u/CriticalConsistency

Vet inte varför men jag blev väldigt fundersam och reflekterade en del här under eftermiddagen. Jag fyller 25 imorgon och jag vet att det bara är en siffra men 25 känns som en så tydlig gräns på något sätt, från ung vuxen till "vuxen" kanske. Märker hur en del negativa tankemönster kryper fram så jag tänkte att jag listar saker som jag är tacksam för och saker som jag känner tynger mig.

Tacksam för:

1. Har god privatekonomi, eget boende, roligt jobb

2. Har kärleksfulla föräldrar och bra kontakt med familjen

3. Är i bra form och överlag hälsosam

4. Mina föräldrar har en hund som är helt otrolig härlig

5. Har bra hårfäste, likt min far och hans far

Saker som tynger mig:

1. Brottas med känslor av ensamhet, både romantisk och saknad av att ha ett tajt kompisgäng att fira högtider med, resa med, utvecklas med etc

2. Trots bra kontakt med min familj är vi alla väldigt utspridda och ses ganska sällan, vore trevligt att ha dem nära till hands och kunna träffas mer spontant

3. Stress över hur fort tiden går, och att det bara kommer gå fortare och fortare. Rädd att inte träffa partner inom snar framtid

4. Identitetsfrågor. Väldigt klyschigt men funderar en del på vem jag är och vad jag vill ha ut av mitt liv. Jag värdesätter stabilitet och trygghet men vet att jag också har bra förutsättningar nu som singel och barnlös att bara "kasta mig ut" i världen. Också alltid haft känslor av att vara den udda fågeln och inte riktigt passa in.

Vet inte riktigt varför jag gör detta, men kändes skönt att skriva lite. Jag har det trots allt väldigt gott ställt och är ändå väldigt tacksam för hur jag har det. Vore trevligt att höra från er andra här på reddit. Dela gärna era egna saker, högt som lågt.

Glad söndag!

Vet inte varför men jag blev väldigt fundersam och reflekterade en del här under eftermiddagen. Jag fyller 25 imorgon och jag vet att det bara är en siffra men 25 känns som en så tydlig gräns på något sätt, från ung vuxen till "vuxen" kanske. Märker hur en del negativa tankemönster kryper fram så jag tänkte att jag listar saker som jag är tacksam för och saker som jag känner tynger mig.

Tacksam för:

1. Har god privatekonomi, eget boende, roligt jobb

2. Har kärleksfulla föräldrar och bra kontakt med familjen

3. Är i bra form och överlag hälsosam

4. Mina föräldrar har en hund som är helt otrolig härlig

5. Har bra hårfäste, likt min far och hans far

Saker som tynger mig:

1. Brottas med känslor av ensamhet, både romantisk och saknad av att ha ett tajt kompisgäng att fira högtider med, resa med, utvecklas med etc

2. Trots bra kontakt med min familj är vi alla väldigt utspridda och ses ganska sällan, vore trevligt att ha dem nära till hands och kunna träffas mer spontant

3. Stress över hur fort tiden går, och att det bara kommer gå fortare och fortare. Rädd att inte träffa partner inom snar framtid

4. Identitetsfrågor. Väldigt klyschigt men funderar en del på vem jag är och vad jag vill ha ut av mitt liv. Jag värdesätter stabilitet och trygghet men vet att jag också har bra förutsättningar nu som singel och barnlös att bara "kasta mig ut" i världen. Också alltid haft känslor av att vara den udda fågeln och inte riktigt passa in.

Vet inte riktigt varför jag gör detta, men kändes skönt att skriva lite. Jag har det trots allt väldigt gott ställt och är ändå väldigt tacksam för hur jag har det. Vore trevligt att höra från er andra här på reddit. Dela gärna era egna saker, högt som lågt.

Glad söndag!

Hej! Jag är en 25-årig kille som nu har uppnått flera av mina milstolpar som jag tidigare haft, i form av högskoleutbildning, bra jobb, samt egen lägenhet. Jag bor i Stockholms innerstad och har nu hamnat i en väldigt stabil rutin då jag blivit mer bekväm i min roll på jobbet och har bra arbetstider.

Jag märker dock att jag nu har en känsla av att vilja ha nåt meningsfullt sidoprojekt eller engagemang så att inte mitt liv bara kretsar kring jobbet, plus att jag skulle vilja vidga mitt sociala nätverk lite om möjligt. Kan dock inte riktigt sätta fingret på vad exakt det skulle kunna vara för engagemang.

Har ni några bra tips på föreningar, grupper eller aktiviteter där det finns en del jämnåriga?

Jag är öppen för rätt mycket och lite av en Yes-man. Funderade ett tag på att bli scoutledare då jag gillar friluftsliv och har gjort lumpen, men tvekar ifall jag är lite udda då det känns som att det oftast är föräldrar som är det?

Tar tacksamt emot alla sorters tips!

Kom nyss hem och har en timme kvar på min tvättid och hinner inte gå och handla på den tiden. Det är en 60° tvätt som jag verkligen måste tvätta då jag åker iväg tidigt imorgon.

​

Hur bra funkar det att tvätta med bara vatten?? Jag har lite grönsåpa, kan det funka annars? Tar tacksamt emot tips om ki har

Obs en del fördomar i detta inlägg.

Har matchat med en tjej och skrivit med henne ett par veckor. Har märkt att hon är lite NPC över chatt, bollar inte vidare på samtalsämnen, är inte finurlig och lekfull, är kortfattad etc. Hennes frågor är antingen typ "du då" efter att jag frågat något, eller "hur var din dag".

Hon är också rätt basic i sin profil, där hennes intressen är "vin och serier" och på söndagar är det "träning och äta gott" som gäller...

Har föreslagit dejt två gånger nu men det har inte blivit av pga schemakrock, vilket också gör att mitt intresse svalnar rejält och jag är ganska redo att gå vidare. Hon verkar dock genuint intresserad tillbaka, hon svarar rätt frekvent och kan "dubbelmessa" samt använder mycket emojis och så. Och hon har också uttryckligen skrivit att hon gärna vill ses.

Vill inte ge upp riktigt än, då jag dels är ute efter något seriöst och vill ge alla en ärlig chans, dels eftersom man som kille inte riktigt kan välja och vraka blanda en massa matchningar 😅

Hur som helst undrar jag ifall ni har exempel på någon som visade sig vara mycket mer intressant och stimulerande i verkligheten än vad de framstod som över chatt? Är så trött på dejting nu och vill hoppas på det bästa...

Såg att en tjej jag skrivit med sedan förra veckan plötsligt avmatchade mig, vilket var lite överraskande då hon annars verkade väldigt entusiastisk över chatt. Det här var i princip hur jag minns att mina sista meddelanden var:

Hon: Åhh det låter ju som ett jättemysigt ställe, är du uppvuxen där?

Jag: Ja det är superhärligt. Nej jag är uppvuxen i Tyskland men flyttade till Stockholm i tidiga tonåren. Men övriga släkten och mina föräldrar kommer därifrån. Så en ganska spretig bakgrund :)

Jag: Hur ser din bakgrund ut?

Blev som sagt överraskad men funderade sedan ifall hon tog illa upp. Har hänt förut att jag formulerat mig på sätt som jag tycker är oskyldigt men som uppfattats dåligt av motparten. Det enda jag kommer på är att hon hade utländskt påbrå, så hon kanske tänkte att jag brydde mig om hennes etnicitet på ett negativt sätt, vilket jag inte alls gjorde. Var bara nyfiken

Om man är inne på google maps eller någon annan kart/satelitbild så kan man ZOOMA IN MED EN TUMME BARA. Man "dubbelklickar" och sen håller in tummen mot skärmen och drar upp eller ner. NU ÄNTLIGEN KAN JAG VARA ÄNNU LATARE NÄR JAG KOLLA HEMNET.

Är för övrigt Samsunganvändare så vet inte ifall det funkar för ni pöblar som har Iphone :)

Jag har precis köpt min första bostad och hade nyligen möte med banken inför tillträde där vi bestämde bolåneräntan. De erbjöd initialt 2,89% rörligt som jag förhandlade ner till 2,84%, och kände mig rätt nöjd.

Kollade sen upp genomsnittsräntan hos banken som då ligger på 2,71% just nu, och känner mig därmed väldigt korkad att jag inte kollade upp det inför mötet och ifrågasatte mer..... Har haft annat att tänka på under senaste tiden så jag tänkte inte alls på det.

Hursomhelst känns det ju dumt att betala över snittet, och undrar därmed ifall det är värt att ringa och försöka omförhandla nu direkt, eller om jag ska vänta tills jag fått nycklarna för bostaden? Tänker att jag har större hävstång att förhandla med när pengarna är utbetalda, och jag då kan hota med att byta till annan bank. Eller?

Mvh förvirrad förstagångsköpare

Skulle ändå säga att det är en rätt stor andel av profilerna som väljer att inte visa vilken sorta relation de söker. Jag undrar varför? Känns som att alternativen som ges av appen är väldigt heltäckande, och att man därmed bara skapar onödiga frågetecken genom att inte inkludera ett.

Jag har de senaste månaderna kanske vid 3-4 tillfällen stött på en jättesöt tjej i mitt lägenhetshus. Vi brukar hälsa och le men har inte sagt mer än hej till varandra.

Har tidigare försökt mentalt preppa mig själv att initiera en konversation när jag ser henne men senast så blev jag lite överrumplad och fick inte fram orden i tid. Jag vet att hon har en hund och bor på våningen ovanför mig, och med lite detektivarbete på hitta.se tror jag att jag hittat rätt brevlåda. Jag funderar därmed ifall jag borde lämna en lapp med mitt namn och nummer och kolla typ om hon skulle vilja ses på en kaffe, men tänker samtidigt att hon kanske inte alls kopplar att det är samma person som hon stött på i huset.

Jag vet att det här kan tolkas lite creepy, men jag är lite av en gammeldags romantiker och det är 1000% ok ifall hon skulle säga nej, jag hade inte gjort en grej av det. Till saken hör det att jag flyttar till ny lägenhet inom några veckor, och tänker därmed att jag inte lär stöta på henne efter det. Hade jag bott kvar hade jag tagit mod till mig och försökt prata nästa gång vi springer på varandra, men känner att det är "now or never".

Vad tycker ni reddit? Finns det en chans här eller är jag verklighetsfrånvänd?

Kan vara gällande vad som helst, relationer, karriär, personliga mål osv osv. Hör gärna alla sorters historier, högt som lågt. Jag har själv varit extremt försiktig i mitt förflutna pga inte velat riskera något obehagligt, men försöker nu leva mer enligt tankesättet "friskt vågat hälften vunnit".

Jag är 24 bast och jobbar heltid. Har väldigt schyssta kollegor på jobbet men alla är i medelåldern och därmed etablerade med familjeliv. Jag har en bästa kompis och sen en del enstaka bekanta/vänner som man träffar en och en, men har inte haft ett tajt gäng sedan gymnasiet. Känner mig därför rätt ensam på storhelgerna, och även vanliga helger, då jag gärna vill vara med i en grupp. Ett sammanhang där man kan planera saker, högt som lågt.

Har försökt lösa detta genom aktiviteter, men upplever det som svårt att "bryta sig in" eller vad man ska säga. Folk är trevliga och så men märker att det liksom inte är av intresse att jag joinar och blir en etablerad del av kretsen.

Finns det några här som känner igen sig och som faktiskt lyckades? Vore så gött att vara i en group chat igen och kunna skicka memes och hitta på grejor.

Jag är 24 bast och jobbar heltid. Har väldigt schyssta kollegor på jobbet men alla är i medelåldern och därmed etablerade med familjeliv. Jag har en bästa kompis och sen en del enstaka bekanta/vänner som man träffar en och en, men har inte haft ett tajt gäng sedan gymnasiet. Känner mig därför rätt ensam på storhelgerna, och även vanliga helger, då jag gärna vill vara med i en grupp. Ett sammanhang där man kan planera saker, högt som lågt.

Har försökt lösa detta genom aktiviteter, men upplever det som svårt att "bryta sig in" eller vad man ska säga. Folk är trevliga och så men märker att det liksom inte är av intresse att jag joinar och blir en etablerad del av kretsen.

Finns det några här som känner igen sig och som faktiskt lyckades? Vore så gött att vara i en group chat igen och kunna skicka memes och hitta på grejor.

Började mitt första "riktiga" jobb i januari och jag stormtrivs hittills. Det är en statlig tjänst men väldigt kvalificerat och med mycket ansvar, särskilt för mig eftersom jag kom direkt från studierna och de i annonsen egentligen sökte någon med flera års erfarenhet.

Även om det går bra hittills märker jag såklart fortfarande av att jag är ny, och det är många kollegor som säger att man är "ny på jobbet" de första 12 månaderna. Med det sagt känner jag ändå att min utveckling går fort, och jag är riktigt motiverad att prestera och leverera. Har även fått positiv feedback och beröm från flera kollegor och min chef.

En fundering som jag dock har är hur stort utrymme för löneförhandling det kan finnas när jag sedan kommer upp i ett års erfarenhet? I min värld så är jag ju betydligt mer värdefull och kan producera mer efter 12 månader än på första dagen, och borde då kunna kräva lite mer i löneökning än det årliga påslaget som man annars får, eller?

Värt att nämna är att jag begärde ut lönestatistik för personer med samma roll under rekryteringsprocessen, och då var spannet mellan 40' och 58'. Jag blev erbjuden 40' vilket jag fullt ut förstår eftersom jag var nyexad, och som jag också glatt tackade jag till. Men återigen borde jag väl kunna argumentera för att höja lönen en del efter 12 månader då jag kommer vara mer produktiv än när jag började?

Började mitt första "riktiga" jobb i januari och jag stormtrivs hittills. Det är en statlig tjänst men väldigt kvalificerat och med mycket ansvar, särskilt för mig eftersom jag kom direkt från studierna och de i annonsen egentligen sökte någon med flera års erfarenhet.

Även om det går bra hittills märker jag såklart fortfarande av att jag är ny, och det är många kollegor som säger att man är "ny på jobbet" de första 12 månaderna. Med det sagt känner jag ändå att min utveckling går fort, och jag är riktigt motiverad att prestera och leverera. Har även fått positiv feedback och beröm från flera kollegor och min chef.

En fundering som jag dock har är hur stort utrymme för löneförhandling det kan finnas när jag sedan kommer upp i ett års erfarenhet? I min värld så är jag ju betydligt mer värdefull och kan producera mer efter 12 månader än på första dagen, och borde då kunna kräva lite mer i löneökning än det årliga påslaget som man annars får, eller?

Värt att nämna är att jag begärde ut lönestatistik för personer med samma roll under rekryteringsprocessen, och då var spannet mellan 40' och 58'. Jag blev erbjuden 40' vilket jag fullt ut förstår eftersom jag var nyexad, och som jag också glatt tackade jag till. Men återigen borde jag väl kunna argumentera för att höja lönen en del efter 12 månader då jag kommer vara mer produktiv än när jag började?

Började mitt första "riktiga" jobb i januari och jag stormtrivs hittills. Det är en statlig tjänst men väldigt kvalificerat och med mycket ansvar, särskilt för mig eftersom jag kom direkt från studierna och de i annonsen egentligen sökte någon med flera års erfarenhet.

Även om det går bra hittills märker jag såklart fortfarande av att jag är ny, och det är många kollegor som säger att man är "ny på jobbet" de första 12 månaderna. Med det sagt känner jag ändå att min utveckling går fort, och jag är riktigt motiverad att prestera och leverera. Har även fått positiv feedback och beröm från flera kollegor och min chef.

En fundering som jag dock har är hur stort utrymme för löneförhandling man kan ha när jag sedan kommer upp i ett års erfarenhet? I min värld så är jag ju betydligt mer värdefull och kan producera mer efter 12 månader än på första dagen, och borde då kunna kräva lite mer i löneökning än den årliga påslaget som man får per automatik, eller?

Värt att nämna är att jag begärde ut lönestatistik för personer med samma roll under rekryteringsprocessen, och då var spannet mellan 40' och 58'. Jag blev erbjuden 40' vilket jag fullt ut förstår eftersom jag var nyexad, och som jag också glatt tackade jag till. Men återigen borde jag väl kunna argumentera för att höja lönen en del efter 12 månader då jag kommer mer produktiv än när jag började?