Är jag utfryst med flit av min klass, eller är det bara jag som inbillar mig?
Jag är internationell student och har läst på samma utbildning i ett år nu. Klassen är liten, runt 10 personer, så alla känner alla. Eller det trodde jag i alla fall.
Jag gjorde allt "rätt" från början: gick på sittningar, gick med i en förening, bjöd in enskilda klasskompisar på fika, hjälpte till med saker, försökte alltid vara trevlig och intresserad av andra. Jag är annars en väldigt social person, har lätt för att få vänner (har bott utomlands förut och hade inga problem då), men här känns det som att jag kört huvudet rakt in i en vägg som ingen annan ens ser.
Konkret: när vi är i grupp och pratar, fikar eller äter lunch, händer typ alltid samma sak. Någon annan säger något och alla skrattar och hakar på. Jag säger något, samma ton, samma sammanhang, och det blir tyst, konstiga blickar, viskningar. Efter lektioner har folk gått ut och fikat ihop utan mig, om och om igen, från typ vecka tre. Jag är den enda i klassen som aldrig blivit inbjuden till något.
Vid redovisningar får alla andra typ 5 frågor om sitt arbete. Jag får kanske en, känns som den ställs för att någon känner sig tvungen. Efter min slutredovisning, som jag var jättenöjd med, hörde jag av misstag några klasskompisar säga något i stil med "trodde de att vi skulle bli imponerade eller?" när jag kom tillbaka in i rummet. Jag höll ihop tills jag kom hem och grät.
Jag har bra betyg, bra respons från lärare, engagerar mig på lektionerna. Jag har adhd och kan nog vara lite "mycket" ibland, pratig, klumpig, men jag har aldrig tidigare i mitt liv blivit bemött så här kallt, trots upprepade försök.
Så, vad är det som händer? Är det något jag gör som jag inte ser själv? Eller hamnar man ibland bara utanför en grupp utan att det går att fixa, och man får acceptera det och gå vidare? Jag bor ensam i Sverige, känner ingen utanför klassen, så det här har börjat kännas tungt på riktigt.