När en diagnos blir en börda istället för ett stöd
​
I dagens samhälle, där vi ständigt omges av information, har vi alla ett val: att vidga våra perspektiv och faktiskt lära oss om andra.
Trots detta har många människor därute valt att döma oss på grund av okunskap, även fast det idag finns alla möjligheter att ta till sig kunskap om vad det innebär att ha autism.
Det är inte bara en diagnos, utan flera, och man kan inte generalisera eller placera alla med autism i samma kategori. Alla inom spektrumet fungerar olika – därav namnet autismspektrum.
Bara för att vissa mår bättre av att få en diagnos betyder det inte att alla av oss delar den uppfattningen eller har samma upplevelse av att ha fått denna stämpel.
Jag tycker personligen att samhällets syn på detta är minst sagt märklig.
Hur tänker människor som sätter diagnoser på andra samtidigt som man förväntas acceptera den och leva ett liv där man måste välja mellan att vara sann mot sig själv – vilket ofta leder till att andra ser ner på en – eller vara tyst för att slippa bli dömd?
På vilket sätt tror vårdgivare att de hjälper mig genom att säga att jag har en diagnos?
Det gör att jag varje dag blir påmind om att jag anses mindre värd än andra, på grund av hur samhället väljer att behandla diagnosen, trots att jag inte har några fysiska hinder.
Jag förstår inte behovet av att dela in människor på det här sättet och tycker att det är förminskande.
Det är samma föråldrade tankesätt som fortfarande används av myndigheter idag – samma mekanism som historiskt har delat in människor i ett “vi och dom” för att frysa ut dem som inte passar in i majoritetens box och sopa undan dem.
Det räcker att se tillbaka på historien kring Lillhagens sjukhus, som öppnade 1932, för att förstå hur djupt rotad den här föråldrade synen är.
Jag har inte valt min diagnos eller att bli utredd i skolan.
Det beslutet togs av andra.
Jag tycker att valet att gå en NPF-utredning inte borde ligga hos föräldrarna eller skolan utan en själv.
Ibland kan jag personligen känna att det hade varit enklare att inte veta om diagnosen alls, för då hade jag sluppit ångesten och oron över att inte kunna vara mig själv bland folk.
Jag blir faktiskt provocerad av att det ständigt ställs krav på oss från majoritetssamhället att vi ska anpassa oss efter deras förväntningar, istället för att människor försöker förstå oss bättre och inse att även vi har rätt att ställa krav på andra.
Jag vill därför lyfta ett varningens finger.
I slutändan handlar det om att varje person ska må bra i sig själv, oavsett hur majoriteten väljer att se på en och väljer man som majoritetssamhälle att blunda istället för att förstå oss då har man ingen rätt heller att bli förvånad över att vissa av oss når en gräns och när den gränsen väl är nåd då är det inte bara på bekostnad av individen själv utan även på samhället i stort.
Tycker ni verkligen, när ni tagit till er detta, att det är konstigt att vissa människor med diagnoser blir deprimerade eller isolerar sig i den här situationen?
Det gör inte jag i alla fall, och den som säger något annat behöver läsa på betydelsen av ordet empati.
Jag är en människa först och främst. Inte en diagnos,kod,ett offer eller någon som behöver speciella hjälpmedel för att fungera.
Många inom spektrumet har faktiskt en djupare form av empati än många andra tror även om inte vi alltid kan eller vill uttrycka oss i alla sociala sammanhang.
Därför tror jag många fler behöver stanna upp och ställa sig frågan. Hur vill jag leva i detta samhälle?
Och till dem som sannolikt kommer att slänga ur sig projektioner i syfte att förminska min upplevelse vill jag säga att era ord inte biter på mig.
Jag står i min sanning.
Har ni inget vuxet att tillägga kan ni inte förvänta er ett svar från mig.
Avslutningsvis vill jag nämna att det här inte är en attack mot enskilda individers syn, utan en kritik mot samhällets föråldrade perception, en bild som många har tagit till sig och som skapat en felaktig uppfattning om oss som inte överensstämmer med verkligheten.
P.S: Jag kommer endast att svara på kommentarer som är konstruktiva och skrivna i en respektfull ton.
Om ni vill skriva och lära känna mig så är det bara skicka ett meddelande privat.