Ni av arbetarsläkt som är 40-talister, hur upplevde ni 68?
Hörde en Podd där en f.d. Sociologiprofessos beskrev 68 som att det inte var några problem få jobb, att man ville jobba med vad som intresserade och att framtiden såg otroligt ljus ut. Och han gick med i 68-rörelsen. Har inte riktigt hittat inofo om Per Månssons bakgrund med det lät lite märkligt. Nu är han född 46 mitt emellan min och mina föräldrars generation så jag har inte så mycket kontakter i den åldern.
Men upplevde verkligen en arbetarungdom världen så, runt 68? Att roliga jobb bara fanns att hoppa på? Och bara framtidstro?
Jag är då en halv generation yngre, tidig 60-talist, men även om arbetsmarknaden var avgjort bättre på 80 talet än nu så var det fixa ett kneg som gällde. Och framtidstron var inte sådär helt fantastisk. Atomkrig, oljekris och allt möjligt.
Men ni som nu är i 80-årsåldern, och inte kom från borgarhem, hur upplevde ni tiden runt 68?