u/Ecstatic-Cupcake2139

Vet inte riktigt var det kommer ifrån men har sedan tonåren haft en rädsla av att "hamna efter" och att uppleva att åren har gått utan att man tagit vara på dem. Särskilt nu märker man att tiden går allt fortare och mardrömmen hade varit att vakna upp om 10 år och känna "vad har jag gjort egentligen".

Detta har visserligen resulterat i att jag jag jobbat hårt och uppnått flera milstolpar trots relativt ung ålder (24 år) såsom masterutbildning, välbetalt jobb, egen lägenhet i innerstan. I takt med att jag bockat av dessa grejor har min lista på mål krympt, och består nu i stort sett endast av att hitta kärleken.

Jag märker dock hur jag sätter krokben för mig själv med dejtingen med mitt mindset, då jag har en tendens att vilja träffa personen väldigt mycket om jag tycker om den, och har därmed vid ett par tillfällen nu stötit bort den andra personen då de upplevt att det gått för fort fram.

Försöker såklart jobba med detta så jag inte skrämmer bort fler potentiella partners, men jag vill väldigt gärna hitta min person och börja bygga en gemensam framtid. Jag undrar dock om inte jag riskerar att hamna i samma tankar av "vad nu då" om jag väl lyckas hitta en partner, och bara fokusera på nästa mål istället för att njuta av det jag har.

Väldigt spretigt inlägg kanske, finns det andra som kan känna igen sig i detta och bidra med lite visdomsord och perspektiv? Jag är en övertänkare i grunden (kanske märks) vilket inte heller direkt hjälper...

Vet inte riktigt var det kommer ifrån men har sedan tonåren haft en rädsla av att "hamna efter" och att uppleva att åren har gått utan att man tagit vara på dem. Särskilt nu märker man att tiden går allt fortare och mardrömmen hade varit att vakna upp om 10 år och känna "vad har jag gjort egentligen".

Detta har visserligen resulterat i att jag jag jobbat hårt och uppnått flera milstolpar trots relativt ung ålder (24 år) såsom masterutbildning, välbetalt jobb, egen lägenhet i innerstan. I takt med att jag bockat av dessa grejor har min lista på mål krympt, och består nu i stort sett endast av att hitta kärleken.

Jag märker dock hur jag sätter krokben för mig själv med dejtingen med mitt mindset, då jag har en tendens att vilja träffa personen väldigt mycket om jag tycker om den, och har därmed vid ett par tillfällen nu stötit bort den andra personen då de upplevt att det gått för fort fram.

Försöker såklart jobba med detta så jag inte skrämmer bort fler potentiella partners, men jag vill väldigt gärna hitta min person och börja bygga en gemensam framtid. Jag undrar dock om inte jag riskerar att hamna i samma tankar av "vad nu då" om jag väl lyckas hitta en partner, och bara fokusera på nästa mål istället för att njuta av det jag har.

Väldigt spretigt inlägg kanske, finns det andra som kan känna igen sig i detta och bidra med lite visdomsord och perspektiv? Jag är en övertänkare i grunden (kanske märks) vilket inte heller direkt hjälper...

Bor i en liten studentetta på bottenplan, och har de senaste månaderna haft en eller flera som springer förbi och dunkar hårt på mitt fönster. Det sker kanske 1-2 gånger i veckan och runt 23-tiden. Jag har frostad fönsterfilm monterad så jag kan inte se jävlarna, men stack ut huvudet snabbt som fan en gång och såg då en kille gissningsvis runt 15 springa iväg, typisk förortsunge med häng och dunväst. Oftast är de flera eftersom jag hör många fotsteg och skratt.

Finns det någon smart lösning på det här? Mitt tålamod börjar verkligen ta slut men jag förstår samtidigt att om jag försöker konfrontera dem så lär de bara fortsätta, eftersom de fiskar efter en reaktion.

Lite smårädd också eftersom jag tror det är invandrarbakgrund på dem, är inte alls rasist men jag vill verkligen inte vara underhållning för ett gäng kids som är påväg in i gängkriminalitet...

Går i tankarna att byta jobb och flytta till Malmö av lite olika anledningar. Är jurist och kollar därmed på de olika storbyråerna som har kontor där nere, typ Setterwalls, Vinge etc. I dagsläget jobbar jag på myndighet så jag har ingen erfarenhet av privat sektor, har dock nischat mig i ett rättsområde som är vanligt bland de affärjuridiska byråerna.

Jag undrar lite hur det är att jobba där kontra Stockholm, där jag jobbar nu. Vet att lönerna inte är lika höga, men är det den enda skillnaden? Har hört från mina byråkompisar här att det är stundtals extremt slitigt och högt tempo, är det samma puls och kultur även i Malmö, eller är det lättare med work-life balance där?

Tacksam för svar!

Har fått ett lånelöfte på 3 150 000 beviljat, och har sparat ihop 450 000 för att använda som insats.

De objekt som jag drömmer om ligger dock runt 4 200 000 i pris.

Funderar då om jag skulle be min ena förälder att gå med som medlåntagare för att få beviljat de här sista 600 000 som saknas. Jag har dock förstått det som att medlåntagaren ska ytterst kunna stå för hela lånet själv? Betyder detta att min förälder måste ha bättre månadsinkomst än jag själv, för att då i teorin få bolånet beviljat ensamt? Eller tar banken hänsyn till att jag ändå har täckning för den absolut största delen?

För övrigt är jag väldigt disciplinerad med min privatekonomi och sitter även på en trygg statlig tjänst, så jag känner att jag har gott om marginal trots att det blir lite högre månadskostnader än vad jag fick beviljat i lånelöftet.

Vet såklart att det är bäst att snacka med banken direkt men de har helgstängt och jag var nyfiken redan nu :)