u/MiddleAgeWeirdoMeep

CBO projects federal debt held by the public to reach roughly 175% of GDP by 2056, with net interest costs approaching 7% of GDP.

Japan makes this more interesting. For decades it has been the obvious counterexample to debt-doom arguments. Debt above 200% of GDP, its own currency, enormous domestic savings, a central bank capable of buying government debt, and no sovereign debt crisis.

Then there is the geopolitical feedback loop. I wonder how separable America’s fiscal privilege is from its geopolitical power.

In crude reptile-brain terms, America borrows money to build the weapons systems that help keep everyone inside an American-led system, and that system helps preserve America’s extraordinary ability to borrow. The snake is eating its own tail.

I’m wondering where the actual limit is. Could US debt theoretically reach 500% of GDP, with the US increasingly absorbing global capital because the rest of the world still needs dollars and treasuries? And if inflation becomes part of how that debt is managed, does extreme wealth inequality weaken the political constraint, since those with the most economic and political influence are also the least exposed to rising prices?

Reference: https://www.reddit.com/r/todayilearned/comments/da3e6x/til_theres_a_whole_genre_of_stories_wherein_bill/

What other celebs do you think will enter into pure folklore/mythology ?

Referens : https://sv.wikipedia.org/wiki/Bajsmannen

Berätta gärna om sjukt lokala väsen/mytiska figurer på din ort.

My hot takes:

Daylights savings time in 2026.

Chopsticks. High childhood learning curve, substantial finger dexterity requirement, poor general-purpose capability, and cuisine preparation need to adapt the food prep to the utensil (big chunks or messy sludge)

Changing surnames upon marriage. A surviving convention from a social order in which the husband became head of the household, assumed responsibility for his wife, and exercised legal authority she did not have independently. It serves extremely little practical purpose in 2026 that can’t me maintained with social security numbers.

Ceremonial signatures. A billion-dollar transactions require only a little personalized squiggle that no one can read and that is easy to fake.

I welcome that you critique my arguments and/or add your own hot takes.

I recent was as a place that served alcohol free Brooklyn Lager on tap. I regularly have bottled Special Effect (in a glass), but the tap versions tasted so much better. Everyone at the table felt the same.

I’ve had the same experience with normal 5% Poretti. Again the tap version felt far superior to the bottled product in a glass. The bottled version sucked.

This makes me wonder if beer on tap is mainly a social construct. I don’t really buy the ”fresh beer argument”

Draught is better” is probably a learned cultural idea. The tap handle, branded glass, bartender, visible pour and foam all tell you that you’re receiving the proper version of the beer. 

The brain integrates smell, temperature, texture, appearance, expectation and context into experience. If someone hands you a cold, beautifully poured pint with a dense head in a pub, the sensory system receiving it is different from the one involved when you pull a bottle from the fridge and drink it at home.

Or do the freshness of the bottle matter? Should I start to look at bottle date? 

Maybe it’s just me but I’m extremly tired of tech death slop lyrics. You know what I’m talking about, shite like this:

”Within a fountain of stars, deforming remnants pulsate. In eclectic wisdom sublime, warping quantiles vibrate”

In 2026 all this reads like AI slop.

Are there any tech death bands writing about real shit or is it all still a thesaurus raffle?

I’m trying to learn more about how modern software works, and one thing that keeps surprising me is the sheer size of projects. 80k files is not uncommon.

I’ll download or clone something that seems like a relatively focused application, and suddenly I’m looking at tens of thousands of files. A lot of it appears to be dependencies, dependencies of dependencies, generated files, frameworks, package managers, etc.

It feels like a copy of a copy of a copy. The developers maintain a relatively small part of the code, while the finished program ultimately relies on millions of lines of code written by other people.

Is this the new normal in software development that I just have to accept?

from a security perspective, how can anyone trust all of this?

tja, finns det nått Instagram flöde man kan följa för Techno/psy/edm klubbar och events i GbG eller är det bara synth som lever ?

Begränsar frågan hårt tidsmässigt så det inte blir samma gamla tips.

Öppnar istället upp det regionsmässigt istället. Det är ju ofta danskjävlarna som leverar bäst.

Jag gillar faktiskt ”Riders of Justice” även om det är lite buskis ibland.

A classic: The clitoris is a perfect example of intelligent design. If God didn’t want women to masturbate, why did He place it at arm’s length? And the Bible doesn’t forbid women from masturbating either, right? It’s not in there. You’d think that’d be worth a mention if it was important.

When there’s nothing external demanding your attention, Our brains shifts into the Default Mode Network, a set of regions tied to memory, self-reflection, and spontaneous association. Dr K has taught us that.

Boredom is the discomfort that nudges the brain to start generating its own material instead of waiting for input. In that state, the mental filter that normally suppresses “irrelevant” thoughts relaxes. Stray memories, half-formed ideas, and loose associations get a chance to surface and collide with whatever you’re loosely thinking about. That collision is insight.

Checking your phone at the first flicker of boredom, denies the brain insight. Listening to a podcast while mowing the lawn or doing the dishes denied the brain insight. Having tv/radio on in the background denies the brain insight. Reading a book denies the brain insight (that’s right. I said it)

For the last three months I have welcomed boredom warmly. I have scheduled time for it. 3 hours. It’s all I need.

I’m thinking again. I’m creative again. My house is clean. My chores take less time. I’m more helpful to others.

Hot take: This is the easiest thing you can do to instantly improve your life. It requires zero effort.

Jag har funderat en del över rapporteringen kring händelserna i Ceuta. Nånting är märkligt i allt.

Exempel. Reportern på SVT står vid en pir och berättar om situationen.

En anonym massa på 60k som plötsligt väller fram mot ett öppet stängsel. Jag tror att man kan associera till scener ur World War Z, där en namnlös hord bara dyker upp och rör sig som ett enda fenomen. Människor utan namn, ansikten eller historia, reducerade till ett kollektiv som beskrivs ungefär som en naturkatastrof.

Men 60 000 människor kan rimligen inte bara dyka upp. De måste ha levt någonstans innan. De måste ha haft en vardag,ä. De måste ha bott någonstans, försörjt sig på något sätt och väntat.

Det är just den delen jag aldrig tycker att jag får höra om. Var befinner sig människor innan de blir en del av den här typen av nyhetsrapportering? Var kommer de ifrån ? Finns det koncentrationsläger eller informella bosättningar? Arbetar de medan de väntar? Hur ser egentligen livet ut för människor som befinner sig i den här situationen?

Är det bara jag som upplever att den delen av berättelsen saknas? Finns det bra reportage som följer människorna innan de når Europas gränser och som ger en mer komplett bild av hur den här processen faktiskt ser ut?

Eller är det på riktigt en zombiehord utanför Fort Europa? Känns också som det finns en hel del krafter som vill skapa den bilden just nu…

Jag är inte ute efter att argumentera för någon särskild ståndpunkt i migrationsfrågan, utan försöker förstå något som jag upplever att nyhetsrapporteringen lämnar obesvarat.

I hit an EOleSysError dialog the other day on a Windows 11 machine, and my first thought was, “Hang on… is this Delphi?”

That got me wondering how much software we use every day is actually sitting on top of code that’s 30 years old. On the surface everything looks modern, but every now and then something leaks through, maybe even an old 8.3 executable name, and suddenly you’re looking behind the curtain.

For those of you who’ve worked in enterprise or Windows desktop development, how much Delphi is still out there in 2026. Are exception names like EAccessViolation and EOleSysError actually a reliable giveaway that an application was built with Delphi, or is that just a stereotype?

And is there stuff still written in Delphi today ?

Hej, jag heter Adam och är ensamhetsmissbrukare.

Jag fyller 47 idag och har varit ensam i 47 år. Jag såg en post från en ensam 27-årig kvinna och det var som att läsa en 20 år gammal post från mig själv.

Med tanke på alla trådar om ensamhet så skriver jag av mig lite om min övergripande teori:

Ensamhet är en drog, ett missbruk.

För mig iaf

Det är en kontroversiell tanke men det är egentligen den enda logiska förklaringen jag har hittat till att det kan sitta 100 000 djupt ensamma människor i Tokyo.

Jag kan relatera till dem.

När jag umgåtts ett tag med vänner söker min kropp ensamheten. Det är inte nån medveten tanke som kommer i mina tankar. Det är en krypande obehagskänsla i kroppen. Den vill “bruka igen” och kommer inte nöja sig förrän den fått sitt. The dark passenger.

Och när någon kommer för nära, för snabbt, då är jag kusligt ofta duktig på att bränna den bron och försvinna likt Batman i skuggorna.

Trauma, mobbning, social ångest, upprepade avvisanden var säker anledning till att jag började dra mig undan. Jag kommer inte ens ihåg längre.

Men när beteendet sedan har upprepats tusentals gånger under många år uppstår en ny fråga. Är det fortfarande traumat som styr varje beslut, eller har själva undvikandet blivit ett självständigt beteendemönster som förstärker sig självt? 

Alkoholism kan börja med trauma, depression eller social ångest. Men ingen skulle säga att “alkoholism egentligen bara är trauma”.

Spelmissbruk är inte objektivt ett “missbruk” i naturen. Det blev ett missbruk när man ansåg att dess mekanismer och konsekvenser var tillräckligt lika substansberoenden för att motivera samma kategori.

Missbruk definieras generellt som ett beteende som leder till betydande negativa konsekvenser för individen, såsom försämrade relationer, psykisk ohälsa eller svårigheter i arbete eller studier.

Om ett beteende fortsätter trots allvarliga negativa konsekvenser, upplevs som svårt att bryta, leder till rationaliseringar, undvikande och återfall, hur stor skillnad är det då egentligen mot andra beroenden?

Första åren gör ensamhet ont och det är inte mitt fel då. Inte än.

20:e året börjar man anpassa sitt liv.

30:e året börjar nervsystemet föredra den framför osäkerheten i nya relationer.

40:e året är det sambo. Precis som ett par som växt ihop. Missbruket har blivit den mest stabila, förutsägbara och kontrollerbara relationen man har.

Ju längre jag varit ensam desto mindre sannolikt blir det att nya relationer ses som något positivt av min aphjärna.

Den upplevs i stället som ett avbrott i den modell av världen aphjärnan har byggt upp. Om någon plötsligt visar genuint intresse kräver det inte bara mod att svara ja. Det kräver att hjärnan accepterar att en av dess mest grundläggande antaganden om världen kanske inte längre stämmer. Att hålla fast vid den gamla modellen blir därför psykologiskt enklare.

De flesta människor som beskriver sig som djupt ensamma säger samtidigt att de längtar efter närhet, men när möjligheten faktiskt uppstår väljer de ofta att skjuta upp, avboka, inte svara eller övertyga sig själva om att det är bättre att försöka en annan dag.

Om målet verkligen vore att minska ensamheten framstår det beteendet som irrationellt. Men om beteendet i stället ger en omedelbar psykologisk belöning, nämligen att slippa osäkerhet, risken att bli avvisad eller känslan av otillräcklighet, blir samma beteende plötsligt fullt logiskt.

Avslutningsvis några typiska missbrukartankar.

“Jag väntar tills jag mår bättre.”

“Jag svarar senare.”

“Jag låter dem höra av sig först.”

“Jag vill inte riskera ett nej.”

“De vill nog inte träffa mig ändå.”

“Jag testar inte den där aktiviteten ensam.”

(Många vänskaper börjar just där ingen känner någon.)

“Jag avbokar, jag är ändå trött.”

“Jag går hem tidigt.”

(De flesta samtalen som leder till vänskap sker efter det planerade är slut.)

“Jag vill inte verka desperat.”

(Det är egentligen positivt att visa intresse.)

“Jag tar det nästa vecka.”

“Jag känner ingen där.”

“Jag har inget intressant att säga.”

“Jag vill inte störa.”

(Vi underskattar hur uppskattat ett enkelt meddelande kan vara.)

“Jag ska bara få ordning på livet först.”

“Det blir nog stelt.”

“Jag är för gammal för att börja om.”

“Jag passar inte in.”

“Jag har ändå fullt upp.”

“Det spelar ingen roll om jag missar just den här gången.”

“Det är enklare att stanna hemma.”

“Människor är tillfälliga.”

“Närhet slutar med förlust.”

“Jag hör inte hemma här”

Many industrial suppliers have introduced temporary inflation, freight, energy, tariff, or recovery surcharges instead of raising base prices. These surcharges are often applied at the invoice level rather than to individual SKUs, making them difficult to compare.

Some of these “temporary” surcharges eventually disappear because they’re incorporated into higher base prices. Others remain in place for years despite being presented as temporary.

How do government statistical agencies account for invoice-level surcharges when measuring inflation?

Jag behövde bara få ett recept på en eksemförebyggande hudsalva förnyat. En behandling som fungerat bra i lång tid. 

Det är inte narkotikaklassat. Det är inte ett opioidpreparat. Det är inte kortison. Det är en lokal immunmodulerande salva som hudkliniken själv satte in och som fungerat bra.

Svaret?

“Eftersom det var länge sedan du besökte mottagningen hänvisas du till din vårdcentral för receptförnyelse.”

Okej…

Hur är det här en effektiv användning av vårdens resurser?

I slutändan kommer någon läkare ändå behöva göra exakt samma sak: öppna journalen, konstatera att behandlingen redan är etablerad och klicka på “Förnya recept”. Men istället för att personen som redan ansvarat för behandlingen gör det direkt ska vi först involvera en vårdcentral, kanske boka ett besök, kanske skriva en remiss och sedan låta hudkliniken titta på samma journal igen..

Jag har full förståelse för att man inte kan förnya alla recept hur länge som helst utan uppföljning. Men om en uppföljning faktiskt behövs, kalla mig då till hudkliniken. Skicka inte patienten via vårdcentralen som en administrativ meningslös tidskrävande kostsam mellanlandning.

Är det här standard överallt i Sverige, eller har jag bara lyckats träffa den perfekta byråkratiska rundgången? Vad är poängen? Ingen sparar pengar på denna meningslösa byråkrati-snurra. 

Det här är en process som lyckas öka arbetsbelastningen för patienten, vårdcentralen och hudkliniken samtidigt, utan att förbättra värdet för någon.

detta är ju bara en enskild skitgrej, men hur mycker pågår samtidigt av detta slag. Hur många läkarbesök behövs i Sverige för att återigen konstatera: jo, du har fortfarande en kronisk sjukdom. Här får du ett nytt recept på samma medicin du haft i 20 år. Det är giltigt i två år.

My problem is that my only “move” is coffee + monday. Not exactly a move, more driven by external demands.

Thing is only monday + coffee works. Not brisk walk + coffee. Not cold shower + coffee

Monday + coffee provides ”Today counts”, ”the slate is clean”, ”I have obligations to others”

I need the feeling of ”reset” for weekends. What else can provide it?

Sorry about the clickbait title

One idea from modern neuroscience is that pain isn’t a direct signal of tissue damage, but the brain’s prediction that damage is likely or that the body is under threat. People can have severe pain with little tissue damage, or almost no pain despite serious injuries. And vice versa.

For example, if you’ve recovered from a foot strain and the tissue has healed, but it still hurts during certain movements, is the pain telling you to protect the foot, or is it simply an outdated prediction that hasn’t caught up with reality?

Same goes for anxiety. Anxiety predicts future danger. Both is designed to keep us safe, but both can produce false alarms.

How do you personally decide when pain is useful information and when it’s just an overprotective nervous system? Have your views changed after learning more about pain science or recovering from physical or emotional trauma?