u/Generic_account420

Journalisten Anna Hedenmo säger att nyheter som kunde gynna Sverigedemokraterna hölls tillbaka när partiet kom in i riksdagen. Samtidigt pekar Expressens Viktor Barth-Kron ut P3 och Kulturnyheterna som delar av public service där den politiska balansen brister.

I lördagens Medierna i P1 riktar den tidigare SVT-programledaren Anna Hedenmo skarp kritik mot hur delar av nyhetsmedierna hanterade rapporteringen när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

Hon säger att hon själv upplevde att vissa nyheter tonades ned eftersom de ansågs kunna gynna partiet.
– Jag vet, det har jag sett och hört med egna ögon och öron, att nyheter som kunde gynna Sverigedemokraterna hölls nere. Till exempel uppgifter om hur många intagna på svenska fängelser som hade utländsk bakgrund. Sådant fick inte alltid den plats i nyhetsförmedlingen som det förtjänade.

”Inte så konstigt”
Expressens politiske kommentator Viktor Barth-Kron säger att Hedenmos beskrivning hjälper till att förklara varför många sverigedemokrater misstror etablerade medier.

– Det konkreta vittnesmålet är att det var så som Sverigedemokraterna upplevde att det var. För en generation sverigedemokrater som formades av de åren är det kanske inte så konstigt att förtroendet för nyhetsförmedlingen inte är vad man önskar att den var.

Samtidigt betonar Barth-Kron att han anser att SVT:s nyhetsredaktion i dag gör stora ansträngningar för att vara opartisk, och lyckas med det.

P3 och Kulturnyheterna
Han menar däremot att bilden blir en annan om man ser till public service i ett bredare perspektiv.
– Jag upplever sedan många år tillbaka att SVT:s nyhetsförmedling slår knut på både ben och armar för att vara så korrekt och opartisk som möjligt. Men om man har P3 på i bilen upplever man att det inte är så mycket balans i var programledarna befinner sig politiskt. Och det är det ju inte heller, om man vet vilka de är, säger Viktor Barth Krohn och fortsätter:
– Och när Aktuellt tar slut och Kulturnyheterna börjar känner man nog att det inte finns så mycket Tidö i den redaktionen heller.

”Befriande med mediekritik”
Hedenmo säger samtidigt att hon välkomnar att etablerade medier granskas hårdare än tidigare.
– Jag tycker det är befriande med mer mediekritik. Förr skedde det knappt – de stora medierna var nästan oantastliga.

Hon varnar dock för att kritiken mot public service alltför ofta utgår från att verksamheten skulle vara vänstervriden.

– Det blir som ett självspelande piano. Det spelar ingen roll hur många forskningsstudier som visar att det inte stämmer. Då säger man att forskningen också är vänster, och till slut har man inget att hålla sig i. Allt blir bara åsikter.

Hedenmo tror också att den tidigare behandlingen av SD på nyhetsredaktioner har lett till en motreaktion.
– Man vet att det där var fel. Man kanske också tänker att det gjorde Sverigedemokraterna en tjänst. Då upplever jag att man köpt Sverigedemokraternas världsbild lite väl lätt.

Mycket oroande för europeisk bilindustri och europeisk ekonomi.

Journalisten Bilan Osman har hamnat i ett uppmärksammat ordkrig på X efter ett inlägg om Irans statligt subventionerade könsbekräftande vård. Kritiker anklagar henne för att försköna en regim där homosexuella fortfarande riskerar dödsstraff.

Debatten tog fart sedan Bilan Osman skrev att Iran är ”det enda landet i Mellanöstern där könsbekräftande vård inte bara är laglig utan också statligt subventionerad”. Samtidigt anklagade hon svenska högerdebattörer för att sprida en förenklad bild av Mellanöstern som hbtqi-fientligt och beskrev detta som en del av en ”antimuslimsk propagandamaskin”. Hon tillade dock att det finns en ”djupt beklaglig anledning” till att transvården är så omfattande i Iran och att queera organisationer länge beskrivit problematiken.1 

Journalisten Sofie Löwenmark replikerade att resonemanget utelämnar att Iran verkställer dödsstraff för homosexuella handlingar och skrev syrligt att den islamiska republiken då kan beskrivas som ett ”hbtqi-paradis”. Hon avslutade med formuleringen: ”Fem lyftkranar av fem i regimromantik.”

Hård kritik från debattörer
Den tidigare M-riksdagsledamoten och Kvartal-profilen Hanif Bali hänvisade till den fatwa som Ruhollah Khomeini utfärdade på 1980-talet och hävdade att regimen betraktar homosexuella som personer ”födda i fel kön”. ”Ditt jävla spån”, avslutade han sitt svar.3

Systemutvecklaren och debattören Mosa Mazroui-Sebdani svarade att ”Bögar som inte går med på att tvingas till könsbyte hängs offentligt” och anklagade Osman för att ”bagatellisera mitt folks lidande”.4

Gemensamt för invändningarna är att de menar att Osman lyfte fram den statligt finansierade transvården utan att samtidigt ge sammanhanget: att samkönade relationer är kriminaliserade och i vissa fall kan bestraffas med döden, samtidigt som människorättsorganisationer länge beskrivit hur homosexuella utsätts för påtryckningar att genomgå könskorrigering.5

Kinesiska företag dominerar global industri, till stor del på grund av statliga subventioner. Det visar en ny OECD-studie. Subventionerna leder också till låg lönsamhet, hög skuldsättning och överproduktion av varor som sedan med förlust måste dumpas på världsmarknaden. Europa tar efter med enorma pengar till strategiska sektorer där avståndet redan är stort. Borde man sluta jaga nästa Northvolt?

Kinesiska företag har växt kraftigt på den globala marknaden på grund av statliga stöd.
En nyligen publicerad rapport från den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD visar att 60 procent av kinesiska företags växande marknadsandelar de senaste drygt 20 åren kunde kopplas till subventioner.1

Den verkliga siffran är troligtvis ännu högre, säger Camille Boullenois, Kinaexpert vid analysföretaget Rhodium Group.
– Det OECD mäter är egentligen golvet, inte taket, för omfattningen av Kinas industristöd.
Hon pekar på att hela Kinas ekonomiska modell, från banker och kreditsystem till industriparker och infrastruktur, är uppbyggd för att gynna produktion och export. 

OECD-rapporten omfattar 525 av världens största industriföretag i 15 branscher som fordonsindustri, halvledare, flygindustri, solenergi och varvsindustri. Totalt uppgick det globala stödet till 108 miljarder dollar under 2024, varav drygt hälften gick till kinesiska företag.
Under 2024 tog kinesiska företag även del av tre till åtta gånger mer statligt stöd än företag i OECD-länderna.

En zombiebubbla
Även om kinesisk industri dominerar större delar av marknaden speglas det inte nödvändigtvis i bättre produktivitet eller lönsamhet – ofta håller subventionerna i stället liv i ineffektiva företag, så kallade zombieföretag, vilket bekräftats i flera studier.

Redan 2016 uppskattade IMF att omkring 15 procent av skulderna hos kinesiska börsnoterade företag fanns i så kallade zombieföretag.2
– Kinas ekonomiska politik uppvisar flera tilltagande drag av dysfunktionalitet, säger Fredrik Erixon, medgrundare och chef för tankesmedjan European Centre for International Political Economy.

Enligt IMF har skuldsättningen i den kinesiska ekonomin ökat från omkring 140 procent av BNP 2008 till runt 300 procent 2024. Under samma period har tillväxten bromsat in från tvåsiffriga nivåer under 2000-talet till omkring 5 procent de senaste åren.3

– Man försöker upprätthålla en investeringsdriven tillväxtmodell, men det är alldeles uppenbart att den levererar mindre och mindre för varenda år.
Eftersom företagens mål är just att ta marknadsandelar, snarare än att vara innovativa eller produktiva, tillåts företagen dras med låg lönsamhet.

– Det är inte viktigt att tjäna jättemycket pengar på ett års sikt. Man vill vara dominant på trettio års sikt, säger Magnus Henrekson,senior forskare vid Institutet för Näringslivsforskning.

Europa börjar subventionera
De senaste åren har Europa och USA reagerat med att styra om sin ekonomiska politik: från en strävan att låta marknaden styra investeringar och konkurrens till en allt större tolerans för statligt stöd. 

Bakgrunden är flera chocker som ritat om spelplanen: Kinas växande försprång, covid-pandemin, Rysslands invasionskrig och ett mer svajigt stöd från USA.

Som exempel har EU:s Clean Industrial Deal och uppluckrade bidragsregler gjort det möjligt för medlemsländer att ge betydligt större stöd till industrin och strategiska sektorer än tidigare, inklusive direkta bidrag, skattelättnader och statsstödda lån. 4,5

Syftet är att påskynda omställningen till grön teknik, minska beroendet av fossila bränslen, stärka europeisk industri och sänka energikostnaderna.

Initiativ som enligt Erixon inte kommer ge någon större effekt.
– Problemet just nu är att vi fokuserar på de här frågorna som marginellt kan förbättra saker, men gör väldigt lite som faktiskt kan förbättra situationen märkbart.

Han pekar på det som han anser är Europas huvudproblem: låg tillväxt och höga energikostnader. Och att behovet av kinesiska insatsvaror bara växer med efterfrågan.
– Ju mer du återindustrialiserar din egen ekonomi, desto mer kommer du också behöva importera och då behövs komponenter från Kina.
De europeiska stöden är fortfarande av betydligt mindre skala, vilket även är en av huvudpoängerna i OECD:s rapport. Och där de kinesiska företagen får en stor del av stöden genom billiga banklån under marknadsränta, riktas EU-stödet främst med öppna stödprogram och investeringsbidrag till särskilda, strategiska sektorer.

Sluta jaga nästa Northvolt?
– Kina väljer att stödja många företag som sedan konkurrerar hårt med varandra.
medan Europa väljer ut ett, som Northvolt och ger det enorma pengar, säger Magnus Henrekson.
Northvolt och Stegra är några exempel som visar hur mycket som offras för att rädda projekten från att gå omkull.

Frågan är om Europas växande industristöd kommer att skapa starkare företag – eller om vi riskerar att upprepa några av de problem som nu syns i den kinesiska ekonomin.
Henrekson säger att han tycker att vi ”borde sluta jaga nästa Northvolt”.

– Vi ska inte satsa allt på att göra batterier som vi aldrig gjort, i stället för att stödja det som finns. Det är som att hoppa på ett tåg som redan har gått och gått upp i jättehög fart. De andra har femton års försprång. Det går nästan aldrig.
Även Boullenois pekar på att Kina nu tar marknadsandelar där Europa redan är starkt, såsom maskiner, kemi och avancerad industri.
– För fem år sedan handlade diskussionen om elbilar. Nu handlar den om kemi, maskiner och i princip allt som Europa är bra på.

Enligt Boullenois fyller europeiska subventioner inom till exempel grön teknik en funktion men det är inte den huvudsakliga lösningen.
– Det är inte med subventioner som vi kommer att konkurrera med Kina.

Hon säger att hon i grunden är positiv till det som Europa redan gör, och efterlyser mer och snabbare insatser av handelstullar och kvoter som håller ute prisdumpning från de statligt
stödda kinesiska exportföretagen.
– Vi kan inte konkurrera med kinesiska priser, och vi kan inte heller matcha de kinesiska subventionerna. Men vi måste återställa lika spelregler på marknaden.
Splittrade EU-ledare
Frågan stod högt på dagordningen när EU:s stats- och regeringschefer samlades i Bryssel den 18–19 juni. 6

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen beskrev då handelsrelationen med Kina som alltmer obalanserad och pekade på att EU:s handelsunderskott mot landet nu uppgår till omkring en miljard euro om dagen.
Inför mötet drev Frankrike på för ett nytt europeiskt verktyg som skulle göra det möjligt att snabbare införa tullar eller importbegränsningar mot länder som snedvrider konkurrensen genom omfattande statliga stöd. Förslaget fick stöd av bland annat Tyskland, Polen, Belgien och Nederländerna.

Tanken är att ge EU-kommissionen större möjligheter att agera mot kinesisk överkapacitet utan att behöva använda dagens mer trubbiga skyddsåtgärder, som ofta slår även
mot andra handelspartner.

Men trots en växande samsyn om problemet enades medlemsländerna inte om några omedelbara nya åtgärder.

Länder som Spanien och flera medlemsstater med omfattande ekonomiska band till Kina har uttryckt oro för risken för kinesiska motåtgärder.
I stället gav ledarna EU-kommissionen i uppdrag att fortsätta utveckla nya verktyg för handelsskydd och för att minska Europas beroende av Kina inom strategiska sektorer.

Hur går detta ihop? Global uppvärmning leder till mildare vintrar och tidigare vårar (se tex https://www.cec.lu.se/article/unusually-early-spring-how-nature-sweden-responding-increasingly-warm-climate).

Donald Trump är varken galen eller planlös – Europa missförstår honom i grunden.

Det säger den erfarne amerikanske politikreportern Mark Halperin till Kvartal, som menar att Trumps nya avtal – egentligen en avsiktsförklaring – med Iran mest är ett sätt att pressa priserna före mellanårsvalet.

Få har bevakat Donald Trump längre än den amerikanske politikreportern Mark Halperin. Redan 2011 pekade han ut Donald Trump som en politisk kraft – när resten av medieetablissemanget skrattade.

Halperin har mer än 30 års erfarenhet av att bevaka amerikansk politik, framför allt inom tv-media. Han har också skrivit två böcker om politik, Game Change och Double Down – den förra etta och den senare tvåa på New York Times bestsellerlista. Idag driver Mark Halperin den växande videoplattformen 2WAY, som beskrivits som det bästa politiska samtalet på nätet.
Vi ses över Google Meet.

Det är en intervju som skjutits fram ett par gånger – vilket säger något om hur mycket Mark Halperin jobbar.

Med två entimmesprogram alla vardagar, flera ytterligare medieprojekt och regelbunden medverkan i andra medier är schemat minst sagt fullspäckat.

Att samtalet dröjt har samtidigt en fördel. Det ger Kvartals läsare möjlighet att höra Mark Halperins läsning av den avsiktsförklaring – ett så kallat memorandum of understanding – som nu upprättats mellan USA och Iran.

Hans besked till européer som avfärdar Donald Trump som galen eller planlös är rakt: ni läser fel.
Inte en cirkusartist
– Han är väldigt oortodox. Därför är han svår att analysera för en del människor, eftersom de inte tänker utanför ramarna för vad en amerikansk politiker eller president brukar vara, säger Mark Halperin.

Han förnekar inte de mörka sidorna. Självberikandet, det grova språket, bristen på respekt för vissa personer och institutioner – allt det är en del av Donald Trump, och en del av varför många européer ogillar honom.

Men det är inte hela bilden.
– Det som oftast missas är att det här inte är en cirkusartist som är helt frånkopplad från vanliga människors liv eller problem, säger Mark Halperin.
Han pekar på grunden för framgången.
Donald Trump vann två val och var nära att vinna ett tredje, eftersom han förstår stämningsläget i USA i fråga om både ekonomi och kultur. Trump, född och uppvuxen som miljardär, lyckas ändå vara relaterbar för en majoritet av den amerikanska befolkningen. Trump är autentisk.
Och här kommer Mark Halperins kanske mest utmanande besked för en europeisk publik.
– Han gör Europa en tjänst, enligt min mening, inte bara när det gäller Nato utan också ekonomi och kultur. Europa har hamnat illa på efterkälken, och Trump försöker uppmuntra Europa att bli en del av framtiden på ett mer kraftfullt sätt, säger Mark Halperin.

Ta honom på allvar – inte bokstavligt
Det är, som först journalisten Salena Zito och senare även Mark Halperin tidigare formulerat det, en fråga om att inte ta Donald Trump bokstavligt – men på allvar.

– Han säger saker hela tiden som han inte menar eller som inte är förankrade i verkligheten. Han har sagt minst 30 gånger att kriget i Iran är på väg att ta slut inom dagar eller veckor. Och det har inte stämt, säger Mark Halperin.

Misstaget är att läsa varje inlägg och presskonferens i stället för att se det långsiktiga.
– Tar man honom på allvar inser man att han har några ledstjärnor som han följer. Det är de som tagit honom till makten och format de beslut han fattat som president, säger Mark Halperin.

Kaoset är ett verktyg
Hur fattar då Donald Trump sina beslut? Mark Halperin rankar honom högt.
– Han har lika hög mänsklig och social intelligens som någon jag har träffat. Jag placerar honom i nivå med president Bill Clinton, säger Mark Halperin.
– Han kan läsa av en situation och bedöma sina motparter och sina motståndare väldigt väl, fortsätter han.
Kaoset är inget misslyckande. Det är ett verktyg.
– Han har inget emot kaos, och inser att om han befinner sig i ett läge han ogillar, så är ett mellansteg till ett nytt läge som gynnar honom nästan alltid kaos, säger Mark Halperin.
– Är det linjärt? Nästan aldrig. Är det helt genomtänkt? Sällan. Men det är nästan alltid avsiktligt och bygger på en förståelse för hur människor kommer att reagera, fortsätter han.
– Han gillar att ha kontroll, att vara den som driver berättelsen och situationen. Och han har en hög tolerans för skamlöshet, för kaos, för att göra andra obekväma. Det tjänar honom väl, för väldigt få kan hålla jämna steg med honom, säger Mark Halperin.

Rådet till svenska politiker
Vad betyder det konkret för svenska politiker som vill ha en god relation med USA? Rådet är kort.
– Var vänlig, var smickrande, var fullmatad med information och var beredd att uttryckligen förklara vad Trump har att vinna [på att ha en bra relation med Sverige], säger Mark Halperin.
Vad Trump fick rätt – och fel
Så Iran. Sedan USA och Israel inledde sin militära operation har ett utlovat snabbt slut gång på gång skjutits upp. Jag frågar Mark Halperin vad som gick rätt – och vad som gick fel.

Mark Halperin ger Donald Trump erkännande för flera saker: att med flygmakt ha försvagat Irans kärnvapenkapacitet, klargjort för landets ledare att de kan dödas, samordnat med Israel på ett tidigare osett sätt och hållit nere de amerikanska förlusterna.
– Han visade att tidigare presidenters metod med sanktioner och förhandlingar aldrig skulle fungera, och att det fanns ett potentiellt mer effektivt alternativ, säger Mark Halperin.
Men målet var större än så. Och där kom han till korta.
– Han trodde att [den iranska regimen] som ett minimum skulle kapitulera inför honom, och som ett maximum störtas av Irans folk. Han har visat sig ha fel på båda fronterna, säger Mark Halperin.
Jag frågar om Donald Trump – fastighetsmannen och förhandlaren – har en blind fläck för fanatiker.
Om hans filosofi, att det alltid finns ett avtal att förhandla fram, ligger honom i fatet när han har med fanatiker att göra. Fanatiker som inte delar Donald Trumps logik om att uppgörelsen är en bra affär för alla. Hans förhandlare Jared Kushner och Steve Witkoff utgår, enligt Mark Halperin, från att en uppgörelse alltid går att nå om parterna bara förstår varandra.
– Den övervägande delen av bevisen tyder på att Trump har fel, och att de som är skeptiska till att de iranska ledarna kommer att göra en bra affär för USA har rätt, säger Mark Halperin.

Ett avtal för valåret
Då återstår det omtalade samförståndsavtalet. Det har beskrivits som ett misslyckande, sämre än Barack Obamas gamla kärnvapenavtal. Är det i själva verket ett sätt att vinna tid förbi mellanårsvalet i november?
Mark Halperins svar är rakt.

– Baserat på vad jag har sett hittills är det här helt enkelt ett försök att sänka energipriserna, gödselpriserna och andra ekonomiska tryck före mellanårsvalet, och låta resten utspela sig [efter mellanårsvalen], säger Mark Halperin.
Avtalet är, menar han, ett underförstått erkännande av att Iran inte har kapitulerat – och inte tänker förhandla i god tro.

Resten får vänta.
På frågan vad Kvartals läsare bör hålla utkik efter pekar Mark Halperin ut fyra stora projekt för Trump: Iran, kriget mellan Ukraina och Ryssland, vad Donald Trump i övrigt vill uträtta – och, strax efter novembervalet, frågan om hur ett USA efter Donald Trump ser ut.
– Trump kommer inte vilja att det samtalet får fäste. Han vill kväva det, säger Mark Halperin.
Den största mörkläggningen
Vårt samtal glider över till mediernas ansvar. Jag tar upp medias rapportering av Joe Bidens mentala förfall – det Mark Halperin kallar den största mörkläggningen i mediehistorien.
– Jag kan inte föreställa mig att ett yrke har ett misslyckande av den magnituden, med så fullständig exponering av inkompetens och korruption, utan något som helst ansvarsutkrävande, säger Mark Halperin.
– Vi närmar oss nu att det nästan gått ett decennium då varje reporter med ögon och öron såg vad som hände och lät bli att erkänna det, säger Mark Halperin.

Och framtiden för medierna? Mark Halperin tror på plattformar och personligheter som bygger förtroende över tid, är kommersiellt bärkraftiga och tekniskt skickliga – utan att överge journalistikens grunder.
– Man kan inte göra bra journalistik om man inte är kommersiellt bärkraftig, säger han.
Den mest underrapporterade storyn
Sist den nyhetsstory han kallar den kanske mest underrapporterade av alla, och det är en enorm story: AI.

– Det har aldrig funnits något liknande i världshistorien. Och tyvärr är de flesta för upptagna och för okunniga om vad som händer för att förstå det, säger Mark Halperin.
AI kan bli det största som hänt mänskligheten, säger han. Eller något som förvärrar varje stort problem världen redan har.
– Och kanske ger oss några nya och katastrofala, om vi inte som samhälle inser hur det här måste hanteras, säger Mark Halperin.

Maja och Thomas flyttade till gettot

**Köpenhamn försökte bygga bort segregationen med ett experiment. Men det sådde mer misstro och avund än grannsämja. Teknokrater glömmer ofta bort människorna, skriver Anna-Karin Wyndhamn.**

Går det att bygga bort segregation? Socialdemokraterna laborerar med en sådan idé i partiets reformprogram, vars visioner tar sikte på 2030-talets Sverige.1 I framtidens Sverige bor befolkningen blandat. För att nå dit ska investeringsstöd och byggkrediter ges för en viss form av hyresrätter, på platser där sådana sannolikt annars inte projekteras. Därigenom ska kommuner få medel och muskler att pressa fram mixad bebyggelse i alla stadsdelar och områden. Höghus in i villaidyllen i syftet att forcera en blandning som bryter utanförskap.

I sådana genomgripande samhällsprojekt försvinner ofta de människor som utgör staplarna i statistiken. För vilka är det egentligen som ska flytta på sig? I det svenska socialdemokratiska toppskiktet verkar företrädarna inte särskilt begivna på att själva statuera exempel och byta postnummer.2

I Danmarks huvudstad har en partikollega just genomfört en spegelvändning av det byggprojekt de svenska Socialdemokraterna drömmer om. Han heter Jens Kramer Mikkelsen och innehar rekordet som den längst sittande överborgmästaren i Köpenhamn. Efter den politiska karriären sysslar han bland annat med fastighetsinvestering och det är i den rollen vi möter Kramer Mikkelsen i nya dokumentären *Tingbjerg-eksperimentet* (2026).3 Han har tillsammans med fastighetsinvesteringsbolaget Nrep uppfunnit ett projekt som går ut på att locka unga, resursstarka och högutbildade danska danskar att flytta in i ett av Köpenhamns hårdaste getton.4 Re-integrering är visionen med vilket projektet marknadsförs. De danska danskarna ska leva i gettot och genom sin närvaro re-integrera en stadsdel med 6 000 invånare fördelade på mer än femtio nationaliteter. 

Det byggs därför nya radhus, precis jämte de nedgångna hyreslängorna i gult tegel. Priset är fyrtio procent under marknadsvärdet, men kommer med ett förbehåll: de som skriver på köpekontraktet måste stanna i fyra år. Drar de från orten tidigare än så, går de miste om tjugo procent av vinsten.  Några av de småbarnsfamiljer som Mikkelsens gäng handplockar som projektets pionjärer får vi gå kloss intill i dokumentären. Den före detta överborgmästaren kallar Maja och Thomasoch de andra medelklassfamiljerna för ”nybyggarna”.

Gräsplätten som bolaget bygger på kallar han följaktligen för ”prärien”. Han förefaller inte nämnvärt intresserad av de som bor runt marken som bolaget koloniserar. Men filmskaparen Louise Detlevsen låter kameran registrera fler och mer än vardagen för de särskilt utvalda.  Vi får under fyra år också följa människorna som lever sina liv i lägenheterna runt bygget. Som Sheikh och Chahira. Det stora grönområdet utanför deras fönster försvinner när investeringsbolagen leker sociala ingenjörer i ett businessupplägg som liknar reality-tv.  

Det var i nyårstalet 2018 som den dåvarande danska statsminister Lars Lökke Rasmussen, då Ventre-man, aviserade krafttag mot de parallellsamhällen som vuxit fram, bland annat i huvudstadens förorter.5Med ett ”gettopaket” lovade han att ta tillbaka kontrollen område för område. Metodiken gick bland annat ut på att riva hus och kvarter där kriminella gäng höll hov. Målet var att skapa ett Danmark utan getton till år 2030.  Ett av de områden som då kategoriserades som hårt getto, motsvarigheten till ”särskilt utsatt område”, var Tingbjerg. På femtiotalet presenterades stadsdelen som ett mönstersamhälle och under sextiotalet erbjöd Tingbjerg de inflyttade småbarnsfamiljerna trygghet och toppmodernitet. De fick en välfärdsdröm, inplanerad i varje väderstreck. Tiderna ändrade sig och av ljuva drömmar blev ett havererat integrationsprojekt med skyhög arbetslöshet, sharialagar och våldsamma gängkonflikter.

Förlöjligats i pressen
De sju utvalda familjerna vill skapa en rimligare värld genom att bosätta sig i Tingbjerg, säger de.  I dansk press har de unga föräldrar som flyttar in i hjärtat av stadsdelen förlöjligats för sin rättrådighet och naivitet. Maja och Thomas har självklart könsneutrala namn på barnen, hon märker hans ord (det heter globala syd och inte tredjevärlden!) och lägger tid på att få förskolepersonalen att ta på sig samma intersektionella teoriglasögon som hon fått på universitetet. Det är lätt att parodiera *wokeigheten*, men det finns också självkritiska scener då samma Maja och Thomas undrar vad för slags fria fantasier de egentligen trodde på när de skrev under kontraktet. Utan tvekan tog de språnget med föresatsen att bidra till det lokala samhället och försöka lägga en grund för en ny gemenskap i Tingbjerg. Men det är långt svårare än de tänkt sig, eftersom ingen av hyresgästerna önskat en i tid utdragen projektering på 400 radhus på de gräsmattor där barnen tidigare lekt. I stället för lummig park, fick hyresgästerna dammig byggarbetsplats. De boende vann inget på affären, de förlorade något. Det gör att klyftan inte bara består, radhusen gör att den flyttar in i stadsdelen.

I en scen äter de sju första familjerna kvällsmat tillsammans. De sitter längs enkla långbord av trä, strax utanför deras alldeles nya huslänga. Ur gemensamma jättegrytor håvar de köttfärssås och spagetti till varandra.  Gräset runt den lilla gruppen har fått växa vilt; barnen tumlar runt och försvinner mellan höga strån. De finner sig på platsen genom att skapa ett eget getto, i gettot. Skillnaden mellan dem och hyreshusen är att nybyggarna kan ta sitt pick och pack och kuska vidare efter fyra år, inte med förlust utan med god förtjänst. Det vet socialdemokraten Kramer Mikkelsen också: ”Ni gör en bra affär!” skrockar han på möte med sina vita pionjärer från den urbana medelklassen. I samtal med nyfikna journalister som vill dokumentera hur bygget fortskrider, skrävlar han däremot om sociala och samhälleliga vinster med projektet.

Kanske ser de som har bott i Tingbjerg under decennier genom hyckleriet snabbare än andra. De har varit föremål för många idealistiska förbättringsprojekt och temporära satsningar från kommunen, utan att något i grunden ändrat sig för dem. Därför vaktar de sitt och går samman för att säkra att deras förrådsutrymme inte ska tas i anspråk av de nya. ”Kan de inte flytta till Jylland i stället? Jylland är ju stort. Varför kommer de egentligen hit?” frågar sig Chahira som känner sig iakttagen i sitt eget vardagsrum i och med att de nya husen reses. De ligger nära lägenheten. Hijaben måste fortsättningsvis vara på även hemma, konstaterar Chahira som inte ger mycket för ett blandningsprojekt som kommer med den frälsarretorik som den före detta socialdemokratiske borgmästaren svänger sig med. Det var inte heller det välbevakade boendeexperimentet som fick saker att på riktigt skifta i stadsdelen. Magin stod skolan för.  

Tack vare konkreta förändringar i den lokala grundskolans arbetssätt blev Tingbjerg av med gettostämpeln. Dåvarande rektorn Marco Damgaard, numera socialdemokratisk politiker, vände negativa betygskurvor och bröt antiskolkultur genom ett decennium av systematiskt arbete.6 Utbildningsinstitutionen i den särskilt utsatta förorten gjordes tydligt dansk och tydligt traditionell. Damgaard byggde en skolkultur som konsekvent fostrar, ställer krav, överför normer och förmedlar kunskap. Det lägger grunden för en tillhörighet som sträcker sig bortom stadsdelens gränser. 

I slutet av Detlevsens högintressanta dokumentär skymtar faktiskt TingbjergsHeldagsskole. Det är första dagen på höstterminen.  Maja och Thomas äldste ska börja första klass. Han vandrar genom en allé av röda och vita flaggor som skolans elever ivrigt och glatt viftar med som välkomstceremoni för de yngsta. Detta är Danmark.

Köpenhamnsområdet Tingbjerg ritades av arkitekten Steen Eiler Rasmussen. Han var noga med att inte etiketteras som missionär när han skisserade det moderna Tingbjerg i tegel på femtiotalet. Man kan inte planlägga en varm gemenskap mellan de boende, säger han i ett klipp där han visar sina ritningar med hus, grönområde och samhällsbyggnader. Det man kan bygga är en omgivning som hänger ihop och som ger goda möjligheter att länka samman de olika slags liv som olika slags människor väljer att leva jämte varandra. Det ska finnas något att mötas i och något att samlas kring.
Hur institutionerna närmar sig medborgarna spelar långt större roll för gemenskapen än insprängda radhus och höghus som planerats och tillkommit utan hänsyn till de individer som redan bebor eller ska bebo området. Tingbjerg-experimentet sådde mer misstro och avund än grannsämja.7

Teknokrater glömmer ofta bort människorna. Det kan vara bra att komma ihåg när de stora penseldragen för nästa decennium dras upp i Sverige.