u/Clear-Annual2424

Jag fyller 18 om några dagar och känner inget annat än olust. Det känns ledsamt att lämna tonåren bakom sig när det är någon slags idyll och skönhet som många pratar om. När man är ung har man en framtid säger man, man har hela livet framför sig. Därför känns det som att man nästan förlorar livet varje år man åldras, och framtiden krymper ett år i taget tills den inte finns längre. Nu när man är 18 och faktiskt vuxen på riktigt känns det som att man inte har marginal längre och som om den stora livsförlusten har börjat på riktigt. Jag blir inte taggad på de roliga sakerna jag har framför mig som en ung vuxen, för att jag känner att finns inte dessa saker i framtiden utan i stället i nuet såsom de gör, så är de lika gärna förbipasserade och är inget att ha. Istället väntar mig en framtid utan en framtid.

Till er som är äldre än mig: hur kände ni själva när ni fyllde 18, och när ni levde igenom åren inom 20-årsåldern? Har ni någon insikt om livet som vuxen och om åldrandet överlag?

I want to be a kid forever. I’m born in 2008, and in a few days I’ll be 18. It was so nice to be young, and I’m not excited to live as an adult and continue to age. It’s not necessarily age that’s the problem, just the progression of it.

How can you cope with the fact that time is the independent variable and the years what determine age, and not the other way around? How can you not feel uncomfortable and anxious with the countdown and the inevitableness in losing your youth?

I’ve noticed a lot of people my age and younger like to use the word “unc” as an insult, and pride themselves with their age and show an appreciation for how young they are. When they have their birthdays, they say things like “this age is getting too serious”. How did teenagers of different generations view growing up? Were they excited and wished to get older like we stereotypically think of kids wanting to, or were they sad they were leaving this young age behind?