Jag drunknar på land
Jag har levt med kronisk smärta i över 10 år nu. Det har långsamt plockat bort allting ur mitt liv. Jag kan knappt hålla i telefonen längre. Det sista jag hade var mina sambo. Jag har kämpat varje dag de senaste 3 åren med att göra mig själv bättre, vårdutredningar och magnetröntgen och psykologer. De vet inte varför jag hela tiden blir sämre. Jag kämpade varje dag med att hitta någon lösning. Nu är det över och jag fick aldrig ge henne det livet hon förtjänade.
Jag är 30 men kan inte jobba. Jag blev utskriven från psyket för fyra dagar sen, fick hjälp med boende och ekonomi. Min syster hjälpte mig handla hem enklare färdig rätter, köttbullar och makaroner. Jag skulle koka upp makaronerna idag och insåg att vi glömde handla salt. Något så simpelt. Affären ligger mindre än 5 minuter bort. Men lägenhet jag fick tillgång till är på första våningen och ta mig ut innebär att krypa på alla fyra. Så jag börja skratta. Fullständigt tappade fattningen, skrattade så jag hade ont i hela kroppen över det rent absurda faktumet att detta är mitt liv.
Nu ligger jag här med mobilen i handen. Om jag vill gå på toaletten kommer jag behöva krypa. Jag undrar vad för förskräckelser jag begick i mitt förra liv för att förtjäna det här. Eller så är världen bara kaos och pannkaka. Jag kommer antagligen dö snart. Vi får se vad som ger upp först, kropp eller sinne. Här är ett par tankar jag hade levt efter om jag hade fått chansen.
Meningen med livet är andra människor. Gör dig själv så stark som möjligt, fysiskt, psykiskt, emotionellt. Inte det där fake bullshit machochismo starka utan den styrka som kan visa sårbarhet. Var så stark att när andra behöver det så kan du bära dem på dina axlar. Kultivera rätt typer av människor runt omkring dig att när det är din tur att få hjälp så finns den där för dig. Var av service till dina medmänniskor.
Jag hoppas nästa försök går bättre för mig. Det har inte allt varit dåligt, jag fick några ögonblick av riktig lycka. Nu är jag bara trött. Trött i själen. Trött på att vakna varje dag och undra vad som ska försvinna för mig idag. Trött på ensamheten. Trött på att inte kunna hjälpa någon annan, inte ens mig själv. Jag tror det blir dags att somna in snart. Hoppas det går bättre nästa gång.