u/Necessary_Horror_980

So i been really practising the idea of letting go of things and accept them the way they are and this makes me feel super happy, it's like i'm on cloud nine. But then here comes the thing, how do i actually manifest a better life for myself?.

AM i really imagining this to be real, that it can be this easy, will someone out there hand me cash eventually by just taking control over my thoughts? I just don't know any longer how this works. I been told i shouldn't worry about money at all and that it will just come as a byproduct of whatever distraction i choose to engage in.

So like, can i genuinely just think my way into a better world?. Like, it just sounds soo simplistic.....

So i definetly get the idea if you're just thinking positively..... you will be happy and live a happy fufilling life.....

But how does that make the world give me the material wealth that i want?.

Like so far i've not had people come up to me and ask to pay for my dream mansion.
When will that happen, because i've been told it will happen as long as i assume it to be true.

Like i get what he means, when he says that if we focus on negative aspects on our life. we use our energy on something that is outside of our control.

But that doesn't necessarily solve the problem that i came to a world, where resources already have been hogged right.

Like, my personal feeling to this right now, it's as if he just wants us too ''deal with it'' and accept your cards you where given and choose if it's worth the effort too work yourself up or not.

that sounds so like mildly infuriating and insulting.... because it's not as if i could save all the way to becomming a multi-millionaire....

However on another part i cannot disagree with the information aswell, because i've tried this.... thing uhm... how to call it when i just let go off everything.... it's as if there's this whole other new world, where everything becomes vibrant and alive and i feel happy and cheerful.

However it gets very hard too maintain this ''presence not sure what too say it''.

But it's as if i am a jedi master or something... i can just feel a constant flow... or source.

i am not really sure what to call it honestly... but the world looks a lot more happier....

Anyone got any ideas on how i would create a reality, where i am surrounded by three attractive women, living by a mansion with a swimming pool and being taken care off ? :d.

Like will i be able to get too this reality.... without needing to earn 50-60 million or however much i have to earn for owning a mansion.

Or am i missing something here? is there a cheat code, to getting more resource's?

hey, welcome thank you for reading this.
So i'm eternally gifted and thankful, for receiving so many gifts and money from women across the whole world, thank you so much today i live a much better life, where i get too travel around the world, on yacth cruises. drinking champagne every week and living a luxorious lifestyle, i never fathomed this to be a reality. But now it is and now i'm married to a millionaire, she's kind and down to earth. she has red hair blue eyes and her figure is just delicious to look at and we live off in a mansion in japan, with a beautiful swimming pool.

ngl..... i feel just sad over life, being born with a clubbed foot and autism. i'm just a complete failure at everything i do... Like what i don't understand at this point is, why can't i get help too die? I genuinely, feel like i'm not enjoying life at all anylonger.... Because everywhere, there's a sign saying, you cannot afford this, you can't afford this, you cannot afford that.

i've gone too doctors, psychologist and said my main source of problem is a financial one.
Some people out there, say i should be happy for breathing.

Me personal, i feel insulted, like why should i as a human being born with autism, who can't deliver results to society, be happy that i get too breath?. i want more things in my life aswell, like might aswell be honest and give me a pill so that i can die. Then keep me living on a survival line.....

I did not ask for this life at all, i don't feel proud at all, that i live with my parents and are almost 40 age old..

Heh, everytime a pretty girl, flirts with me i'm like, yeah nope she's going to run away the moment, i tell her that i live with my parents....

why is life so cruel? i want more things in my life, i want to be able to go and get a haircut, i want to remove my body hair, i want to become pretty and being society's expectation of pretty is expensive AF....

I also want to crossdress, be a streamer, and play lots of computer games, i wanna travel to japan. But all of the time it's the you cannot afford it, you can't afford that either, you cannot afford that aswell...

i honestly don't even know what im gonna do any longer, get lucky that i find some girl who's wealthy enough to take care of us both?. Money ain't everything in the world, but when you get to the point, where you have to diminish your own desire's.... at that point Money becomes everything in life....

i've honestly been thinking about just taking the rope and saying goodbye......

Alltså, jag går och grubblar på det här mer och mer.

Jag är en av de människor som alltid haft det svårt med studier. Inte för att jag saknar vilja, utan för att jag behöver mer tid än andra för att lära mig saker. Efter många år hamnade jag i daglig verksamhet, och ju äldre jag blivit desto mer har jag börjat ifrågasätta hela upplägget.

Varför lägger samhället resurser på att människor ska göra meningslösa eller kravlösa uppgifter dag efter dag, år efter år, men inte på att ge samma människor en realistisk möjlighet att studera i sin egen takt?

Om någon vill försöka läsa upp grundskolan eller gymnasiet, varför finns det inte bättre vägar för det? Varför finns det inte möjlighet att gå på folkhögskola eller Komvux i väldigt långsam takt, med ekonomisk trygghet under tiden, utan att riskera att förlora sin försörjning?

Det känns ibland som att systemet utgår från att om man inte klarar studier eller arbete i normal takt, så ska man istället sysselsättas. Men varför är alternativet sysselsättning och inte utveckling?

Jag förstår att alla inte vill studera, och att daglig verksamhet fyller en viktig funktion för många människor. Det här är inte kritik mot dem som trivs där. Men för oss som faktiskt vill lära oss mer, läsa upp betyg eller kanske på sikt utbilda oss till något varför verkar den vägen vara så mycket svårare?

Det känns märkligt att samhället accepterar att någon kan vara i daglig verksamhet i årtionden, men samtidigt inte verkar ha lika mycket tålamod när samma person vill studera långsamt under lång tid.

Jag är över 30 nu, och ibland får jag känslan att möjligheten att försöka bygga upp en utbildning steg för steg nästan försvinner med åldern. Som om man förväntas acceptera sin plats istället för att fortsätta utvecklas.

Borde det inte finnas fler utbildningsvägar för människor som fungerar annorlunda? Vägar där man får ta en kurs i taget, i sin egen takt, med ekonomisk trygghet och utan att behöva välja mellan att försöka utvecklas eller att ha mat på bordet?

Jag tänker att det på lång sikt borde gynna både individen och samhället. Fler människor skulle kunna skaffa kunskaper, hitta nya möjligheter och kanske så småningom bidra på sätt som de aldrig fått chansen att göra tidigare.

Är det bara jag som tycker att det här är en konstig prioritering från samhällets sida? Jag är genuint nyfiken på hur andra ser på det här.

Visst, så läser jag och lär mig nya saker på min fritid, tack vare den enorma mängd kunskaper, som finns på internet att läsa, så jag får någon form utav utveckling, men när det kommer till daglig verksamhet, så tycker jag personligen att det bara är meningslösa timmar...