Kallar sig kommunister – gör succé storstaden

Debattörerna: Avstår från större delen av sina höga löner

DEBATT. Det österrikiska kommunistpartiet KPÖ (Kommunistische Partei Österreichs), gick starkt framåt i lokalvalet i Österrikes näst största stad Graz den 28 juni. Kommunisterna fick stöd av nästan 36 procent av de röstande. KPÖ var redan det största partiet och har styrt staden sedan 2021, i koalition med de gröna och socialdemokraterna. Försvinnande få av de Grazbor som lagt sin röst på KPÖ lär identifiera sig som kommunister, ändå röstar de rött. Hur har detta länge obetydliga parti kunnat vinna så stort förtroende i så vida kretsar?

Till att börja med har KPÖ sedan länge tagit avstånd från de auktoritära och totalitära regimer som verkat i kommunismens namn. Vidare har partiet stort fokus på bostadspolitik. Bostadsbrist och höga hyror är ett stort problem för många österrikare. KPÖ:s politik på området som hyrestak och fler kommunala hyresbostäder är därför populär. Men det som verkligen sticker ut är KPÖ:s syn på politikers uppdrag, villkor och arbetssätt.

Verkar enligt mottot ”Hjälpa istället för prata”

Alltför ofta stannar politisk ambition vid stora ord i valrörelser, i Österrike likaväl som i andra länder. Väljarkåren upplever i allt högre grad och med rätta att välbetalda och privilegierade politiker varken går att lita på eller förstår hur stora delar av befolkningen de fått förtroendet att representera lever. Detta har KPÖ en strategi för att motverka. Under de senaste decennierna har partiet verkat enligt mottot ”Hjälpa istället för prata” (Helfen statt reden).

Särskilt i Graz har kommunisterna gjort ett gediget och uthålligt arbete och vunnit tillit och respekt. Partiets förtroendevalda behåller en mindre del av sina arvoden, motsvarande medianlönen i landet, i dagens läge runt 2 400 euro i månaden. Resten går till en fond för Grazbor i ekonomisk nöd. Syftet med detta är dubbelt. Partiets företrädare ska inte tappa markkontakten och pengar omfördelas till dem som behöver dem bättre.

Enligt den årliga redovisningen på partiets hemsida fick under 2025 2 521 personer eller familjer pengar till sådant som mat, medicin, el eller hyra. Sedan 1998 har över 30 000 hushåll fått ta del av drygt 3,8 miljoner euro från KPÖ:s arvoderade politiker, alltså mer än 40 miljoner kronor. KPÖ anslår även en stor del även av sitt partistöd åt Grazbor. Därtill har KPÖ genomdrivit en sänkning av stadens partistöd och de insparade pengarna har förstärkt en kommunal social fond, liknande partiets egen.

Borgmästaren i Graz sedan 2021, Elke Kahr, har själv arbetarbakgrund och är uppvuxen i staden. Kahr vinnlägger sig om att vara tillgänglig för Grazborna. Hennes telefonnummer ligger öppet på partiets hemsida och alla är välkomna att ringa henne, måndag till fredag, och boka möte med henne för att diskutera sina bekymmer och angelägenheter. Sedan 1992 har KPÖ i Graz en nödlinje för hyresgäster, dit man kan ringa dygnet runt för råd och stöd. Och partiets företrädare står varje vecka på torget att möta invånarna.

Såväl KPÖ:s politik som interna arbetssätt har påverkats av gröna avhoppare. 2017 gick det gröna partiets ungdomsförbund i valsamverkan med KPÖ i besvikelse över moderpartiets alltmer nyliberala inriktning och toppstyre. Flera av KPÖ:s ledande politiker, såsom partiets språkrör Tobias Schweiger kommer från de gröna.

KPÖ:s framgångar i Graz väcker allt större intresse i omvärlden. Det tyska vänsterpartiets (die Linke) kongress beslutade nyligen om en liknande ordning, mot partiledningens vilja.

De österrikiska kommunisterna har gjort en viktig insats för demokratin med kravet att politiker måste avstå från större delen av sina höga löner. Systemet fungerar som ett slags karriäristfilter när de folkvalda måste leva som sina väljare. En annan sorts politiker kommer fram.

Annika Lillemets, f.d. riksdagsledamot (MP)

Valter Mutt, f.d. riksdagsledamot (MP)

I stora delar av Sveriges glesbygd är tillgången till vuxentandvård i dag så dålig att den måste beskrivas som akut. Kliniker stänger, rekryteringen havererar och Folktandvårdens mottagningar går på sparlåga.

De som drabbas är vuxna patienter utan avtal – alltså de som helt faller utanför det offentligt finansierade systemet och som inte omfattas av sjukvårdstaxa.
Det här är ingen ny utveckling. Krisen har pågått under många år, men trots politiska löften och nya utredningar fortsätter problemen.

I praktiken saknas en fungerande lösning. En viktig del av förklaringen ligger i själva systemets konstruktion. Tandvården finansieras i tre helt olika spår:

• Barn och unga (0–19 år) får skattefinansierad tandvård – en välfärdstjänst i likhet med sjukvården.
• Vuxna (20+) förväntas däremot betala huvuddelen själva. Staten bidrar med allmänt tandvårdsbidrag, särskilt stöd och högkostnadsskydd, men systemet är i grunden privatfinansierat och marknadsdrivet.
• Sköra och äldre får tandvård inom sjukvårdssystemet, finansierat via region och kommun.

Det betyder att vuxna patienter i glesbygd befinner sig i den minst skyddade delen av tandvården: de betalar själva och de är beroende av lokal tillgång – och de är helt utlämnade till marknadens och regionernas strukturella begränsningar. När en klinik lägger ned eller en region inte klarar att bemanna, finns ingen vårdgaranti och ingen skyldighet att erbjuda vård.

Sverige har inte för få tandläkare totalt, men de finns inte där de behövs. Glesbygdsregioner har år efter år rapporterat mycket låg tandläkartäthet, ibland lägre än en fjärdedel av storstädernas nivåer.

Orsakerna är utifrån forskning väl kända:

• Mindre patientunderlag och svagare marknad gör privata etableringar olönsamma.
• Svårigheter att rekrytera och behålla tandläkare i områden med längre avstånd, begränsad karriärutveckling och mindre professionella nätverk.
• Centraliserad utbildning leder till att de flesta stannar i storstad efter examen.
• Ökande vårdbehov när befolkningen åldras snabbare än resurserna växer.

Regionerna har försökt med högre lön, bonusar och olika introduktions­program. Det har gett korta förbättringar – aldrig stabilitet. Forskningen är tydlig: ekonomiska incitament har svag effekt på långsiktig bemanning. Detta är inte ett misslyckande för enskilda regionpolitiker. Det är ett system­design­problem.

Den nuvarande politiska styrningen har hittills inte löst problemen, trots omfattande utredningar och återkommande reformförslag. I dag saknas:

• Styrmedel som kan garantera att utbildade tandläkare faktiskt etablerar sig i glesbygd.
• Långsiktig finansiering för att göra vuxentandvården mindre beroende av marknadslogik.
• Nationell samordning som matchar tandvårdens behov med utbildnings­kapacitet och regionala förutsättningar.

Visst diskuteras kommuntypstillägg, riktade bidrag, låneavskrivning och utökade utbildnings­placeringar. Men inget av detta har hittills implementerats på en nivå som förändrar situationen för de patienter i glesbygd som nu står utan vård i månader eller år.

Den som förlorar mest är patienten. Det råder ingen tvekan om vilka som drabbas hårdast: vuxna patienter som inte omfattas av särskilda stöd och som bor i områden där tandvården i praktiken upphört. Många måste resa upp till 20–30 mil för en vanlig undersökning. Andra avstår helt, vilket i sin tur leder till ökade akuta besvär, sämre oral hälsa och i förlängningen även allvarliga medicinska konsekvenser.

När staten definierar tandvård som en marknad till största del, men överlåter ansvaret för tillgången på regionerna, uppstår en struktur där ingen aktör kan säkerställa vård på lika villkor. Det är precis det som sker i glesbygden nu.

Den långvariga krisen för vuxentandvård i glesbygd är inte en följd av enskilda beslut – utan av ett system där ansvar och finansiering inte hänger ihop. Så länge vuxentandvård betraktas som en marknadstjänst kommer skillnaderna att bestå. När regionerna får ansvar för något de inte kan styra, kommer bristen att fortsätta.

Det som saknas är en nationell strategi som kombinerar:

• Utbildningsplaceringar och etableringskrav.
• Statliga incitament som faktiskt påverkar geografisk fördelning.
• Långsiktig finansiering som ger stabil grund för Folktandvården i glesbygd.
• Tydligare ansvarsfördelning mellan stat och region.

Utan detta kommer situationen för vuxna patienter i glesbygd förbli olöst – inte i månader, utan i årtionden.

Kajsa Bäckström
specialisttandläkare, Region Jämtland Härjedalen

Privata sjukförsäkringar är ett otyg. De gör att patienter går före i kön och att sjukvården får ännu mer att göra. Det bekräftar ny forskning.

Men det är tvärtemot vad Tidöregeringen hävdar. De säger ofta att privata sjukförsäkringar avlastar hälso- och sjukvården. Det gjorde statsminister Ulf Kristersson även nyligen i sin egen podcast.

I ”Ring statsministern”, som även sänds på Youtube, svarar han på frågor från utvalda personer. I senaste avsnittet avhandlas bland annat strandskydd, Östersjöfiske och elsparkcyklar.

Konceptet är tämligen tillrättalagt. Man kan säga att det är en av idéerna med podcasten.

Därför blev det inte riktigt som Ulf Kristersson hade tänkt sig när forskaren John Lapidus fick möjlighet att ringa in. Lapidus ville nämligen samtala om privata sjukförsäkringar, vilket han forskat och skrivit en hel del om.

Kristersson försvarar i samtalet principen om vård efter behov - samtidigt som han tycker att man med några hundralappar kan köpa sig före i kön.

Det är lite av goddag yxskaft. Statsministerns svar är helt enkelt en inbyggd motsats.

Det menar även John Lapidus, som pekar på att det finns ”parallella sjukvårdssystem”.

Brott mot lagen

Samma kliniker, som är finansierade med skattemedel, ger i dag vård på olika villkor – allt beroende på hur mycket man betalar. Det är ett brott mot hälso- och sjukvårdslagen. Vård ska ges på lika villkor, efter behov.

Den som är mest sjuk ska få vård först. Inte den som har en sjukförsäkring.

Kristersson ser inte problemet. Han svamlar om företagshälsovård, som är något helt annat.

Det blir faktiskt pinsamt.

Avbryter frågestunden

Lapidus agerar i podcasten som en tålmodig seminarieledare. Statsministern däremot som en bångstyrig och närmast kunskapsresistent student.

Kristersson är grinig. Blir sur. Hävdar att han blir avbruten. Statsministern tycker inte att det är någon mening att diskutera sakfrågan.

Till sist avbryter han frågestunden.

Ulf Kristersson visar - ännu en gång och så ofta den här våren - en tjurig och otrevlig sida.

John Lapidus fick sedan information om att avsnittet ”förmodligen inte kommer att sändas”. Som tur var hade han själv spelat in avsnittet.

Det är värt att titta på.

Regeringen vill ha karensavdrag – men inte för sig själva

Moderaterna är emot att ta bort karensavdraget. Den som är sjuk ska straffas ekonomiskt.

Men i Ulf Kristerssons regering har inte en enda av de 24 ministrarna sjukanmält sig under hela mandatperioden – trots att flera har ställt in uppdrag på grund av sjukdom. Senast var det kulturminister Parisa Liljestrand (M), som fick avboka sin medverkan vid ett kulturpolitiskt toppmöte i Umeå på grund av lunginflammation.Snacka om hyckleri. Det handlar inte om att ministrar ska tvingas arbeta när de är sjuka. Tvärtom. Men frågan är varför det ska vara olika villkor beroende på vem man är.

Sjuknärvaro handlar om klass. Den som tjänar minst går oftast till jobbet sjuk. Med låg lön är marginalerna redan små och man har inte råd att vara sjukskriven. Man vet också att det är vanligare på underbemannade arbetsplatser att anställda går till jobbet trots att de är sjuka för att inte lämna sina arbetskamrater i sticket.

Samtidigt har Tidöregeringen gång på gång stramat åt reglerna för arbetare. Trots den omfattande kritik som riktats mot karensavdraget har regeringen sagt nej till att avskaffa det.

En minister kan däremot göra precis som den vill och samtidigt behålla hela sitt arvode. Det är inte ett dugg synd om ministrarna, ett statsråd tjänar 166 500 kronor i månaden. Och från och med juli höjs deras löner med 3,4 procent. Visst, statsråd anses alltid vara i tjänst och ska själva bedöma om de kan arbeta eller inte. Men reglerna säger också att en minister som inte kan fullgöra sitt uppdrag på grund av sjukdom ska anmäla det till Regeringskansliet och då får ett avdrag på arvodet.

Kristerssons regering vill inte ha avdrag på sitt arvode, det vill inte vanligt folk heller.

Med Vänsterpartiet i regering kommer biljettpriserna inte att höjas vid årsskiftet.

Det skriver partiledare Nooshi Dadgostar tillsammans med vänsterpartister i regionerna Stockholm, Västra Götaland och Skåne.

DEBATT. Billigare biljettpriser får fler att resa kollektivt, det har Vänsterpartiet sagt i alla tider. Den tillfälliga rabatten på månadskort i kollektivtrafiken som regeringen nu fiskar röster med är välkommen. Problemet är att den är tillfällig. Ska det bli full pott måste man gå all in, då ska det här bli permanent.

Om svenskarna ska kunna välja bort bilen, planera sin vardag och räkna med kollektivtrafiken som en del i vardagspusslet, då måste biljettpriserna vara låga och förutsägbara. Då måste man kunna lita på att det kommer en buss eller ett tåg när man ska till jobbet eller skolan, och att man har råd även nästa år.

Regeringen genomför nu en tillfällig sänkning för att det inte går att kompensera bilister för de höga oljepriserna hur länge som helst, utan att till slut också erbjuda alla oss som är beroende av kollektivtrafiken något slags stöd.

För oss i Vänsterpartiet är det självklart att biljettpriserna inte ska höjas vid årsskiftet, eller någonsin igen, oavsett om priserna på olja går upp eller ner.

Med Vänsterpartiet i regering inför vi Sverigekortet, där alla i hela landet kan resa för 450 kronor i månaden med all lokal och regional trafik. Det här är politik som vi har drivit länge, och som ingår i den större omställningen till ett mer hållbart samhälle. För klimatets skull behöver det bli enklare, bättre och billigare att åka kollektivt, och det ska fungera bra i hela landet.

Här har staten ett stort ansvar att möjliggöra för invånarna att resa kollektivt genom att rusta upp järnvägsnätet, prioritera klimatomställningen, och se till att alla ska ha råd att välja buss eller tåg i sin vardag. Staten måste samtidigt ge regionerna förutsättningar att kunna utveckla och bygga ut kollektivtrafiken för att möta det ökande resandet lokalt.

För uppenbarligen är regeringen nu överens med oss om att billigare priser får fler att välja bussen före bilen. Vi vet samtidigt att regeringens tillfälliga rabatt kommer att ge en stor ökning av resenärer i hela landet. Erfarenheter från andra länder visar att det snabbt kan bli problem med fler resenärer om vi inte samtidigt sätter in fler bussar, tåg och avgångar, där kommer regionerna att få ta ett stort ansvar.

Vänsterpartiet i storstadsregionerna (Stockholm, Västra Götaland och Skåne) lovar att göra allt för att möta det ökade behovet med fler bussar och tåg som går oftare, och att låga priser i kollektivtrafiken fortsätter vara en prioriterad fråga.

Det gör skillnad i plånboken för alla. Men framför allt gör det skillnad för den som inte har något val – för den ensamstående föräldern som tar bussen till jobbet, för studenten som tar pendeltåget till universitetet, för familjen på landsbygden som vill resa hållbart för klimatets skull. I en osäker omvärld är det orimligt att hushållen hela tiden ska bära risken. Sverige behöver en regering som skyddar vanligt folk från ständigt ökande kostnader i vardagen. Vår vision är en utbyggd, tillgänglig och på sikt gratis kollektivtrafik, som en samhällsservice – till för alla.

>Orimligt höga biljettpriser aldrig igen

Att den moderatledda och SD-styrda regeringen genomför vänsterpolitik är ett kvitto på hur viktiga priserna är för att öka det hållbara resandet. Det var självklart inte regeringens avsikt. Vi är redo att göra det här på riktigt, och permanent.

Billigare biljettpriser är en del i helheten, där även samhällsplaneringen måste skapa utrymme för mer kollektivtrafik, och där dynamiska lösningar finns på landsbygden och utanför storstäderna. Dessutom ska förarna i kollektivtrafiken ha en bra arbetsmiljö, och där kan regionerna stötta upp genom att utbilda fler förare. Vi arbetar på bred front och på alla politiska nivåer för att skapa den här strukturella förändringen.

Våren 2026 har varit historisk. Aldrig tidigare har det varit så höga temperaturer sedan mätningarna startade för över 160 år sedan. I klimatkrisens spår vrids värmen upp – och hur den extrema hettan påverkar oss är en klassfråga.

Jonas Sjöstedt (V)

EU-parlamentariker

Sedan 1990 har 99 procent av svenskarna minskat sina utsläpp. Samtidigt har den rikaste procenten ökat sitt klimatavtryck. 

Utsläppen från de allra rikaste är avsevärt större än de från vanligt folk. Med sina lyxyachter och privatjets förorenar de miljön och framtiden för oss alla. På bara ett år släpper en ultrarik person ut lika mycket som en medelinkomsttagare släpper ut på 30 år. 

Nu har riksdagen röstat om regeringens och SD:s extra ändringsbudget. Under mandatperioden har de satsat nästan tio gånger så mycket på stöd till oljeindustrin som på det nya stödet till kollektivtrafiken. Regeringens tvärnit för den gröna omställningen är en missad chans för både klimatet och arbetsmarknaden. 

Tidö-regeringen springer de rikaste svenskarnas ärenden. Skattelättnader för de som tjänar allra mest, miljonbidrag till villastädning och statliga miljonstöd till Bromma flygplats som nästan bara används av de rikaste och deras privatjets. 

Det har gett stöd hos denna exklusiva väljargrupp. En ny undersökning visar att hela 58 procent av Sveriges miljonärer skulle rösta på Moderaterna om det vore val idag. Klassintresset ljuger inte. 

I mitten av maj fattade FN:s generalförsamling ett historiskt beslut. Alla medlemsländer är nu enligt internationell rätt bundna att förhindra och begränsa klimatförändringarna.Dagen efter meddelade den svenska regeringen att de subventionerar flygbranschen med en halv miljard kronor. 

Sverige brukade vara ett föredöme, men Ulf Kristersson har tagit av sig ledartröjan och slängt den på tippen. Det är en stor förlust att vår röst har tystnat på den internationella scenen. Klimatarbetet förtjänar en statsminister med mod och visioner. 

Det finns dock gott om ljusglimtar att inspireras av om man ser sig runt i Europa. I Spanien har vänsterregeringen framgångsrikt byggt ut den gröna energin för att minska beroendet av fossila källor. I Paris har den tidigare socialistiska borgmästaren drivit igenom en grön revolution, här har träd planterats och gågator och cykelbanor breddats. Resultatet är att luftkvaliteten förbättrats radikalt för alla som bor i staden. 

Nu är det hög tid att även Sverige börjar kraftsamla kring den gröna omställningen. Hela samhället ska med när vi ställer om. Fackanslutna byggarbetare ska bygga klimatsmarta bostäder, ny räls ska läggas i vårt avlånga land och fler ska få schyssta jobb när industrin ställer om. 

I Spanien har satsningarna skapat så många jobb att arbetslösheten nu är den lägsta på nästan tjugo år. Sverige har efter Kristerssons fyra år vid makten EU:s tredje högsta arbetslöshet. 

Med Vänsterpartiet i regeringen ska vi ta oss bort från Tidös nedläggningspolitik, med nedlagda nattågslinjer, slopade planer på nya stambanor och övergivna klimatmål. 

Vi vill istället investera oss in i framtiden och se till att fler nattåg åker från norr till söder och ner på kontinenten. Vi har också enats med de andra oppositionspartierna om att återuppta planeringen för nya stambanor. 

Dessutom vill vi skapa ett skandinaviskt nattågsbolag som tar resenärerna billigt och smidigt ner på kontinenten. Vi vill också införa en Sverigebiljett som gäller för all regionaltrafik i hela landet − det skulle göra resandet både billigare och smidigare. 

När Vänsterpartiet får vara med och bestämma ska de allra rikaste och största utsläpparna minska sina utsläpp mest. Vi börjar med att beskatta miljardärerna och förbjuda privatjets i EU. 

Vår klimatpolitik skapar både jobb och framtidstro. Det är dags för en regering som står på din sida.

Jonas Sjöstedt (V)

EU-parlamentariker

Är det i höst vi skrotar snabba cash i skolan?

Talande att Svenskt Näringsliv blir stressade

Det har länge funnits ett sätt att snabbt bli rik i Sverige: att äga eller köpa in sig i friskolor.

Bara under den senaste mandatperioden har skolkoncernerna gjort vinster på astronomiska 8,5 miljarder kronor. Den som har ägt aktier i Academedia har fått dela på 771 miljoner kronor.

Inga småpengar, direkt.

Orimligt med marknadsskola

Men frågan som allt fler ställer sig är hur rimligt det är. När färre barn klarar skolan, borde inte överskottet gå till elevernas lärande i stället?

Här har Socialdemokraterna varit tydliga. Ett av deras viktigaste vallöften är införandet av ett vinstförbud i skolan. Ett skifte som skulle göra stor skillnad, inte minst för elevernas bättre och mer jämlika utbildning.

Även Tidöpartierna har på sistone tvingats acceptera det ohållbara i att företag ohämmat gör miljardvinster på skolbarnens bekostnad. Under våren har de föreslagit ett vinststopp för nya friskolor.

Inget jätteradikalt med andra ord. Om regeringen får bestämma kan jättar som Academedia och Engelska Skolan sitta lugna i båten.

Svenskt Näringsliv desperata

När opinionsmätningarna nu visar att oppositionspartierna ser ut att vinna valet, börjar det rycka i nerverna hos skolkoncernerna.

Och det är inte så konstigt. Blir Magdalena Andersson statsminister i september är skolföretagens dagar räknade.

Som ett brev på posten har Svenskt Näringsliv skrivit ett försvarstal på DN Debatt.

Ett vinstförbud skulle ”allvarligt skada svensk skola”, skriver de. Det skulle ”skaka om vardagen” för 400 000 elever vars ”trygghet skulle slås sönder”.

Med alarmistiska ord verkar de vilja få väljarna att tro att tillbakagången till en demokratiskt styrd skola skulle ske genom någon slags oansvarig kupp. Allt för att vinna sympatier för en fortsatt marknadsskola.

Väljarna vill ha demokrati

Men läsarna ser såklart igenom detta. Precis som att de förstår att det är friskolesystemet – inte avvecklandet av det – som gör eleverna otrygga.

En sak är säker när valet närmar sig. Fler liknande utspel från friskollobbyister och välfärdskoncerner är att vänta.

Men inte heller då lär det egentligen handla om elevernas trygghet, studiero eller skolresultat. I stället kokar allt ner till en sak: skräcken att inte längre kunna göra snabba cash av världens mest radikala skolexperiment.

53 procent av svenskarna tycker att en miljardärsskatt är ett bra förslag, enligt en ny undersökning av Verian. Nu är det upp till politiken – väger 4,3 miljoner svenskars åsikt tyngre än de 500 rikaste som skulle träffas av skatten?

Fattigdomen sprider sig som en löpeld. Enligt SCB lever 730 000 svenskar i materiell och social fattigdom, en fördubbling sedan 2021. Om det fortsätter i samma takt kommer 1 miljon svenskar leva i fattigdom inom tre år. Samtidigt har Oxfam visat att 46 dollarmiljardärer äger lika mycket som 8 miljoner svenskar.

Våra politiker har en tydlig utmaning – att minska ojämlikheten och öka rättvisan i skattesystemet. Med mindre än 100 dagar kvar till valet visar en ny undersökning av Verian, på uppdrag av Oxfam Sverige, att varannan svensk tycker att en miljardärsskatt för de med över 1 miljard svenska kronor i förmögenhet är ett bra förslag. Bland de som säger sig rösta på något av de fyra oppositionspartierna är siffran så hög som 77 procent.

Samtidigt som fattigdomen ökar har Sverige haft den snabbaste ökningen av förmögenhetskoncentration i OECD och har nu fler dollarmiljardärer per capita än USA. Nya siffror från Oxfam visar att deras förmögenheter, tillsammans, ökade med ungefär 204 miljoner dollar per dag senaste året, en ökning på 47,8 %.

Astronomiska obeskattade summor

Det är astronomiska, i det närmsta helt obeskattade, summor som skulle kunna bidra till att lösa samhällsproblem. Som jämförelse ökade svenska medellöntagares reallön med 5,7 procent från april 2024 till april 2025.

Det visar på en utveckling med några vinnare och allt fler förlorare, och där klyftan mellan de som har minst och de som har mest fortsätter att öka.

Det handlar om samhället och om livschanser. Fattigdom innebär att tvingas välja mellan att betala mat och räkningar, att vardagen präglas av kalla hem, social isolering och skulder. Det är förödande för barn i fattigdom som växer upp utan framtidstro, utan samma möjligheter som tidigare generationer.

De goda nyheterna är att det finns en stark folkvilja för att återföra resurser från miljardärerna till det gemensamma. Det svenska skattesystemet har en orättvis brist på progressivitet i toppen, vilket den franska nationalekonomen Gabriel Zucman nyligen visat.

I en intervju i Dagens Nyheter berättar Zucman att när man summerar moms, inkomstskatt och sociala avgifter i Sverige, så betalar arbetarklass, medelklass och övre medelklass ungefär 50–60 procent av inkomsten. Sedan sjunker det till omkring 20 procent för de superrika. Men för Sveriges ungefär 50 dollarmiljardärer, de 0,0005 procent rikaste svenskarna, sjunker den effektiva individuella inkomstskatten till nästan 0 procent.

Miljardärsskatt kan öka BNP med 1,4 %

Det borde få alla varningsklockor att ringa. För vad händer med ett samhälle där välfärden bärs av vanligt folk, medan miljardärerna slipper undan och fattigdomen ökar?

Att beskatta de svenskar som har tillgångar på över 1 miljard svenska kronor skulle – trots att det bara träffar drygt 500 hushåll – kunna dra in motsvarande 1,4 % av BNP (drygt 90 miljarder räknat på 2025 års BNP) till statskassan. En sådan miljardärsskatt skulle vara betydligt mer träffsäker än den gamla svenska förmögenhetsskatten som avskaffades för 20 år sedan, som träffade 200 000–300 000 individer och där de allra rikaste ofta undslapp på grund av en mängd undantag och kryphål.

Allt fler människor får det tuffare i Sverige. Samtidigt betalar de allra rikaste inte sin rättvisa andel i skatt. Politiken har en tydlig utmaning att ta tag i, och frågan är vems intressen de kommer låta väga tyngst – 4,3 miljoner svenskar eller 500 miljardärer? Vi vill ha ett löfte från partierna om att införa en miljardärsskatt. Vilka partiledare antar den utmaningen?

 

Suzanne Standfast, generalsekreterare, Oxfam Sverige

Hanna Nelson, skattepolitisk talesperson och policychef, Oxfam Sverige

​

Publicerad 2026-06-13 12.00

​

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar.

DEBATT. Hur skulle en hyreshöjning på 1 500 kronor i månaden påverka dig? Skulle du ha råd att hitta på något kul i sommar? Skulle du ens ha råd att bo kvar? För många hyresgäster är svaret nej på alla de frågorna.

​

Sveriges hyresgäster har fått historiskt höga hyreshöjningar under högerregeringens år vid makten. Hyran för en trerummare i någon av våra storstäder har höjts med i snitt 1 500 kronor i månaden, samtidigt som kostnaderna för mat och el har rusat. Hyresgästerna har fått bära ett stort ansvar för högerregeringens ekonomiska misslyckande. Nu får det vara nog.

​

Vi lovar frysa hyrorna i hela Sverige

Om Vänsterpartiet sitter i regering efter valet lovar vi att frysa hyrorna i hela Sverige. Om vi får styra Stockholm, Göteborg och Malmö lovar vi att ta kampen för att frysa hyrorna för de boende i de kommunala bostadsbolagen i landets tre största städer, oavsett valutgång i riksdagen. Totalt rör det sig om ungefär 370 000 hyresgäster som kommer kunna andas ut tack vare Vänsterpartiets politik.

​

Många hyresgäster lägger en stor del av inkomsten på sitt boende. Bostaden är tryggheten och grunden för att resten av livet ska fungera. Hyran är inte som vilken annan utgift som helst, du kan inte välja bort att betala den. Därför måste hyresnivåerna vara rimliga.

​

Man måste fråga sig: vad har Tidöregeringen emot hyresgäster? Varför för de en så hyresgästfientlig politik? Faktum är att regeringen lägger nästan tio gånger så mycket pengar på olika avdrag för husägare som de för att exempelvis minska vårdköerna. På ett år betalade SD-regeringen 62,5 miljarder i ränte-och rotavdrag till dem som äger sitt boende. Samtidigt som hyrorna höjs väljer Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson att höja sina egna löner och sänka skatten för sig själva med 6 000 kronor i månaden.

​

Det som behövs är billigare hyror och att det byggs massor av nya bostäder som folk har råd att flytta in i. Så att unga kan flytta hemifrån och starta vuxenlivet, så att barnfamiljer kan flytta till en större lägenhet och barnen få varsina rum. Det förutsätter att det finns en statlig bostadspolitik som är värd namnet och står på hyresgästernas sida. Högern har gjort det tydligt att de står på fastighetsägarnas sida.

​

Samma år som hyresgästerna fick den högsta hyreshöjningen på 30 år beskrev vd:arna för fastighetsbolag som Wallenstam och Wilhelm året som ”ett ljusare år” och som året då de ”lyckades öka sin lönsamhet”. Det är ett hån mot hyresgästerna och deras pressade ekonomi. Det visar att vi har dysfunktionella spelregler och att hyresgästernas ställning i förhandlingarna måste stärkas.

​

V står alltid på hyresgästernas sida

Nu hotar dessutom Moderaterna med att införa marknadshyror om de vinner valet. Marknadshyror innebär högre hyror eftersom hyresvärden då får sätta hyran efter vem som kan betala mest. Det skulle leda till chockhöjda hyror, exempelvis skulle hyran för en lägenhet i Majorna-Linné öka från 7 400 kr i månaden till 11 700 kr. Vänsterpartiet kommer alltid att stå på hyresgästernas sida. Vi kommer aldrig att tillåta marknadshyror i Sverige.

​

Det finns ett alternativ till extrema hyreshöjningar. Vårt löfte om att stoppa hyreshöjningarna i de kommunala bolagen handlar om att du ska slippa oroa dig för nästa hyresavi. Om att kunna planera matinköpen och spara till semestern. Vi vill att föräldrar ska kunna fokusera på tacomys och legobyggen, att studenter ska kunna fokusera på nästa tenta och att mormor ska kunna lägga en peng i födelsedagskuvertet till barnbarnet.

​

Vi i Vänsterpartiet står på din sida. Och vi lovar att ge Sveriges hyresgäster en andningspaus.

​

​

Nooshi Dadgostar (V), partiledare

​

Deniz Burtos (V), bostads-och fastighetsborgarråd, Stockholm

​

Marie Brynolfsson (V), kommunalråd, Göteborg

​

Anfal Mahdi (V), oppositionsråd, Malmö

​

​

Betonghus för fattiga ska förstöra välbärgade villaområdet i Örgryte.

Det är skrämselpropagandan från Moderaterna, menar Jonas Attenius (S), kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, som kallar debatten om tvångsblandning för ”bullshit”. Men han står fortfarande för att befolkningen behöver blandas "in a generation”.

– En vanlig knegare kan bo i centrala Göteborg. Det går ju inte i Stockholm idag, säger han.

Regeringens nedskärningspolitik märks i klassrummen. Det är en katastrof och en present till de kriminella gängen. 

Utan en jämlik skola skapar vi ett utanförskap som gängen utnyttjar, skriver Isabell Mixter (V). 

”Regeringens löften om en helrenovering av friskolesystemet visade sig bli lite silvertejp på ett fallfärdigt hus”, skriver V.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

När du för första gången lämnar av ditt barn på förskolan är det första steget på en lång utbildningsresa. Hur den resan ser ut kommer att påverka ditt barns framtid. När du lägger den framtiden i skolans händer förväntar du dig så klart att skolan ska ge ditt barn de allra bästa förutsättningarna.

Men så är det inte i dag. Regeringens nedskärningspolitik märks i klassrummen. Andelen elever som går ut grundskolan med minst ett F i betyg har ökat under den här mandatperioden från 24 till 28 procent. Det är en katastrof och en present till de kriminella gängen. Vi behöver sätta in alla nödvändiga resurser för att vända den här trenden. Regeringens skattesänkningar för de rikaste är helt fel väg att gå, i stället måste pengarna gå till skolan och välfärden. 

F ökar risken för fängelse

Sveriges lärare har nyligen släppt en rapport, ”F som i Fängelse”, som visar att risken för att en elev som går ut grundskolan med underkända betyg senare i livet ska begå brott och hamna i fängelse är 14 gånger större än för elever med godkända betyg. Att sakna godkända betyg innebär allt för ofta att eleverna stängs ute från gymnasiet och därmed från möjligheten att få en yrkesutbildning eller lägga grunden för vidare studier. Alla ungdomar förtjänar att känna framtidstro, men då måste samhället visa att det tror på dem genom att satsa på deras utbildning.

”Risken för att en elev som går ut grundskolan med underkända betyg senare i livet ska begå brott och hamna i fängelse är 14 gånger större än för elever med godkända betyg”, skriver V.

Dagens skola är allt för ojämlik, kommunerna satsar olika mycket på skolan och olika kommuner har olika ekonomiska förutsättningar. Staten måste ta ett huvudansvar för att se till så att alla elever i Sverige får en jämlik skolgång. Klasstorlekarna måste minska och eleverna behöver få det stöd de har rätt till. Samtidigt som andelen som får F har ökat har antalet åtgärdsprogram i skolan minskat. Det är en helt orimlig utveckling. 

Ditt barns framtid ska inte avgöras av var du bor. Vänsterpartiet anser att vi behöver förstatliga skolan eftersom alla elever, oavsett postkod, har rätt till en likvärdig utbildning. Kommunernas ambitionsnivå eller ekonomiska muskler ska inte avgöra. Elever som behöver stöd i skolan ska ha en självklar rätt till det, oavsett var de bor. 

Pengar ska gå till utbildning

Svensk skola var en gång i tiden världsledande, den utjämnade skillnader mellan elever och resultaten var goda. Med marknadsskolans intåg har helt andra värden blivit överordnade, elever ses som kunder och en jämlik skola är inte längre huvudmålet. 

Den elev som har svårigheter i skolan ses inte som lönsam för aktiebolagsskolorna. 

Svenska skolpengar försvinner i väg i vinst som används för att köpa förskolor utomlands, lyxbilar och skärgårdstomter. 

Samtidigt ökar andelen svenska elever som inte klarar grundskolan. Det är ett systemfel som måste åtgärdas. Regeringens löften om en helrenovering av friskolesystemet visade sig bli lite silvertejp på ett fallfärdigt hus. 

Det är dags för marknadsskolan att avskaffas. Vi behöver förbjuda aktiebolag att driva skolor. Marknadsexperimentet har fått pågå länge nog nu, det har varit dåligt för skolresultaten, dyrt och ineffektivt. Pengar till elevers utbildning ska gå till utbildning och inget annat. 

Utan en jämlik skola skapar vi ett utanförskap som gängen vet att utnyttja. Vänder vi barnen ryggen finns det andra som är redo att utnyttja dem. Alla barn ska kunna känna att skolan leder dem mot en bättre framtid.

Av Isabell Mixter (V)

utbildningspolitisk talesperson

Tillväxten största hotet mot mänskligheten

Debattören: Passerat gränsen för fortsatt nytta

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2026-05-17 15.30

Hela idén om ständig tillväxt är såväl omöjlig som totalt förödande för klimat, miljö och mänsklighetens överlevnad, skriver undertecknaren.

DEBATT. Jason Hickel ger i sin bok ”Less is more” (2020) en intressant beskrivning av tillväxtbegreppets historia. Under början av 1930-talet kämpade USA:s president Franklin D. Roosevelt med den stora depressionen. Hans mål var att öka ekonomins output med syftet att förbättra folkets levnadsvillkor och uppnå sociala framsteg. Han gav ekonomen Simon Kuznets i uppdrag att hitta en metod att mäta sina framsteg, varvid Kuznets föreslog att mäta BNP och dess tillväxt. Detta fungerade.

Senare, på 1970-talet dalade tillväxten och man behövde göra något. De goda levnadsvillkor och sociala framsteg som uppnåtts sågs nu som ett hot mot tillväxten, så man pressade ner lönerna och privatiserade offentliga verksamheter. Så tillväxten i sig blev viktigare än dess ursprungliga mål. Denna politik permanentades på 1980-talet av Ronald Reagan och Margaret Thatcher under vad vi i dag kallar nyliberalism. Det är denna utveckling som sedan dess styr politiken. Karin Pettersson beskriver detta föredömligt tydligt i sin bok Förbannelsen (2025).

Är såväl omöjligt som totalt förödande

Hela idén om ständig tillväxt är såväl omöjlig som totalt förödande för klimat, miljö och mänsklighetens överlevnad. Detta konstaterar till exempel Staffan Laestadius i artikeln ”Retoriken om tillväxt saknar empirisk grund”, Dagens Arena 9 april 2026. Och jag vill hävda att i dag skapar tillväxt inte bättre levnadsvillkor för folkflertalet utan gynnar endast kapitalackumulation och skenande ojämlikhet.

Tillväxten har dock haft en mycket stor betydelse för världens utveckling, på tre olika sätt.

För det första för att lyfta världens fattiga till goda levnadsvillkor, så som Roosevelt gjorde i USA på 1930-talet. Denna process spred sig successivt till resten av världen, även till den del av världen som vi kallar globala syd, vilket tydligt exemplifieras av Hans Rosling med medförfattare i boken ”Factfulness” (2018). Den första nyttan, att lyfta människor ur fattigdom, har lyckats väl. Men i dag finns stora risker för bakslag bland annat på grund av den försvagade demokratin i världen.

För det andra har tillväxten möjliggjort en mycket stark teknisk utveckling, baserat på tekniska innovationer och deras exploatering. Men tillväxten genererar även problem som måste hanteras, som giftspridning i naturen och nu en ytterst allvarlig klimatkris.

För det tredje leder tillväxten i dag till en skenande kapitalackumulation hos världens rikaste som utgör ett växande hot mot vår demokrati. Till och med en del av de superrika har själva identifierat hotet och gick i samband med Världsekonomisk forum i Davos 2026 ut med en begäran om högre kapitalbeskattning. Se Olle Bergvall, ”De ultrarikas upprop: Beskatta oss!”, Dagens arena 21 januari 2026.

Tillväxten har tjänat mänskligheten under lång tid, men har nu passerat gränsen för fortsatt nytta. I dag utgör tillväxten i stället det största hotet mot såväl mänskligheten som jordens biosfär. Läget är allvarligt, det är inte så att vi förväntar oss en klimatkatastrof, vi befinner oss i en. Detta är något vi måste förstå och acceptera. Det är likaså nödvändigt att vi agerar eftersom alternativet i helt bokstavlig bemärkelse är otänkbart. Och enda möjligheten att agera är att vi medborgare återtar kontrollen av samhället, genom ett stark politiskt engagemang för en stark demokratisk styrd stat.

Vi kan inte längre låta den blinda, fria marknaden styra utvecklingen. Ansvaret ligger på oss alla, inte bara på politikerna.

Christer Svensson, professor emeritus vid Linköpings Universitet

Konkurrens är det bästa som finns. Det pressar priser, skärper kvaliteten och tvingar fram förbättringar och innovationer.

Och politikerna, de folkvalda, ja själva demokratin ska inte lägga sig i. Marknaden vet bäst och kunderna röstar med fötterna.

Så där tänker högern och det är därför de blir helt skogstokiga om de hör talas om att en kommun driver ett gym i anslutning till simhallen, ett kommunalägt kafé i ett kulturhus eller laddstolpar i någon kommundel som marknaden ratar.

Enligt samma högerlogik kan privata vårdbolag på något märkligt sätt byggas upp med skattemedel.

Börsvärdet på friskolekoncerner kan pumpas upp med skolpeng. Gemensamt ägda äldreboenden och vårdcentraler kan privatiseras och krängas till underpris.

Staten ska kunna stoppa kommuner

Nåväl. Nu har den här världsbilden blivit lag. Förra veckan sa riksdagen nämligen ja till regeringens nya lag om offentlig säljverksamhet.

I korthet betyder det att staten ska kunna stoppa kommuner och regioner när de säljer varor och tjänster på ett sätt som anses störa den privata marknaden.

Redan varnas det för att den kommunalägda nöjesparken Liseberg kan tvångssäljas av rent ideologiska skäl.

Och det är klart att det är en bra sak att lyfta om man vill opinionsbilda mot lagen. Men frågan är viktigare än så.

– Tyvärr har inte den fria konkurrensen respekterats av kommunerna, där det funnits många krafter som vill leka entreprenörer och driva verksamheter som det privata näringslivet redan driver. Det skapar en osund konkurrens, med skattemedel som riskkapital, sa M-ledamoten Kjell Jansson i riksdagsdebatten inför beslutet.

– Regeringen lägger nu fram förslag som ska göra det enklare för nya företag att etablera sig och lättare för kunder att välja – och att välja bort, sa energi- och näringsminister Ebba Busch när lagrådsremissen undertecknades i vintras.

Extrem politisk idé om samhället

Bakom orden ryms en mycket extrem politisk idé om vad samhället är och ska vara.

Efter 40 år av marknadsreformer har politikerna alltmer kommit att uppfatta sig själva som representanter för skattebetalarna, snarare än för medborgarna.

Och där medborgarna har skiftande intressen, men ett gemensamt behov av ett fungerande samhälle, har skattebetalarna bara ett: att få ut mesta möjliga av minsta möjliga inbetalda skatt.

Det regeringen nu företräder är en sorts asocial ingenjörskonst där samhället ska ordnas så att de mellanmänskliga banden mellan oss försvagas och ersätts av transaktioner.

Det är därför Ebba Busch pratar om kundens rätt att välja men tiger om medborgarens rätt att bestämma.

Kommuner är demokratiska gemenskaper

Det kan vara värt att påminna om att de kommuner som nu utmålas som störningsmoment på den fria marknaden inte bara är lokala förvaltningsapparater som ska leverera tjänster till kunder.

De är demokratiska gemenskaper där människor, i egenskap av medborgare, fattar beslut om hur deras lokalsamhällen ska fungera.

Om ett samhälle ska fungera för medborgarna kan det på sina håll behövas kommunala gym, kommunala kaféer och seniorrestauranger, kommunala evenemangslokaler, kommunala second hand-verksamheter och så vidare.

Svårt att göra bizniz

Varför? Därför att erfarenheterna visar att om den fria marknaden och profitmotiven får härska blir sådan verksamhet snabbt dyr eller nedlagd.

Det är helt enkelt svårt att göra bizniz där behoven är stora men betalningsförmågan liten.

Och få saker provocerar ju marknadsfundamentalister mer än fungerande gemenskap bortom affärsrelationerna.

Ytterst är det detta den nya lagen handlar om: att förvandla medborgarnas nödvändiga lösningar på vardagens problem till otillbörlig konkurrens.

Daniel Swedin, Politisk redaktör

Daniel Swedin är politisk redaktör för Arbetet. Tidigare har han varit talskrivare i Statsrådsberedningen och ledarskribent på Aftonbladet.

DEBATT. Svensk sjukvård är hårt pressad. Vårdplatserna räcker inte till, vårdköerna biter sig fast och alltför många anställda lämnar ett yrke de egentligen vill stanna i. Samtidigt har marknadsexperiment och privatiseringar flyttat fokus från behov till lönsamhet. För många människor avgör bostadsort, tillgång till privata alternativ eller den egna ekonomin hur snabbt man får hjälp. Så ska det inte vara i ett välfärdsland som Sverige.

I det läget behöver Sverige en regering som tar ansvar för att stärka vården. I stället har Tidöregeringen ägnat mandatperioden att försvaga regionernas ekonomi och lagt kraft på att utreda statligt huvudmannaskap i stället för att möta vårdens akuta problem här och nu. Det är inte styrning. Det är ett svek mot patienter och personal.

Staten och regionerna måste kroka arm

Vänsterpartiet vill en annan väg. Vi vill att staten och regionerna krokar arm i stället för att motarbeta varandra. Staten måste ta ansvar för det bara staten kan göra: höja och indexera statsbidragen så att regionernas ekonomi inte urholkas och bygga ut utbildningen av vårdens personal. Vården kan inte styras från budget till budget, med kortsiktiga brandkårsutryckningar och tillfälliga tillskott. Ska vården bli starkare krävs långsiktighet, stabil finansiering och politiska besked som gör det möjligt att anställa, utbilda och utveckla verksamheten över tid.

Men regionerna måste samtidigt ta ansvar för det som människor möter i vardagen: att korta köerna, satsa på vårdpersonalen, stärka primärvården och stoppa marknadsstyrningen av vården. I regioner där Vänsterpartiet varit med och styrt har vi visat att det går att flytta vården i rätt riktning. Men också där har Tidöregeringens usla sjukvårdspolitik bromsat utvecklingen. Efter valet, om Vänsterpartiet får makt både nationellt och i landets regioner, och stat och regioner drar åt samma håll, bara då kan vi på allvar ändra riktning på sjukvården.

Därför samlas vi kring tre tydliga prioriteringar.

För det första: korta köerna på riktigt. Det räcker inte med tillfälliga punktinsatser eller nya löften. Köerna ska pressas tillbaka genom en utbyggd och tillgänglig primärvård, bättre samordning i hela vårdkedjan och ett tydligt fokus på patienternas behov. Den som söker vård ska mötas av en vård som fungerar från första kontakt till behandling, inte av ännu en väntelista.

För det andra: sätt stopp för vinsterna i vården. Sjukvårdens resurser ska gå till patienter och personal, inte till aktieutdelningar och affärsidéer. Vänsterpartiet vill se ett mer offensivt arbete både nationellt och i regionerna för att stoppa vinstintresset, avskaffa den fria etableringsrätten och ta tillbaka den demokratiska kontrollen över vården. Det ska vara behov som styr var vård finns och hur resurser används, inte var det är mest lönsamt att etablera sig.

För det tredje: personalen måste orka. Det är vårdens medarbetare som bär hela systemet, men alltför många pressas i dag till ohållbara arbetsscheman och lämnar yrket. Därför vill Vänsterpartiet korta arbetstiden i sjukvården och förbättra arbetsvillkoren. Utan personal stannar vården. Med hållbara villkor kan fler stanna kvar, fler vilja utbilda sig och patienterna få bättre vård.

Sjukvården behöver inte fler förhalningar. Den behöver mer resurser, långsiktiga villkor och politiskt mod. Den behöver en regering som är på patienternas, personalens och välfärdens sida. Tidöregeringen klarar inte det. Vänsterpartiet är redo att bygga en jämlik sjukvård där alla får vård i tid, efter behov och utan att plånboken avgör.

Nooshi Dadgostar, partiledare Vänsterpartiet

Listettor i regionvalet runt om i landet[...]

Publicerad 8 maj 2026 kl 06.00

Inför M:s Sverigemöte där de ska ladda inför valet i september ställer vi ett tydligt krav till Moderaterna: släpp förslaget om så kallade ”trygghetshyror”.

Chockhöj inte hyran för dagens och morgondagens hyresgäster, skriver Hyresgästföreningen.

DEBATT. Moderaterna säger sig vara för ett tryggare Sverige. Trots det är just tryggheten som bortblåst i partiets förslag om så kallade ”trygghetshyror”. Ett förslag som rent praktiskt skulle innebära marknadshyra varje gång ett nytt kontrakt skrivs och i varje ny lägenhet som byggs, och en generell press på kraftigt höjda hyror.

Får Moderaterna som de vill efter valet skulle varenda hyresgäst som någon gång behöver flytta vakna upp till en ny verklighet med chockhöjda hyror. Med deras förslag är det den som har råd att betala mest som är välkommen att flytta in.

Det är inte bara ett hot mot hyresgästers trygghet. Det är ett hot mot Sveriges tillväxt. När hyror tillåts rusa vid varje flytt blir människor mindre benägna att byta jobb, flytta till utbildning eller till en ny stad där arbetskraften behövs. Bostadspolitiken ska göra det lättare att arbeta, studera och växa – inte låsa fast människor där de redan bor. Hyresgästföreningen kräver därför att Moderaterna backar på sitt förslag om ”trygghetshyror”.

Det finns en sak vi är överens med Moderaterna om: bostadsmarknaden fungerar inte som den ska i dag. Det byggs för lite och det är för svårt att ta sig in på bostadsmarknaden. Men svaret kan inte vara att göra det ännu dyrare för vanligt folk att bo. Svaret är politiska satsningar som ökar byggandet och gör det möjligt för fler att efterfråga en bostad och faktiskt ha råd med den.

Förslaget om ”trygghetshyror” är inte en teknisk förändring av hyressättningen. Det är ett potentiellt systemskifte som på några års sikt skulle göra att vi har marknadshyra i alla lägenheter, för alla Sveriges tre miljoner hyresgäster. Det skulle göra det dyrare att bo, svårare att ta jobb där jobben finns och tuffare för hushållen att få pengarna att räcka efter att hyran är betald.

Frågan är: vem vill ha den här reformen? Inte ens Moderaternas egna väljare vill se marknadshyror. Enligt en undersökning från april 2026 är endast 12 procent av Moderaternas väljare för, och hela 62 procent är emot. Ser man till alla väljare är hela 7 av 10 svenskar emot. Endast 7 procent är för.

Det går inte att blunda för att fastighetsägare och hyresvärdar har mycket att vinna på ett införande av ”trygghetshyra.” Men det är inte de som kommer betala priset. Notan kommer landa på Sveriges tre miljoner hyresgäster, på arbetsgivarna som får svårare att rekrytera när människor inte har råd att flytta till jobben samt på kommuner och regioner som behöver sjuksköterskor, lärare, poliser, ingenjörer och servicepersonal.

Och när människors pengar i allt högre grad äts upp av hyresbetalningar är det samhället som går miste om konsumtion, sparande och investeringar. ”Trygghetshyror” är motsatsen till en tillväxtreform. Det skulle flytta enorma summor från vanliga hushåll till fastighetsägarnas balansräkningar. Då blir varje nytt kontrakt en möjlighet att höja hyran kraftigt, och varje flytt blir en ekonomisk risk. Och vad blir konsekvenserna i kronor och ören?

En nyligen genomförd scenarioanalys av analysföretaget Ramboll visar vad införandet av marknadshyra skulle betyda för sju svenska städer. I snitt chockhöjs hyran med 25 procent i städerna. Men på sina ställen pratar vi om höjningar på uppemot 70 procent, i exempelvis Vasastan i Stockholm förväntas en höjning om 78 procent. I Haga i Göteborg, 58 procent. I Västra Staden i Uppsala, 39 procent. Det är konkreta hinder för tillväxt och en rejäl hyreschock.

Sverige behöver fler bostäder för de som vill studera, som vill flytta hemifrån eller som vill flytta till ett jobb. Då kan politiken inte samtidigt göra det dyrare och mer riskfyllt att flytta dit jobben finns. Moderaterna talar ofta om arbetslinjen. Men ”trygghetshyror” drar undan mattan för just den rörlighet som arbetslinjen kräver.

Låt svenska hyresgäster ta del av tryggheten som kommer från kollektiva förhandlingar och känna ro i att livet har råd att levas även när hyran är betald. Det politiken borde göra är att investera i fler bostäder med rimliga hyror och se till att bostäder i högre utsträckning förmedlas efter behov, inte bara kötid. Så skapar vi en bättre bostadsmarknad och starkare ekonomi, inte bara för varje enskild hyresgäst utan för landet som helhet.

Av Marie Linder

förbundsordförande Hyresgästföreningen

Ola Palmgren

vice förbundsordförande Hyresgästföreningen