata enligt EU:s nya regelverk CSRD. Samtidigt ställs hårdare krav på utredningar kring naturvärden och vattenpåverkan.
Fler regler är dessutom på väg. Från 2030 ska nya byggnader inom EU i princip vara utsläppsfria. Samtidigt skärps kraven på spårbarhet för trä och andra byggmaterial.
Till det kommer EU:s naturrestaureringsförordning, som kräver att medlemsländerna stärker de urbana grönområdena. Det kan påverka hur städer planeras och förtätas.
Samtidigt ska reglerna minska byggsektorns klimatpåverkan och skydda naturmiljöer. Flera bostadsutvecklare betonar att konflikten snarare handlar om tempot och samordningen än om hållbarhetskraven i sig.
ADMINISTRATIONEN ÖKAR
Bostadsutvecklarna delar bilden av att regelkraven ökar administrationen och driver kostnader.
Jenny Winblad, hållbarhetschef på Bonava, säger att fler miljökrav leder till fler utredningar och högre kostnader på kort sikt.
Även JM pekar på ökade rapporteringskrav för stora bolag från EU-regler som CSRD och taxonomin.
“Vi får lägga mer resurser än andra i branschen på rapportering”, säger hållbarhetschefen Johanna Wikander.
Samtidigt framhåller både Bonava och JM att hållbarhetsarbete inte alltid behöver bli dyrare. Effektivare materialanvändning kan minska både utsläpp och kostnader.