Säkert många som tycker det är kontroversiellt men själv uppväxt med tv på rummet. Tycker det var väldigt skönt att kunna få titta på det jag vill eller ha kompisar över och titta i sitt egna rum. Nu har äldsta börjat tjata om detta. Men jag funderar på vilken ålder det egentligen är rimligt? Eller när satte ni in tv på era barnens rum?
Jag har ett barn som är rätt försiktig och reserverad. Ofta behövs lite motivation för att ta för sig i lekplatser eller på andra ställen. Jag är helt med på att det finns barn som är åt helt det andra hållet. Men jag är så oerhört less frånvarande föräldrar som inte tycker att de behöver ha koll på sina barn.
Vi hade tidigare en händelse där det klättrandes och ett annat barn drog ned mitt barn och klättrade upp. Konfrontationen med föräldern som stog frånvänt pratade med sina vänner slutade i en respons av "barn är barn, vad ska jag göra?".
Har jag för högra krav som faktiskt tycker att man ska ta ansvaret för sina barn på allmän plats? Jag är helt med på att vissa har det svårare än andra men är helt oförstående till att vara helt frånkopplad ansvaret. Är det jag som bör ta ner mina förväntningar?
Jobbar i ett större bolag idag och tjänar över 60k/mån med bra förmåner, 35% tjänstepension (över statlig brytgräns) och väldigt trygg anställning. Men jobbet är stressigt och frustrerande: omöjliga deadlines, en chef som skjuter ansvar nedåt, möteskaos som gör mig sysselsatt snarare än produktiv. Sitter i ledningsgrupp med flera team som utgör ca 50-100 personer.
Har blivit erbjuden ett jobb som breddar mig yrkesmässigt: modernare teknik, närmare ett team, mer verklighetsnära mot faktiska kunder. Mer "hands on" men fortfarande stort eget intiativutrymme.
Fortfarande stor organisation så en del av samma trötthet lär följa med. Känns varken som en drömtjänst eller fel val. Baksidan: teamet är på distans, och jag backar nominellt ca 40k/år i pension och 60k/år nettolön. Vi har högt bolån, tre barn, höga men inte extrema utgifter. Men vår gemensamma lön har ökat 65% sedan vi flyttade in, så ekonomin ska klara det.
Känns som att jag häller pengar i sjön om jag säger ja, men det är bara andra gången på ett år jag sett en annons som fått mig att höja på ögonbrynen och jag känner att jag sakta dör "corporate-döden" där jag är.
Någon som gjort liknande byte (pengar/trygghet mot utveckling), eller stannat och ångrat det? Kommer jag känna samma i ny organisation med samma struktur?
Edit: endast utfyllnad/förtydliganden.
Har genom livet alltid levt i samma snurra av att behöva flytta, köpa lite dyrare, spendera det mesta sparandet. Repetera.
Nu när medelåldern kommit ikapp, bufferten finns klart på kontot. Pensionssparar ligger bortglömd på annan bank och dras automatiskt. Precis lyckats spara ihop och köpa bilen som passar familjen. Villan känns rätt långvarigt kvar i livet. Jag känner mig väldigt nöjd att kommit från den lilla etta jag en gång lyckades köpa i början med bara ett bord och säng, att lyckats ta mig dit jag är idag.
Då jag aldrig lyckats spara ihop mer än buffert och pension så slår det mig att jag inte riktigt vet hur jag ska tänka kring sparandet.
Just nu går allt in på isk fonder, men snåljåpen i mig vet inte hur jag ska tänka! Hur mycket av sparandet tar jag till semester varje år? Hur mycket lägger jag undan till renoveringar? Börjar jag spara till nästa bil nu? Hur mycket lägger jag på trädgården? Är det något jag inte får glömma bort? Finns någon här med några kloka inspel?