u/No-Bridge4667

Jag har märkt att många olika typer finns och motsatser i denna fråga.

En grupp som älskar fira sin födelsedag, gärna nämner det till alla, älskar att ta emot presenter och tycker att deras födelsedagar är nästan en högtid.

Sedan finns en kategori som avskyr sin födelsedag, hatar att ta emot presenter, och vill gärna bara gå under den dagen, och hatar all form av uppmärksamhet på den dagen och pressen att man behöver göra något extra.

Vad tror ni skillnaden beror på?

Hur ser ni på födelsedagar?

Vad för typ är ni?

Vägrar tro att det bara är genetiskt även om det har en stor roll,

Men det finns alltid:

Dom som stressar, mittemellan, och de som tar livet med ett lugn och klackspark.

Hur blir man det sistnämnda? Ni som är såna, vad är hemligheten?

Har nyligen flyttat ensam, förvisso första dagarna men känns så tråkigt, hela lägenheten tyst, speciellt dagarna man är ledig eller gör inget, eller bara inte har lust gå ut och tvingas vara hemma.

Vad gör ni hemma ni som är ensamma?

Jag har ett tag levt med panikångest och agorafobi, har ett bra tag undvikit resa pga det. Jag känner att ett steg fram är att bara sätta sig i det man undvikit även om det blir jobbigt.

Vart är ett bra resmål? Kraven är väl:

Relativt budgetvänligt, alltså en resa för under 20k tex.

Något som inte känns för stökigt med massa turister/folk men ändå inte för ensamt.

Fint område/nära till boende och nära till allt som man behöver.

Vore bra om Engelska kan talas eller åtminstone förstås i landet.

Inte för lång flygresa.

Har nog säkert glömt något men, alla tips mottages.

Tanken att man bara försvinner eller att man en gång måste gå igenom döden.

Känslan att man missar ut på livet för man bara dör.

Vad är era tankar om det och döden? För mig är det en ångest kring och vill gärna ha insyn hur ni tänker kring det.

Första gången jag fick det var cirka 15 år sedan.
Minns första gången tydligt, första var även den läskigaste. Kortfattat: Massa hallucineringar, skumma varelser i ens rum, samtidigt som man drömde att man konstant flög runt i rummet även om det uppfattas coolt så var det inte det.

Anledningen till att jag tror sömnparalys är så verklig och läskig är för att det utspelar sig i sitt rum man i verkligheten sover i. Vilket bidrar till verklighetskänslan.

Alla gånger därefter var inte lika läskiga även om det alltid lämna en äcklig känsla, och hittade ett sätt "vakna" ur det (vicka på fingrarna eller tårna) en strategi med god effekt.

Jag vet att sömnparalys är inget farligt. Men ett läskigt fenomen.

Och vet att vissa saker utlöser det mer: Tex stress, oregelbundna sovtider, sova på rygg m.m.

Vad är era erfarenheter?

Är inte bild ändå en korrekt bedömning av ens utseende? Många som ser bra ut på bild ser ut bra irl och ser ut likadana.

Jag tycker exempelvis att jag ser bra/okej ut i spegeln men på bild katastrof.

Vad tycker ni själva om detta

Det fastnar bara inte i mitt huvud. För ser man bra ut så ska man se bra ut på båda.

Jag är 29, så inte långt kvar till 30.
Jag inser nu man aldrig kommer vara ungdom/tonåring, nu är man nog ändå ansedd som fullvuxen man och ändå på gamlare sidan.

Jag vet inte varför men det påverkar mig rätt mycket.

Hur hanterar man det/sånt?

Jag tänker främst hur det påverkar livet, blir svårare träffa någon partner, svårare med kärlekslivet, svårare med självförtroendet osv.

Jag förstår att det alltid finns saker man kan göra för att ses som attraktivare men det ändrar sällan genetiken, och det ansikte man har i grunden.

Vet att mycket handlar om självförtroende också men när man tänker efter exempelvis sociala medier där folk oftast vill få en bild på en person, där avgörs ju det direkt ifall man får en möjlighet eller ej.

Vad tänker ni? Någonstans tänker jag att man måste acceptera det och jobba med det man har men det är ändå svårt i stunden.

Sedan jag blev 18 har jag alltid spelat bort min lön. Är närmare 30 nu, har inget undansparat i princip.

Igår fick jag min lön, loggade in på en spelsida men, sa bara nej. Något satte ett mentalt stopp. Kunde bara inte, kan inte längre se mig själv lura mig att det är vägen.

Alla gör framsteg jag står still.

Problemet jag tampas med nu är inte riktigt suget för spel. Den är minimal.

Det jag tampas med är att det verkar ta så lång tid spara undan cash, när jag vill nu i denna ålder ha det bra. Eller åtminstone om 1 år.

Men tidsmässigt verkad det vara emot mig, då söker man såna här snabba vägar.

Jag vill nog helt enkelt få lite råd hur jag ska tänka.

Egentligen otroligt pinsamt att man har så dålig koll. Jag är ändå runt 25.

Men jag tänker mer hur vanligt är det, snackar vi 1/10, 2/10, eller hur vanligt är det?

Och när man väl får det, i min fantasi är det mer en 2 veckors sjukdom man kanske tar lite tabletter så är det kvitt. Men hur är det egentligen?

Jag börjar närma mig 30, har tankar hoppa på nu. Har en bild av att flesta i uni är typ 18-25. Oftast 19-23? Kommer man anses gammal, sen tänk man ska gå några år också.

Känns rätt dåligt, vet inte vart tiden flygit.
Men vad säger ni? Vad var era erfarenheter?

Kanske beror det på inriktning/program?

Stockholmsområdet om någon undrar, sedan är det inte helt 100 det blir sthlm men troligen.

har haft det länge men mest ignorerat det och försökt leva med det men insett idag hur begränsande det är, insåg det väl hela tiden men förnekat det,

Har väldigt svår typ av det som är väldigt handikappande i vardagen så enkla tips som andning är sällan lösning då det är ett helt inlärt beteende.

Något som hjälpt er?

Hej!
För 2 månader sedan ca betalade jag till en persons bankkonto för en tjänst (Personen skrev ihop ett mail till spelbolaget i mitt namn) som jag hade spelat för vi kom överens om ett belopp ifall det lyckades, och jag fick då återbetalt ett ganska högt belopp och skickade iväg % vi kom överens om.

Jag betalade in till hens konto tänkte där och då inte så mycket på det, summan var på ca 38.000.

Nu i efterhand har jag hört att jag som "anlitade" det var inte direkt någon anlitan jag bara kom överens med hen som privatperson att jag måste ha fyllt i någon blankett med skatt som jag ska betala då det anses som jag ger honom ett "uppdrag"?

Pengarna jag fick åter är ju dock givetvis skattefria då det rör spel/pengar lotteri inom sverige som är skattefritt.

Någon som har koll? Eller är det bara att släppa och glömma?

Ska försöka ta det superkort: Hade sparat ihop 850k mellan 20-29. Förlorade allt det i spelande. Vet inte hur jag hamna i svackan. Men är nu på 0 kr. Trodde aldrig jag skulle fastna för spel men se, det hände.

Är nu på 0, och utan jobb, världen känns otroligt deppig och surrealistisk, känns jätte märkligt, känns inte som jag lever och all motivation är borta, stressen finns där, har som tur boende och mat, men.. vet inte hur länge till och mår definitivt inte bra, jag står för mitt misstag och har bara, och vill vara tydlig med det bara mig själv att skylla.

Men, det ändrar inte på att jag vill må bra och rätta till det, hittar bara inte motivationen och verkar vara svårt få jobb idag, vad gör man?

Dagarna känns otroligt tuffa, kan inte förstå jag va i princip färdig nu börjar man på 0, inte ens 40 spänn för o köpa en dricka, och sökt en del jobb men blir nekad allt.

Man känner sig bara otroligt smutsig har svårt se mig själv i spegeln, och se andra i spegeln, antar jag söker lite ord eller hjälp för jag kan inte tänka klart.

Jag håller på läser upp skolan, vilket innebär många kurser samtidigt/prövningar (aktivt val).

Jag är säker på att en stor del bara skiljer sig genetiskt vissa är helt enkelt bättre på memorera saker man läst men jag är också övertygad om att tekniker finns.

Scenario: Du har ett prov inom ett par dagar, och du behöver lära dig något, vad är din studieteknik?

Youtube om ämnet? Läsa tusen gånger om tills det sitter? Skriva ner? Förhöra sig själv? Använda chat gpt som ett prov be den göra ett prov i ämnet?

Kom gärna med era bästa tips.

Eftersom scenariot är att bara lära sig inom närmsta dagarna så är det ok om det är ytinlärning och inte djupinlärning som sitter i flera år.

Tack!

Känns som man alltid vill ha alltid nu, hur lär man sig att saker tar tid och att det är värt att vänta för att ekonomin ska må bra framåt?

Luddig fråga kanske, men vad är små val ni gjort som gett stor effekt inte bara långsiktigt men kortsiktigt även?

Tack!

Det är både jobbigt och skämmigt erkänna detta men har inget val då jag behöver hjälp tror jag hade ångrat mig mer om jag inte sökte hjälp då jag aldrig gjort det nu i snart 10 år, börjar mig närma 30 och har inte åstadkommit något i livet.

Hela 20-30 års åldern har i princip präglats av spelberoende och att jag haft panikångest som hindrat mig tillräckligt i vardagen för att inte exempelvis kunna studera, jobba osv.

Det negativa

• Ingen slutförd gymnasieexamen (håller på att läsa upp betyg nu men även det känns alldeles för sent.. folk blev klara me gymnasiet vid 18, vad fan gör jag snart 30 med skolgrejer blir äcklad på mig själv av att skriva ens det)
• Inget jobb för tillfället, har 0 kr på kontot och cirka 50k i skulder.
• Bor kvar hemma i ett område jag inte trivs i.

Det positiva

• Min panikångest är mycket bättre idag och jag kan hantera vardagen.
• Min hjärna har typ tappat suget på spel även om det blir naturligt ibland när man har 0 kr och man ser det som snabba pengar även om det sällan är det.
• Jag tar hand om mig själv väl tränar regelbundet, sköter om mitt yttre och har en fin fysik. Utåt sett märker ingen min situation.

Jag söker jobb hela tiden konstant, och försöker ordna upp mina betyg för att kunna söka uni, men allt det där är väldigt framtidsinriktat, situationen idag jag har är ju den som gör så att jag mår dåligt, det är katastrof anser jag vara i min ålder och ha 0 kr, det innebär att en katastrof är runt hörnet bara.

Vet bara inte hur jag ska ta mig ur denna situation, vill ha ett bra liv och gärna även nu när man är ung och inte vänta tills man är 60, jag förstår man får skylla sig själv för sina tidigare val, och jag står för att det är nog mitt fel, problemet är att jag trots det önskar hjälp av någon som kanske tänker klarare än just jag gör i min sits just nu.

Jag har både hund och en katt. Nu när både börjar bli äldre, både djuren befinner sig på övre kanten av sin förväntade livslängd. Det är väl föräldrarnas, men jag har växt upp med djuren så självklart ser jag de ändå som mina.

Jag har aldrig varit med om det innan så tänker väl mest, hur känns det att förlora ett husdjur hund/katt, jag intalar mig någonstans att jag inte kommer att vara så ledsen men jag tror det är påhitt från min hjärna, jag tror det lär ta mer än jag anar.

Hur var det för er som faktiskt förlorat ett husdjur?

Kommer man över det relativt fort? Hur lång tid tog det för dig?

Hur är bästa vis att gå vidare? Köpa nytt husdjur? Eller bara acceptera det?

Har ni några tips att hantera det när det blir jobbigt?