u/thepublicsphere

I många fall när man läser skönlitterära böcker märks det tydligt att det är hittepå. Karaktärerna är stereotypa, situationer som händer orealistiska. I andra fall känns det dock som att karaktärerna är verkliga personer, och situationerna som utspelar sig hade kunnat hända på riktigt. Vad är det egentligen som får en skönlitterär bok att kännas verklig? Har ni några exempel på böcker ni känt så med?

Ibland när man läser om nån offentlig upphandling eller på annat sätt kommer i kontakt med offentligt tillgängliga IT-system i offentlig sektor så är många system som hämtade från internets uppkomst, både gällande funktionalitet och gränssnitt. Självklart finns det massvis med säkerhetsbrister i systemen också och titt som tätt läser man om att ojdå nu har det varit en ny dataläcka som nu ligger på darknet.

Varför används egentligen så uråldriga IT-system i offentlig sektor? Ni som jobbar med denna typ av system, hur överlever ni? Vad är anledningen till att er verksamhet köpt in systemet? Finns det verkligen inga drägliga alternativ till systemen att byta ut dom mot? Är det bara en ekonomisk fråga, eller finns det folk i verksamheterna som faktiskt är nöjda med dessa system? "Det här systemet har vi minsann haft sen 1985 och det har funkat bra i alla dessa år, varför skulle vi byta det?"? Vad skulle krävas för att offentlig sektor skulle ha moderna och säkra system?

När man kollar på gamla svenska serier med vanligt folk så märker man att så fort de säger ett ord på engelska så följer de genast upp med dess svenska motsvarighet. "Hon gillar adventures.... äventyr", säger nån i serien. "Han behöver relax.... slappna aaaav" säger en annan. Det här tycks inte förekomma i program som sänds idag, utan då säger folk enbart engelska ordet eller hela engelska meningar. När ändrades detta egentligen? Har ni märkt samma sak?

När man kollar på diverse myndighetspapper står det att statliga myndigheter får en viss summa pengar utbetalda varje månad, året runt, år efter år. Trots det tycks alla statliga myndigheter konstant vara fattiga, har inte råd med personal, måste dra ner på alla utgifter, men ändå har de inte råd med något.

Kan någon förklara hur ekonomin egentligen funkar på statliga myndigheter? Varför går det inte att planera verksamheten när de vet hur mycket anslag de kommer få varje månad? Varför denna ständiga fattigdom trots att det tekniskt sett borde finnas pengar i verksamheten?

När man hör om personer med särskild begåvning är det i princip alltid barn eller unga som fokuseras på: hur skolan/fritiden kan utformas, vilka färdigheter de behöver öva på för att klara sig i vuxenlivet, hur man kan göra för att utmana personerna kortsiktigt etc.

Hur blir det för personerna i vuxenlivet eller efter pensionen? Vilka utmaningar finns kvar pga hur samhället/allmänhet fungerar, och hur hanterar man det bäst? Vilka roller i arbetslivet är att föredra eller undvika? Hur står man ut i att jobba i verksamheter som alla andra tycker "går för snabbt" medan de själva känner att tiden står still? Hur blir det efter pensionen? Blir hjärnan någonsin långsammare, eller hur hanterar man att alltid tänka ett steg längre och snabbare än alla runtomkring?

Vad är era erfarenheter? Känner ni någon med särskilt begåvning, vad är deras erfarenheter?

Ibland när man är ute och åker lokaltrafik i sin närmiljö händer det ibland att bussen plötsligt tvärnitar och saknar ner och rullar fram i 3 km/h. Nyfiken i en strut sträcker man ut sitt huvud i mittgången för att se vad det är som orsakade denna dramatik idag. Kan det vara ett rödljus? Blåljusutryckning? Obligatoriska fartguppet? Bussen som gick sönder?

Nej, nej, framför bussen går en pensionär med sin rollator i godan ro, det tycks vara en perfekt plats att promenera på en onsdagsförmiddag som denna. Ingen brådska, och vad är det där för spännande fågel som flyger i skyn? Pensionären kollar upp mot himlen och saktar ner ytterligare för att inte missa allt spännande som sker i omgivningen. Bussen åker långsammare och långsammare för att inte köra på pensionären, medan fordonskön bakom nu sträcker sig ett par hundra meter.

Ibland när man ser dessa vägpensionärer finns det en trottoar precis bredvid som de tekniskt sett borde kunna gå på. I andra fall befinner de sig dock långt ute på någon länsväg med trafik som kör i 80, ingen vägren finns i sikte och ett djupt dike sträcker sig i kilometer bredvid vägen. Där är det tydligen helt perfekt att ta en promenad. Hur hamnade de där?

Någon som känner en av dessa vägpromenadpensionärer? Hur hamnar de på dessa platser? Någon som själv är en av dessa? Hur hamnade ni där, både fysiskt och metaforiskt?

När man vill lära känna nytt folk så är standardförslaget man får från kreti och pleti att "gå med i en förening för dina intressen". Glad i hågen har jag gått med i den ena efter den andra föreningen, men resultatet har varit alldeles för likt varje gång för att kunna räknas som en slump längre.

Man kontaktar föreningen och de välkomnar en med öppna armar. Äntligen är det någon som vill engagera sig i just deras förening, för oj oj oj så mycket de kämpat med att få nya medlemmar. Man bjuds direkt in på diverse aktiviteter och möten och sätts i arbete, och ska man inte sitta i styrelsen när man ändå är med i föreningen...?

De andra i föreningen är dock pensionärer i åldern 70-80+, vars främsta intresse verkar vara att sitta i föreningslokalen och dricka kaffe tillsammans och prata om hur svårt det är att få nya medlemmar i föreningen. Otroligt givande med andra ord, särskilt som ny medlem i föreningen där man funderar på om föreningens syfte är detta. Utöver pensionärerna själva är även deras barnbarn på typ 5 år där som de tar med till föreningen när de sitter barnvakt.

Om man för en gångs skull lyckas träffa på någon i sin egen ålder (äldre än 5 och yngre än 80) så visar det sig ändå ganska snabbt att man kanske inte har särskilt mycket gemensamt med den personen, för personens enda intresse i livet är själva föreningen. Ingenting i livet tycks finnas utanför föreningen för dessa personer. Om man frågar om vilka andra intressen personen har tittar den tillbaka med tom blick och förstår inte frågan. Utanför föreningen?

Ni som lärt känna likasinnade och folk i er egen ålder i föreningslivet, vilken typ av föreningar handlar det om? Har någon annan än mig den här erfarenheten jag delar, eller är det trots allt en slump att alla mina intressen tydligen bara delas med pensionärer, deras barnbarn och personer vars intresse är föreningen snarare än det föreningen ska syssla med?

När man lyssnar på politiska debatter om hur skattepengar ska fördelas på olika myndigheter är det ofta polisen och försmakten som behöver mer pengar. Om man bara lyssnar på debatterna utan att läsa på om myndigheters storlek framstår det som att dessa myndigheter är extremt underfinansierade och små. Sedan läser man statistik och inser att Polisen är den största statliga myndigheten i Sverige med över 40.000 anställda. Därefter kommer Försvarsmakten med över 31.000 anställda och Kriminalvården med över 20.000 anställda.

Detta kan jämföras med andra myndigheter för att förstå proportionerna: Skatteverket har ca 9500 anställda, Försäkringskassan 13.000, Domstolsverket 7000 och Migrationsverket 5000. En majoritet av statliga myndigheter har mindre än 150 anställda, för att nämna några: Ekonomistyrningsverket, Länsstyrelser, Statskontoret.

Varför behöver egentligen polis och försvarsmakt ännu mer pengar än de redan får? Jag förstår att det är en politisk strategi för att stärka auktoritär makt i samhället, samtidigt som mindre pengar går till resterande samhällssfärer som är samhällsbärande (eller underminerar de helt och lägger ner myndigheter), men varför presenteras det inte på det sättet då utan som att de största statliga myndigheterna i fråga är underfinansierade och behöver mer resurser? Vad tycker ni om det här?

Ibland när man traskar runt hemma på sin gata i stan stöter man på nån byggnad med en skylt där det står att det är förbjudet att fotografera den av säkerhetsskäl. Som den laglydiga medborgare man är så fortsätter man scrolla Reddit och fortsätter med sin dag utan att tänka mer på det.

Någon dag senare kollar man runt på nyheterna eller Google maps, som man ju gör, och ser foton på byggnaden i fråga. För journalister tycks det finnas något lagligt undantag, men hur kan det vara möjligt för någon vanlig person att ta bild och publicera den genom Google maps eller andra digitala plattformar? Ibland syns förbudsskylten tydligt på fotot, så det är inte som att byggnaden syns långt bort i fjärran och skylten har missats. Är det ens lagligt att sprida såna bilder online? Det känns orimligt att det hade varit tillåtet att sprida bilden men inte ta den. Eller? Vad kan man göra om man upptäcker det? Finns det något rättsfall som behandlar företeelsen?