u/Came4prons

Tjenare.

Behöver byta vårdcentral, kommer behöva kontinuerlig kontakt över lång tid och är livrädd för att hamna fel igen. Är kroniskt sjuk och behöver bra hjälp, vilka vårdcentraler, gärna runt centrum, tycker ni har bäst bemötande? Hjälp en sjukbroder och vinn min eviga tacksamhet, hur mycket det nu är värt.

Har god hälsa vårdcentral idag, de är urusla och jag hoppas dem allt ont.

10 years. Since my hands and arms started tingling. My back started hurting. Since I started to get weaker.

It took my health. My friends. My girlfriend. My home. My job. My hobbies. My mind. And now it's coming for my soul.

5 weeks in the looney bin. Been home for a month. I call it home but it's really just a temporary place given to me by social services. Got 4 more weeks and then what. I can barely walk. My back is fucked. Every morning I start the day by failing. I didnt die in my sleep again. Every night I struggle to fall asleep through the pain.

They haven't even figured out whay the fuck is wrong with me. So many doctors. So much time spent.

Im so lonely. I haven't seen anyone in days. I have no true friends left. I miss them. Miss my girl.

I keep fighting. How long? How much longer my friends?

I feel broken. My spirit is flagging. I have nothing to look forward to. Nothing fun coming up. Almost no hope left. Im trying my best not to go hollow. Just one more try. Clinging to whatever humanity I have left. Are we going to make it brothers and sisters? I don't know if I can. One more step.

Like Guts im trying to be a struggler. Fighting causality. Fuck destiny. I don't want it to end like this. I've fought too long. Im going to keep fighting a while longer. But I can feel my time is drawing to an end. There were good moments in there. It wasn't all bad. But most of it was pain.

"No, I am afraid not, Sam," said Frodo. "At least, I know that such things happened, but I cannot see them. No taste of food, no feel of water, no sound of wind, no memory of tree or grass or flower, no image of moon or star are left to me. I am naked in the dark, Sam, and there is no veil between me and the wheel of fire. I begin to see it even with my waking eyes, and all else fades."

I'm scared.

Sökte hjälp igår, kände mig akut självmordsbenägen.

Behövde sitta på psykakut i 5 timmar. Okej vad har jag för val.

De säger att de inte vill skriva in mig, okej vad kan jag göra åt saken. De ger mig istället en plats på mellanvården, där man kan spendera dagen men inte sova. Okej inte egentligen vad jag önskar men jag tar vad jag får.

De säger att jag kan åka direkt in dit efter det här. Det känns ändå lite tryggt, att kunna vara någonstans. Sitter en timme till i väntrummet. De kommer ut och har ändrat sig, nu ska de ringa imorgon istället. Okej det känns väl inte bra men vad kan jag göra.

Jag åker hem. Fick theralen för sömn, kunde lika bra fått sockerpiller. Sover två timmar. Nu väntar jag på mitt samtal. Klockan går. Och går. Och går. Inser att de har nog glömt mig. Mina självmordstankar spikar.

Någon måste hjälpa mig. Ringer 112. De skickar en psykambulans. De pratar med mig. De ringer till läkaren på psyket. De vill fortfarande inte skriva in mig. Okej vad ska jag göra åt det, finns ingen anledning att käfta. De säger att de har ju faktiskt inte stängt på mellanvården, de kan fortfarande ringa.

Nu har det stängt. Ingen ringde. De glömde mig. Kanske ringer det imorgon. Men fan asså. Har jag fel om jag känner mig illa behandlad här? Jag är inte galen som tycker att detta var lite fucked?

Jag har levt med kronisk smärta i över 10 år nu. Det har långsamt plockat bort allting ur mitt liv. Jag kan knappt hålla i telefonen längre. Det sista jag hade var mina sambo. Jag har kämpat varje dag de senaste 3 åren med att göra mig själv bättre, vårdutredningar och magnetröntgen och psykologer. De vet inte varför jag hela tiden blir sämre. Jag kämpade varje dag med att hitta någon lösning. Nu är det över och jag fick aldrig ge henne det livet hon förtjänade.

Jag är 30 men kan inte jobba. Jag blev utskriven från psyket för fyra dagar sen, fick hjälp med boende och ekonomi. Min syster hjälpte mig handla hem enklare färdig rätter, köttbullar och makaroner. Jag skulle koka upp makaronerna idag och insåg att vi glömde handla salt. Något så simpelt. Affären ligger mindre än 5 minuter bort. Men lägenhet jag fick tillgång till är på första våningen och ta mig ut innebär att krypa på alla fyra. Så jag börja skratta. Fullständigt tappade fattningen, skrattade så jag hade ont i hela kroppen över det rent absurda faktumet att detta är mitt liv.

Nu ligger jag här med mobilen i handen. Om jag vill gå på toaletten kommer jag behöva krypa. Jag undrar vad för förskräckelser jag begick i mitt förra liv för att förtjäna det här. Eller så är världen bara kaos och pannkaka. Jag kommer antagligen dö snart. Vi får se vad som ger upp först, kropp eller sinne. Här är ett par tankar jag hade levt efter om jag hade fått chansen.

Meningen med livet är andra människor. Gör dig själv så stark som möjligt, fysiskt, psykiskt, emotionellt. Inte det där fake bullshit machochismo starka utan den styrka som kan visa sårbarhet. Var så stark att när andra behöver det så kan du bära dem på dina axlar. Kultivera rätt typer av människor runt omkring dig att när det är din tur att få hjälp så finns den där för dig. Var av service till dina medmänniskor.

Jag hoppas nästa försök går bättre för mig. Det har inte allt varit dåligt, jag fick några ögonblick av riktig lycka. Nu är jag bara trött. Trött i själen. Trött på att vakna varje dag och undra vad som ska försvinna för mig idag. Trött på ensamheten. Trött på att inte kunna hjälpa någon annan, inte ens mig själv. Jag tror det blir dags att somna in snart. Hoppas det går bättre nästa gång.