u/PuzzledMud8381

Hi you all,

I recently started a new job which is approximately 2,5 km away from my home, so I figured it would be ideal for bike commute.

However in the past I've really struggled to find a comfortable bike that doesn't cost a fortune. I'm quite short (5'4 or 163 cm) and have a small build, and I find most city bikes to be made for people who are either tall or have a larger build than me. The saddle is usually too high up, even after adjustment, so that when I sit right up at the bike my feet barely touch the ground. The problem is also that the handlebar is too far away for me to comfortably grip it, or its made for people with broad shoulders.

Are there any city bikes out there that are comfortable to ride and perfect for a 5'4 tall woman? My budget is around 350-400 euros, so I dont need anything too expensive. Thanks

Jag har varit oroad och haft extrem ångest för mitt utseende sen barndomen och känslan har aldrig gått över. Det handlar om att jag inte kan se bilder eller videoklipp på mig själv, blir extremt äcklad och får en klump i magen samt känner ångest över att jag ser sämre ut än andra.

Står framför spegeln och har väldigt lång sminkrutin där mitt fokus ligger på att dölja ett ärr jag har bredvid ögonen (slog mig som barn och fick ett djupt ärr som är 0,5 cm långt, alltid stört mig) samt påsar under ögonen och sånt jag känner förstör utseendet. Denna rutin sker dagligen oavsett om jag ska till mataffären eller till jobbet, annars får jag panikångest. Jag har tackat nej till sociala sammanhang för att jag har så mycket ångest kring utseendet, och ibland går jag ut i solglasögon för att dölja mig själv även om det är mörkt/molnigt utomhus. När jag går förbi speglar utomhus måste jag kolla mitt utseende för att se att det är "okej", detta sker även efter att jag har sminkat mig. Då måste jag kolla mig själv i spegeln i olika vinkar och i olika ljus, tar ca 15-20 min innan jag känner mig "nöjd" annars får jag enorm ångest/oro.

Min pojkvän påstår att jag ser bra ut, tar bilder på mig och när han visar bilderna blir jag helt chockad för jag ser bokstavligen ut som ett monster. Jag blir äcklad och får stark ångest och måste avlägsna mig fysiskt från bilderna. På grund av detta har jag även valt bort sociala medier och har nästan inga bilder på mig själv mellan 20-30 årsåldern.

Det har varit såhär sen barndomen och jag är 31 och det pågår fortfarande. Ingen i min närhet i liknande ålder tänker lika mycket på sitt utseende som jag, så jag fattar att allt detta är så sjukt onormalt

​

Izvinjavam se za jezik i gramatiku, iz inostranstva sam.

Iz mjesanog sam braka, oba roditelja su mi iz Sarajeva, mama srpkinja, otac musliman. Zivim cijeli zivot u inostranstvu ali cesto dolazim u SA da posjetim rodbinu i rodbina mi je isto izmjesana sa svih strana, sve tri vjere su tu prisutne. Meni su roditelji svasta nesto pretrpili tokom rata pa su odlucili u Njemacku da idu. Imam dosta rodbine sto su ostali u Sarajevu tokom opsade, isto iz mijesanog braka, i kaze da su grahote dozivjele, kao i cijelo stanovnisto Sarajevo.

Uglavnom su ti mijesanih brakova kod moje rodbine od prije rata, a danas u BiH to rijetko vidjam i nekako mi se cini da je situacija danas gora po tom pitanju, da se majoritet drze 'svojih', i ako je to razumljivo kad pogledas politicku situaciju.

Nikad ne ulazim u politicke diskusije sa rodbinom, pa necu ni da pitam kako je njima u danasjnoj BiH.

Vi koji jeste iz mijesanog braka, ili vi koje poznajete ljude iz mijesanog braka, kako vam se cini da je njima u danasjnoj BiH/Sarajevo? Da li se suocavaju sa diskriminacijom (naravno znam i da to postoji kod ljudi sto nisu iz mijesanog braka), osude od rodbine, prijatelje, drustvo itd? Ponekad razmisljam da se vratim jer mi roditelji imaju stan u Sarajevu, ljekar sam po struci pa nebi imala problema oko posla.

Hvala unaprijed.

Izvinjavam se za jezik i gramatiku, iz inostranstva sam.

Iz mjesanog sam braka, oba roditelja su mi iz Sarajeva, mama srpkinja, otac musliman. Zivim cijeli zivot u inostranstvu ali cesto dolazim u SA da posjetim rodbinu i rodbina mi je isto izmjesana sa svih strana, sve tri vjere su tu prisutne. Meni su roditelji svasta nesto pretrpili tokom rata pa su odlucili u Njemacku da idu. Imam dosta rodbine sto su ostali u Sarajevu tokom opsade, isto iz mijesanog braka, i kaze da su grahote dozivjele, kao i cijelo stanovnisto Sarajevo.

Uglavnom su ti mijesanih brakova kod moje rodbine od prije rata, a danas u BiH to rijetko vidjam i nekako mi se cini da je situacija danas gora po tom pitanju, da se majoritet drze 'svojih', i ako je to razumljivo kad pogledas politicku situaciju.

Nikad ne ulazim u politicke diskusije sa rodbinom, pa necu ni da pitam kako je njima u danasjnoj BiH.

Vi koji jeste iz mijesanog braka, ili vi koje poznajete ljude iz mijesanog braka, kako vam se cini da je njima u danasjnoj BiH? Da li se suocavaju sa diskriminacijom (naravno znam i da to postoji kod ljudi sto nisu iz mijesanog braka), osude od rodbine, prijatelje, drustvo itd? Ponekad razmisljam da se vratim jer mi roditelji imaju stan u Sarajevu, ljekar sam po struci pa nebi imala problema oko posla.

Hvala unaprijed.

Hej på er

Jag är en kvinna på 32 år som är sugen på att skaffa barn med min sambo. Vi båda jobbar inom tech och har det ekonomiskt väldigt bra med bostadsrätt i centrala Stockholm.

Men jag är oroad över min karriär om jag får barn. Där jag jobbar nu är alla kollegor negativt inställda till barn, det snackas mycket skit om småbarnsföräldrar som vabbar och min chef valde att inte anställa en kvinnlig kandidat för att hon hade småbarn. Förväntan är att man ska ta övertid om så krävs, det är högt tempo och höga krav på leverans.

Har jobbat inom tech (fintech) i 7 år och det har alltid känts barnfientligt. Har en ingenjörsexamen och vill egentligen byta bransch, men är det bättre syn på barn och familj inom andra branscher? Känns som att tech överlag är väldigt konservativt och barnfientligt.

Nån mer som känner såhär?