r/Asksweddit

Är lite nyfiken på hur vi svenskar ser på detta. Har hört väldigt olika åsikter. Själv tycker jag det är oerhört kul! Hoppas Haaland tar dem hela vägen till final!

Hej! Jag befinner mig i en situation där jag känner mig ganska splittrad. Det gäller min relation till min partner. Vi har nu vart tillsammans i 3 år men har även sedan tidigare haft en relation, vi valde alltså att gå skilda vägar för att efter ett tag hitta tillbaka till varandra igen.

Jag fyllde år för några dagar sedan och hade en fest tillsammans med familj och vänner. Jag märkte redan under dagen att min partner var distanserad. Även senare på kvällen under festen var han tillbakadragen och uppförde sig konstigt. Detta var någonting som de andra på festen också noterade. Han försvann bland annat utan att säga till och när jag ringde så svarade han inte. När han väl kom tillbaka sökte jag honom för att fråga om det har hänt någonting, han svarar då att han inte vet vad han känner över vår relation och att han behöver tid för sig själv. Han säger att han funderat på detta ett tag och att han känner att vi glidit isär. Utöver detta säger han att det inte var meningen att detta skulle komma fram på min födelsedag. Jag blir väldigt ledsen och frågar om han gör slut med mig, vilket jag inte gör något svar på. Jag blir arg och säger i princip ”då är det slut”. Vi delar på oss och sover på olika ställen under natten.

Dagen efter skriver han att han ångrar sig och att han älskar mig, att han vill vara med mig. Jag blir väldigt förvirrad. Jag känner mig sårad och vet inte hur jag ska hantera situationen. Är detta någonting man kan ha överseende med? Han har dessutom berättat för några av våra gemensamma kompisar under festen att han tvivlar på vår relation. Det får mig också att känna mig förödmjukat. Hade ni kunnat förlåta detta?

Mamma fyller 75, så det vore lite kul att köpa en 75:a i present. Men nuförtiden säljs ju alkohol i 70-centilitersflaskor, vilket förstör skämtet lite. Vet någon om man kan få tag i en riktigt 75:a någonstans (ej hembränt)?

Interested in a swedes perspective

Hi, I would like to gain some insight into cultural differences here vs the uk where I’m from.

I wondered about the views on postpartum here. How soon after having a baby would you expect a month er to be comfortable going to family gatherings and parties especially after a difficult birth?

I was also wondering how you feel about someone who’s very introverted. My mother in law is extremely extroverted and loves to be the centre of attention. I’ve suffered an eating disorder for years which she knows about, she hasn’t ever asked me how I am, in fact she’s told my husband she doesn’t really understand why I have a problem and she photographs everything, in such excessive amounts that she upsets people and I try to avoid seeing them because I don’t want to be photographed. That’s just the very basic level of it, but they’ve made a few nasty comments about me etc over the years and have clearly had an issue because I’m not like them. And because I don’t like to see them much because of it, my husband says I’m difficult and most other people here would just accept their behavior and wouldn’t be difficult. He says that it’s normal in Sweden. The latest example is I’m 3 weeks post partum and him and non of his family seemed to understand that I didn’t feel comfortable and was in too much pain to attend a party, and on top of that our baby was also having some feeding struggles.

Is it true that by Swedish standards I’m being difficult? Because in the uk I don’t think anyone would expect a 3 week post partum women to attend a party. My mother in law also asked my husband in Swedish if she could take the baby when she was visiting us, she had already been holding the baby for an hour and then he was sleeping on my shoulder. Instead of asking me if she could hold him she asked my husband who said yes and then she came over and took my sleeping baby off my shoulder without even asking me.

Is this normal Swedish behaviour?

Edit -

I also want to add that because I felt guilted about her birthday party, which she’s already had two of btw, I suggested “why don’t we just stop by her house for dinner at some point to compromise” which has now been arranged Wednesday, so not even a week later at their summer home. Yes a big part of it was I didn’t want to be around lots of people with my baby but I also didn’t feel ready and now it’s turned into a thing with his mum dad sister and new boyfriend and I know she will make it into another show for attention with pics all over social media

Börjar sommarjobb i veckan som kommer.

Undersköterska äldreomsorg. Dag och kvällspass. Ibland kväll följt av dag.

Jag är så stressad och vill vill vill inte.

Men måste ju ha pengar liksom.

Gick in väggen under en tidigare anställning som usk äldreomsorg, och är helt ärligt livrädd för att krascha igen.

Och samtidigt, jag är 34, jag "borde skärpa mig", bita ihop, tro på att det går bra, osv osv.

Men jag mår redan så dåligt.

Ska upp 04:30 första dagen pga komplicerad resväg som tar mycket längre tid än vanligt, denna resväg kommer för övrigt vara kass i en hel månads tid.

Har försökt ställa om för att gå upp 04:30 i flera dagar utan att lyckas. Sömnproblem.

Önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och hitta ett annat sommarjobb.

Så ja, hur fasen traskar jag mig igenom det här utan att krascha?

Har ni någonsin tagit bort er instagram och facebook för att ni vill ta bort gamla spionerande kontakter/människor som ni inte vill ha kontakt med eller bara är ytligt bekanta. Alltså att ni gör nya konton? Och som ni inte vill ska se vad ni lägger ut på internet? Hur hade ni tagit det om er nya bekantskap, vän eller dejt bara hade några följare på facebook eller instagram? Skulle ni se det som en red flag? Har ni rensat många gamla kontakter någon gång och hur påverkade det ert sociala liv? Det är bara få personer som jag vill visa mitt liv.

Edit: ehh, varför röstar man ner vanliga frågor, är det massa 13-åringar som är på sommarlov eller?

Jag kommer i håg när varje ny mobiltelefon, ny dator, ny bil etc var en förbättring, saker var bättre, man blev imponerad till och med! Wow, man kan ta kort och se filmer på mobilen, laptop väger inte som en gäng tegelstenar, bilen går på el!

Numera får jag nästan lätt ångest när jag måste uppgradera datorn, byta bil eller som i går köpa en ny mobil. Upplever inte någon wow-känsla längre. Mest är det funktioner som flyttats runt, tom försämras i mitt tycke. Extra små nischade saker kanske men för mig blir det bara extra knapptryck. Min elbil plingar som en julsång av alla ’säkerhetsfunktioner’ som man kan stänga av men det måste göras manuellt. Varje gång.. Skulle lätt byta tillbaka till min gamla mobil från 2016 men tyvärr var batteriet så dåligt. Den nya är fulare, funkar sämre tycker jag och är bara dyrare.

Tror inte det finns så mkt att förbättra längre utan företagen bara ger ut nya versioner för att tjäna pengar.

Läste nån kommentar från en kvinna på reddit som skrev att hon gjorde årliga cancerkontroller (hud, livmoder), mammografier, och avföringsprov/kolonoskopier, för att upptäcka cancer i tidigt skede.

Jag har fan inte undersökt mig sen jag föddes? Har bara gjort standard blodprov här och där. Tagit cellprov en gång när jag va 23.

Har vi ens möjlighet förutom privat att gå och göra en läkarundersökning av hela kroppen för att fånga något innan det blir något? Känns som man ringer vårdcentralen när man upptäcker något och så får man tid om 3 månader och sen är det väl försent lol

Går tillbaka till jobbet i morgon efter en vecka ledighet. Inte tänkt på jobbet fram tills i fredags. Har redan ont i magen. De tre sista dagarna innan jag gick mådde jag väldigt dåligt. Hela min kropp ville inte vara där. Vet inte hur jag ska beskriva det på annat sätt än att jag i olika grader var rädd för att börja skriva på tangentbordet och logga in i systemet när jag kom på plats på morgonen. Brukar inte känna så. Jag försökte andas kontrollerat och skapa utrymme med min mobil, lite fler pauser på toaletten än vanligt. Stress. Så det var inga effektiva dagar.

Kommande månaden lär det bli värre eftersom semester innebär mer att göra med samma tid. Sen går jag på ledighet igen i mitten på augusti. Förutom att leta andra jobb, hur hanterar man månaden som är kvar till min nästa ledighet? Tips uppskattas.

I många fall när man läser skönlitterära böcker märks det tydligt att det är hittepå. Karaktärerna är stereotypa, situationer som händer orealistiska. I andra fall känns det dock som att karaktärerna är verkliga personer, och situationerna som utspelar sig hade kunnat hända på riktigt. Vad är det egentligen som får en skönlitterär bok att kännas verklig? Har ni några exempel på böcker ni känt så med?

Vet inte varför men jag blev väldigt fundersam och reflekterade en del här under eftermiddagen. Jag fyller 25 imorgon och jag vet att det bara är en siffra men 25 känns som en så tydlig gräns på något sätt, från ung vuxen till "vuxen" kanske. Märker hur en del negativa tankemönster kryper fram så jag tänkte att jag listar saker som jag är tacksam för och saker som jag känner tynger mig.

Tacksam för:

1. Har god privatekonomi, eget boende, roligt jobb

2. Har kärleksfulla föräldrar och bra kontakt med familjen

3. Är i bra form och överlag hälsosam

4. Mina föräldrar har en hund som är helt otrolig härlig

5. Har bra hårfäste, likt min far och hans far

Saker som tynger mig:

1. Brottas med känslor av ensamhet, både romantisk och saknad av att ha ett tajt kompisgäng att fira högtider med, resa med, utvecklas med etc

2. Trots bra kontakt med min familj är vi alla väldigt utspridda och ses ganska sällan, vore trevligt att ha dem nära till hands och kunna träffas mer spontant

3. Stress över hur fort tiden går, och att det bara kommer gå fortare och fortare. Rädd att inte träffa partner inom snar framtid

4. Identitetsfrågor. Väldigt klyschigt men funderar en del på vem jag är och vad jag vill ha ut av mitt liv. Jag värdesätter stabilitet och trygghet men vet att jag också har bra förutsättningar nu som singel och barnlös att bara "kasta mig ut" i världen. Också alltid haft känslor av att vara den udda fågeln och inte riktigt passa in.

Vet inte riktigt varför jag gör detta, men kändes skönt att skriva lite. Jag har det trots allt väldigt gott ställt och är ändå väldigt tacksam för hur jag har det. Vore trevligt att höra från er andra här på reddit. Dela gärna era egna saker, högt som lågt.

Glad söndag!

I’m a very warm and expressive person, thinking about moving to the northern part of Europe because I love cold climates and quality of life is much better over there than in any other part of Europe. Due to me being a EU citizen and overall loving Europe, I don’t consider moving to any other part of the Europe (but maybe USA???). So I’m very curious if I’m gonna feel isolated if I move to Norway/Sweden, cause I’m introverted and prefer to have many friends. I love to have convos with strangers, I easily can support any convo, I’m a good listener too hahahaha. I love to frequently invite people over, cook for them, I love hugs, don’t mind any friendly physical contact like shaking hands, kissing in cheeks or smth. So I’m curious if I’m gonna get depressed in scandi/Northern Europe, I’m not a fun of overly protective of their personal space people who think that it is rude to suggest them some spontaneous trip or give a hug when we became friends already.

Jag och familjen (2 vuxna, 2 barn under 12) har börjat spara till en veckas solsemester nästa sommar. Ni som är vana att resa på solsemester med yngre barn, hur brukar ni göra? Köper ni solstolar och bokar eget hotell? Köper ni paketresa?
Och när är det som billigast/bäst att boka restresor? Finns det några tips för att få ihop kombon bra och billigt, eller funkar inte det längre?

Jag är en dansk adopterad, uppvuxen i Jylland med en väldigt dansk familj, men jag är själv mörk i huden. Jag brukar säga att jag är lite som ett kinderägg, mörk utanpå men väldigt vit inuti.

Jag flyttade till Sverige för att läsa på KTH och lära mig svenska. Jag älskar Sverige och att bo i Stockholm. Jag är väldigt glad och social som person och har alltid älskat Sverige eftersom jag växte upp med Astrid Lindgren.

Jag upplevde nästan aldrig rasism förrän jag började jobba på en arbetsplats där nästan alla var mörka och udlændinge. De pratade ofta arabiska med varandra så jag knappt förstod, ( jeg kände mig utanför) och ibland pratade de om hur rasistiska svenskar är och hur mycket svenskar hatar OSS.

Jag började få ont i magen av det här, för jag hade aldrig upplevt något liknande tidigare. Plötsligt blev jag en del av “oss som alla hatar”, medan jag själv bara kände mig som en dansk som råkade bo i Sverige.

Jag vet att rasism finns, absolut. Men ofta när jag har sagt till folk: “Ja, jag är från Danmark, det ser kanske lite roligt ut med min mörka hudfärg, men jag är faktiskt adopterad”, så har folk bara lett, förstått och sedan har det inte varit mer med det.

Jag har blivit kallad white washed och fått höra att jag har blivit präglad av vithet och därför inte respekterar mina rötter?…. Några menade att jag borde ha fler svarta vänner, och jag blev nästan lite skuldbelagd över hur jag är.

Finns det andra mörka adopterade här som har upplevt något liknande?

(Jag jobbar inte där längre)

Hallå!

Jag och en kompis (båda 18) ska iväg och backpacka i Sydostasien i 70 dagar i sommar/höst, och håller på att planera nu. Tänkte att ni som gjort liknande resor kanske har bra input!

Planen just nu är att börja i Thailand och sen bara se vart vinden blåser, kanske Vietnam, Kambodja, Laos, Malaysia, Singapore eller Indonesien beroende på hur det känns när vi väl är där.

Vi undrar bland annat hur det är med vaccin, vilka som är ett måste kontra “nice to have”, vi har bokat tid hos vaccincentral men vill gärna höra vad andra faktiskt tog. Sen är vi lite osäkra på visum, om det är krångligt att fixa on the road mellan länderna eller om man ska ordna allt innan avresa. Försäkring är också en fråga, vilken har ni haft och varit nöjda med för en så lång resa?

Utöver det tar vi gärna emot tips på packning, vad man alltid glömmer eller önskar man packat annorlunda, samt ställen man inte borde missa, både klassiska turiststopp och sådant som är lite mer hidden gem. Och om ni minns ungefär vad ni la per dag i de olika länderna hade det också varit guld.

Vi har läst en del på egen hand men känner att det är svårt att veta vad som faktiskt stämmer och vad som är överdrivet skitsnack man läser online. Så all input, stort som smått, uppskattas verkligen!

Hej!

Jag har en vän från Norge som var på besök. Tyvärr blev han inblandad i en trafikolycka med en cyklist.

Olyckan inträffade vid en gång- och cykelpassage i kraftigt regn. Min vän uppger att han körde långsamt medan cyklisten kom på cykelbanan. Cyklisten skadade pannan och behövde sys. Polisen kom till platsen, höll förhör med de inblandade och har inlett en utredning om misstänkt vårdslöshet i trafik.

Min vän samarbetade fullt ut med polisen och har nu åkt tillbaka till Norge medan han väntar på besked från de svenska myndigheterna.

Jag försöker inte avgöra vem som hade rätt eller fel, eftersom det är upp till utredningen. Jag undrar mest om någon här har varit med om något liknande eller vet hur sådana här ärenden brukar hanteras i Sverige.

• Hur lång tid tog utredningen?
• Lades ärendet ner eller gick det vidare till domstol?
• Blev det böter eller några andra konsekvenser?
• Om föraren var från ett annat nordiskt land, påverkade det processen på något sätt?

Jag uppskattar verkligen om någon vill dela med sig av sina erfarenheter eller kunskap. Tack!