u/swedish_tcd

Socialdemokraterna gick till val på att ”ta tillbaka kontrollen” över välfärden. I Region Stockholm har det rödgröna styret nu gjort just detta. Men i själva verket har ideologiska slagord lett till ökade kostnader, längre vårdköer och en krisande ambulansvård.

Efter att Reepaluutredningen röstats ned i riksdagen under våren 2018 låg frågan om valfrihet och privata alternativ inom välfärden i träda. Genom januariavtalet hade Liberalerna och Centern relativt framgångsrikt lyckats sätta munkavle på Socialdemokraterna – och debatten var i kölvattnet av detta förhållandevis nedtonad under flera år.

Men sedan började saker och ting förändras. Januariavtalet föll och vinstkritiken tilltog från vänster till höger. Inför valåret 2022 lanserade Socialdemokraterna så parollen ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden”, ett missvisande men politiskt kraftfullt slagord lånat från brexitörernas kampanj i den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet.

Stor kursändring på vårdområdet

Eftersom Socialdemokraterna förlorade riksdagsvalet kunde de inte omvandla slagordet till politisk praktik på nationell nivå. Det kunde man däremot göra i Region Stockholm, där det rödgröna styret sedan maktskiftet har genomfört en stor kursändring på vårdområdet. Vårdval har avvecklats eller reviderats, upphandling har ersatt valfrihetssystem och verksamheter har tagits över i egen regi. Just för att man har velat ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen över sjukvården”.

Målen med omställningen var att minska påstått överutnyttjande, sänka kostnaderna, stärka jämlikheten och förbättra beredskapen. Men i all hast genomförde man inga ordentliga konsekvensanalyser för att bedöma huruvida dessa mål kunde uppnås med förändringarna. Beslutsunderlagen som förändringarna vilade på var helt otillräckliga – och det allmänna forskningsstödet för reformerna var likaså påvert.

Växande köer och kapacitetsproblem

Det är därför inte konstigt att ett flertal granskningar – inklusive den som Henrik Jordahl och jag har gjort – nu visar att reformerna hittills inte verkar ha varit särskilt lyckade. Det finns inget stöd för att vårdkonsumtionen har minskat på ett sätt som tyder på minskat överutnyttjande. Däremot har operationsköerna vuxit, vilket snarare indikerar att kapacitetsproblemen har ökat.

Inte heller har man realiserat några besparingar. Regionstyret hoppades kunna minska kostnaderna med 175 miljoner kronor, men i stället verkar kostnaderna tvärtom ha ökat. Samtidigt finns det inga tecken på att jämlikheten har förbättrats eller att systemet har blivit mindre sårbart. Tvärtom har socialiseringen av ambulansvården lett till stora bemanningsproblem, vilket ironiskt nog tvingade regionen att köpa in resurser från privata företag för att hantera förra sommarens ambulanskris.

Välfärdspolitik på ideologiska slagord

Omställningen i Region Stockholm är därför ett tydligt exempel på riskerna med att bygga välfärdspolitik på slagord och ideologiska skygglappar. Parallellen till Brexit är inte bara retorisk: det är lätt att formellt ”ta tillbaka kontrollen”, men betydligt svårare att hantera konsekvenserna. Det är en lärdom som politiker i alla partier bör dra, innan fler välfärdssystem byggs om med paroller som främsta beslutsunderlag.

Gabriel Heller Sahlgren Forskare vid Institutet för Näringslivsforskning

>Sveriges bostadspolitik har i ett halvt sekel präglats av en närmast total intellektuell kapitulation där ingen tycks våga bryta dödläget. Under femtio år har politiker från höger till vänster sett på när krisen fördjupats och förvandlats till en permanent orättvisa som systematiskt drabbat unga. Medan Socialdemokraterna försvarar ett föråldrat system som skyddar de som redan bor och regeringen passivt ser på när rörligheten på bostadsmarknaden stannat av, står nästan en miljon människor i kö till dörrar som aldrig öppnas, och det bara i Stockholm. Som 29-åring i Stockholms bostadskö inser jag att jag sannolikt kommer påbörja min 40-årskris innan ett förstahandskontrakt ens blir aktuellt.

Att det står nästan 1 miljon människor i bostadskön är ett komplett totalt underkännande över hur hyror sätts i Stockholm.

Det är inte rimligt att det enda alternativet för unga att bo i centrala Stockholm är andrahandskontrakt. Med marknadshyra kan åtminstone den som vill betala mer få ett bättre läge. Även en ung butiksanställd hade haft råd att bo singel i en central etta, om den ville det. Om man inte vill betala så mycket så kan man välja att bo billigare i en förort. Det blir alltså ett individuellt val snarare än att som idag hyresnämnden bestämmer hur mycket jag ska kunna betala för en bostad.

Marknadshyra i Stockholm är därför inte bara en reform för att få bort köerna, det är en frihetsreform som leder till att folk kan välja själva att fördela olika mycket av sina egna resurser på vilken standard av boende dom vill ha. Folk kommer i större utsträckning än idag kunna välja vart dom bor.

Om jag känner att jag vill lägga en större av min lön på att bo centralt och spendera mindre på andra saker så borde det vara upp till mig.

En tvåa på 57m2 på Östermalm hade enligt HGF kostat 16 000 per månad i ett scenario med marknadshyra. För ett par är det 8 000 per person. Om hushållets bruttoinkomst är 50 000kr i månaden (alltså 25 000 per person), så blir det efter skatt och hyra 23 000 kvar att spendera på allt annat. Eller så hade paret kunnat välja att hyra en likadan lägenhet på söder för 14 000 enligt HGF och därmed ha 25 000 kvar, eller i en förort och ha ännu mer pengar kvar. Om man vill bo lyxigare och spara mindre så borde det vara upp till individen.

Jag kan tänka mig att det är många som hade gjort det valet om det var tillåtet att hyra förstahandskontrakt till marknadspriset, men idag blir man istället hänvisad till osäkra andrahandskontrakt. Som ni ser med räkneexemplet så är det inga unga med lågt avlönade jobb som blir utelåsta från förstahandsmarknaden med marknadshyra, även dom har råd. Men det som händer är att folk kommer prioritera annorlunda. Någon annan kanske tänker "Jo visst vore det najs att bo på Östermalm, men jag lägger hellre 5000 i månaden på min Avanza och bor i Aspudden istället". Valfriheten ökar.

>Det nuvarande systemet fungerar som en omvänd Robin Hood-princip där unga och resurssvaga subventionerar de redan etablerade. Den som fick sitt kontrakt på sjuttiotalet i en attraktiv innerstadslya betalar en bråkdel av marknadsvärdet, medan vi unga hänvisas till ockerhyror i andra hand eller nyproduktioner med hyror som äter upp hela disponibla inkomsten. Här faller Centerpartiets nuvarande förslag om marknadshyror i enbart nyproduktion platt. Genom att bara släppa hyrorna fria för de bostäder som ännu inte byggts tvingas min generation betala fullt pris för att föräldragenerationen ska kunna behålla sin livslånga rabatt i det befintliga beståndet.

>Kritiken måste dock riktas mot hela det politiska etablissemanget som i decennier vägrat se sanningen i vitögat. Socialdemokraterna påstår sig skydda de svaga men har i själva verket skapat ett monster där kötiden väger tyngre än behov. Samtidigt saknar den nuvarande regeringen modet att röra vid de underliggande strukturer som låser fast människor i bostäder som många gånger är större än deras behov. De pratar gärna om utbud men duckar för den stora elefanten i rummet, nämligen prissättningen. Att låta bruksvärdessystemet bestå är att acceptera att bostadskrisen fortsätter driva på bostadsbristen och med det ungas möjligheter till studier, jobb och framtidstro.

>För att lösa detta krävs en ärlig väg framåt med marknadshyror i hela beståndet kombinerat med en socialt ansvarsfull infasning. Det handlar inte om att chockhöja hyror över en natt utan om att skapa en långsiktig plan där prissignaler tillåts fungera så att flyttkedjor frigörs.

>Stöd ska gå till fattiga studenter, ensamstående föräldrar eller pensionären med låg inkomst genom riktade och förstärkta bostadsbidrag, inte genom generella subventioner till dem som råkade ha turen att vara unga för fyrtio år sedan. En sådan genomgripande reform kräver att vi slutar använda bostadsfrågan som ett slagträ i eviga valrörelser och istället inrättar en blocköverskridande bostadsgrupp, likt den framgångsrika pensionsgruppen, för att säkerställa spelregler som håller över decennier.

>Sverige har haft hyresreglering som en så kallad krisåtgärd sedan 1942 och varje år sedan dess har politiker förklarat att just nu är fel tidpunkt att agera. Men det finns inget perfekt tillfälle att städa upp efter 80 år av misslyckanden. Att Centerpartiet är det enda partiet som vågar viska om lösningen på Sveriges bostadspolitiska haveri är bra. Men det är också ett tragiskt underbetyg när övriga partier håller andan och fortsätter låta bostadsbristen förvärras. Det är dags att prioritera rörlighet och rättvisa framför bekvämlighet och att se till att framtidens generationer inte möts av samma hopplöshet som mött mig och alltför många unga med mig de senaste decennierna.

>Erik Johnsson, bostadspolitisk talesperson, Centerstudenter

Moderaternas förslag om trygghetshyra tycker jag är en bra modell för att införa en mer marknadsmässig hyressättning i Stockholm.

Det fungerar exakt som hur lokalhyra sätts idag, hyran sätts när man ingår avtalet och följer sedan ett konsumentprisindex. Klappat och klart, hur enkelt som helst.

Det dom inte föreslår är en modell där hyresvärden på eget bevåg ska kunna höja hyran för att bli av med en hyresgäst, utan det man föreslår är att man låter avtalet gå tillsvidare som idag med besittningsskydd men att hyreshöjningen bara följer KPI istället för att förhandlas med HGF. Det gäller även bara nya hyresavtal, så att ingen nuvarande hyresgäst drabbas av en stor kostnadsökning.

Snittpris per kvadratmeter och utveckling senaste tre månaderna.

• Essingen: 88 302 (-1,3%)
• Kungsholmen: 111 558 (+5,6%)
• Östermalm: 129 837 (+5,1%)
• Vasastan-Norrmalm: 130 844 (+5,3%)
• Södermalm: 113 818 (+5,2%)
• Brännkyrka-Skärholmen: 48 644 (+1,7%)
• Hägersten-Liljeholmen: 79 125 (+4,3%)
• Enskede-Skarpnäck: 65 364 (+2,4%)
• Farsta-Vantör: 45 352 (-0,9%)
• Spånga-Kista: 30 624 (-0,4%)
• Hässelby-Vällingby: 36 464 (+0,2%)
• Bromma-Västerled: 65 750 (+2,9%)