u/Fit_Ad_8173

Jag har märkt att väldigt små och egentligen betydelselösa saker ofta blir oproportionerligt omdiskuterade online. Ett exempel är när Spotify ändrar sin logga eller färgskala och det plötsligt behandlas som något viktigt och hemskt, trots att funktionen är exakt densamma och att du inte påverkas öht egentligen.

Varför just sådana här detaljer väcker så mycket reaktion. Varför känner folk ett behov av att reagera, ta ställning eller formulera en åsikt om något som i praktiken inte påverkar dem alls?

Har ni sett fler liknande exempel på små, symboliska “icke-problem” som ändå blir stora diskussioner på sociala medier?

Behöver lite perspektiv från andra föräldrar.

Jag och mitt ex har ett barn på 6 år. I grunden har vi en bra relation och kan prata med varandra utan större agg eller konflikter. Hon har träffat en ny kille i cirka 5 månader och de planerar nu att flytta ihop. Jag har inga problem med att hon har en ny relation, och min dotter verkar trivas i hans sällskap.

Det som skaver är hur jag fick veta det. Min dotter sa, helt exalterat, att han ska flytta in och bli hennes “bonuspappa”. Det var första gången jag hörde om inflytten överhuvudtaget. Ingen heads-up från mamman, utan ett stort livsbeslut presenterat via barnet, komplett med titel. Jag tycker det är jättekul att dom har hittat varandra och jag har också hittat en ny partner men inte på samma sätt, men när en sån stor förändring i mitt barns liv händer så hade det varit tacksamt att kanske få en "heads-up" bara.

För mig handlar det inte om svartsjuka eller att vilja styra hennes liv. Det handlar om respekt och ordning och att det vore tacksamt om jag kunde få höra sånna beslut från henne innan min dotter kläcker sig ur det. Jag hade aldrig kallat min nya partner för “bonusmamma” inför vårt barn så tidigt. För mig är det en roll som behöver växa fram över tid, inte något som sätts direkt och som barnet förväntas bära.

Jag har knappt haft någon kontakt med mannen själv. Vi har setts i samband med hämtning och lämning, men han kan knappt möta min blick eller säga mer än något enstaka ord, nästan som om han är väldigt blyg eller obekväm. Det gör också hela situationen konstig tycker jag. Jag menar inte att vi ska ha en relation och vara bästa vänner eller något i den stilen, utan bara vuxen-vuxen respekt.

Jag känner mig frustrerad och förbisedd, samtidigt som jag vill göra rätt för mitt barn och inte skapa onödig konflikt. Jag har därför inte tagit upp detta med mitt ex ännu, trots att vi normalt sett kan prata om saker.

Är jag rimlig som reagerar på detta? Hur hade ni hanterat att få höra stora beslut via barnet, och när tycker ni att det är rimligt att börja använda titlar som bonusförälder?

Tacksam för andras erfarenheter.

Jag är inte ute efter någon rant om vem som har fel o rätt och vem som är idiot och inte. Utan endast lite reflektion eller andras erfarenheter i liknande situationer.
Jag kommer ta upp detta med mitt barns mamma såklart men är också lite nyfiken på att höra från andra.