Att skaffa barn eller att vara barnfri
Edit 6/7 09.00:
Situation om hemmafru
Det är många som påpekar kommenterar detta och antar att dom vet bättre än oss själva. Fokuset för inlägget var om att skaffa barn eller att vara barnfri.
- Det är tillfälligt för att optimera livet som föräldrar
- Jag driver eget och hon har alltid varit grundstenen till att jag kan göra det hälsosamt
- förra månaden betalade jag 100k i skatt. Nästa månad ser ut att bli samma. Betalar mer än 90% av folket som läser denna tråd
- med pengar från lågbeskattad utdelning placerar jag pensionspengarna för henne.
- hon kan återuppta sin gamla karriär, studera för en ny eller hjälpa i bolaget om hon vill. Valet är hennes.
—
TLDR;
Jag (M34) och min fru (F34) lutar mot att vara barnfria.
Vi har idag ett bra liv.
Båda älskar barn.
Jag är ensambarn.
Mina instinkter ger mig ett sorgset hjärta 💔
…jag försöker förstå om vi kommer att ångra det beslutet.
Uppskattar all input jag kan få och vill ha brutal ärlighet
—
Kontext
Vi lever ett mycket bra liv och varit tillsammans länge. Våran släkt och vänner ser oss som ”det perfekta paret”. Vårat äktenskap är riktigt solid och vi älskar varandra och delar allt med varandra.
- tillsammans sen högstadiet
- äger en fin lägenhet
- hade ett otroligt fint och meningsfullt bröllop
- tjänar mycket pengar så hon kan vara hemmafru och göra exakt vad hon vill
Den storslagna drömmen var att skaffa barn. Vi har skapat bra förutsättningar för det. Det har vi pratat om så länge jag kan minnas. Vi försökte i 3 år innan vi fick hjälp med IVF.
—
Dagsläget
Första IVF försöket ledde till missfall. Vi har fler embryon att försöka med.
Vi började ifrågasätta om barn är rätt för oss. Senaste åren har vi hållit tillbaks med att leva våra liv för att optimera kropparna för att få barn. Livet har varit bra men har levt utifrån dom bästa besluten för barn.
Graviditeten var jobbig. Min fru led pga illamående. Det gick inte en dag utan att hon spydde och hon kunde bara sova i soffa . Hennes livsenergi försvann och allt som hon var och gjorde innan graviditeten fanns inte längre.
Det var som att hon var en fånge i vårt hem där hon torterades dygnet runt. Hjärtkärande att se hennes lidande och vi både saknade vår normala vardag.
—
Självinsikt
Jag hade varit den bästa pappan och älskat mitt barn mer än mitt egna liv. Jag hade prioriterat den över allt annat.
Men samtidigt känner jag att det också är problemet.
Att jag prioriterar den över allt. Även över min fru och mig själv.
Men utan barn behöver inte tänka på någon annan än oss när jag gör beslut i vardagen. Både stora och små beslut.
Att helt spontant ta bilen till donken och käka med havsutsikt och dra hem duscha och somna i varandras famn.
Eller köpa en ny bil utan att tänka på om en barnvagn får plats.
Eller resa i 6 månader för att se världen.
Hur kommer den att navigera världen när den växer upp? Kommer den ha autism? ADHD? CP? Döv? Ful? Behöva mitt stöd 24/7 tills den dör?
Menar inte att trycka ner dom som har det. Är brutalt ärligt om min oro. Har släkt som har allt dessa och älskar dom ändå.
Oron för risken är jobbig.
—
Att ångra sitt barn
Aldrig har jag träffat någon som ångrar sitt barn, även om deras liv ser förjävligt ut.
Det är få som säger att dom ångrar sina barn. Men sånt får föräldrar väl inte säga?
Om du rannsakar dig själv och är helt ärlig, hade du gillat ditt liv mer om du inte hade barn?