u/mjolle

My kid and I play Minecraft regularly. She used to love to just build stuff, but now it’s all about the dungeons and monsters. She loves the excitement and adventure.

Is there any other game that could give that same sensation of exploration, mild danger and reward when killing monsters? Sounds like there should be tons - but we don’t need anything with a deep story, advanced crafting or stuff like that. Some hack and slash action is what I think could work.

We’re playing on a PS4. Any suggestions you may have is appreciated!

Jag gillar att använda ankarksruv till att fästa beslag av olika sorter. Men varför verkar de som längst finnas i storlek 50 mm?

Ska skruva upp några balkskor för att få upp en regel som ska stötta upp ett gammalt plankgolv i ett förråd. Ankarskruv på typ 90-100 mm hade ju varit perfekt, vill inte använda vanliga träskruv med sluttande skalle. Men det finns inga längre ankarskruv.

Vad är rätt skruv att använda för att fästa där..?

Nu är jag närmre skiten än vad jag någonsin varit tror jag. Behöver hitta ett vettigt sätt att backa från kanten innan jag vaknar och glömt vad jag heter och tittar på 1-2 års återhämtning från en rejäl kollaps. Söker tips.

Vaknade en morgon för typ fem veckor sedan och hade skitont i magen. Hade tryckt i mig skräpmat kvällen innan så jag tänkte att det måste bero på det. Men det släppte aldrig helt. Tre-fyra dagar, en vecka gick. Läkare på vårdcentralen hittade inget, tog inga prover, sade att "kom tillbaka om det blir värre om några veckor". Det är fortfarande kvar, går i vågor. Jag har googlat mig blå och läst allt på 1177 - inget känns igen helt. Det är som att kroppen fått en knäpp och tyckt att hela mag-tarmpaketet ska vara inflammerat. Har aldrig haft så mycket dyra probiotika-grejer i kylen som nu, utan direkt framgång. Omeprazol osv funkar inte heller.

Pratade med en kollega: "men det är ju ångest!". Och det kan han nog ha rätt i.

Det är bara jag som gör det jag gör på företaget. Har en konstant stress över arbetet, har haft det nästan jämt i flera år. Nu har vi extra stressigt och jag blir utlånad till andra enheter och ska lösa grejer med luddiga premisser - vilket stressar mig extra mycket.

Jag är funkisförälder med ungar som har en massa diagnoser. Anpassningar i vardagen konstant, sjukhusvistelser, inget stöd från släkten. Usel sömn i många år. Så har det varit i över ett decennium. Och så är det ett dussin renoveringsprojekt som står stilla, alldeles för många engagemang privat, kvällsmöten och helggrejer. För ett antal år sedan dog mina föräldrar med kort intervall och jag fick ta hand om allt, inklusive känslomässigt bagage från halvtrasiga relationer som man aldrig kommer få avslut på.

Kort sagt så känns det som att jag bär runt på en tung, tung ryggsäck som jag aldrig kan ta av mig.

Häromdagen på jobbet så satt jag i ett möte. Folk pratade och jag bara zonade ut och kände att tårarna började trycka på. Fick ursäkta mig och gå på toa och andas en stund. Kan känna mig alldeles darrig i kroppen när jag sitter på kontoret. Kall om fingrarna och svårt att koncentrera mig. Presterar sämre, stressar över att jag presterar sämre, osv.

Har pratat med chefen och fått lite förstärkning. Förstärkningen är snäll men behöver arbetsledas och det blir mest förseningar tycker jag. Har gått och pratat med en kurator genom företagshälsan ett par gånger. Vet inte om det ger så mycket.

Det här går i vågor. Ena stunden känns det helt okej, andra stunden känns det mycket värre. När jag mår bra så tycker jag att jag är tramsig och överdriver. Det är ju inte på riktigt om jag mår bra?

Jag har haft utbrändhetskänslor till och från många gånger i livet. Brukar säga att jag är glad att jag känner igen symtomen i rätt bra tid och inte har så stor risk att trilla dit. Men efter en månad med magont så undrar jag om jag inte redan trillat dit..?

På ytan är jag oftast glad och skämtar som vanligt. Tror inte att det märks så mycket utåt. Förutom att frun nog är trött på mig, känner mig som nåt tyck-synd-om-mig-monster som går runt och gnäller.

En månad kvar till semester. Fyra veckor, sen tillbaka till stressen. Jag är rädd att jag kör klassikern: åker till akuten med hjärtinfarkt som visar sig vara panikångestattack.

Känner du igen dig? Orkade du läsa hela vägen hit? Då vill jag jättegärna ha dina erfarenheter, dina tankar och dina tips.

Testar att skriva ett inlägg och se om nån känner igen sig. Söker inte en diagnos, Reddit är inte min läkare. Men kanske är det nån som känner igen sig och har tips.

Jag är man, 40+ är känner mig så trött. Slut. Utmattad.

Vaknar jag på en helgdag så ligger jag helst kvar och dumsurfar i en timme innan jag masar mig upp. Hela huset och tomten är full av projekt - som jag tar tag i, men känner efter en kort stund att jag bara… inte orkar.

Skulle köra lite grus idag, tog två skottkärror och bara kände mig urlakad. Körde på ett par lass till och förundrades över hur folk orkar hålla på så i flera timmar. Efter en halvtimme kände jag bara för att ge upp.

Känner ofta att det är väldigt, väldigt tungt att sätta igång med projekt som rör tex renovering eller andra måsten. Samma sak med jobbet emellanåt, kan sitta i flera timmar och greja utan att egentligen ha fått så mycket gjort. Svårt att hitta fokuset och kom igång-energin. Vilket gör att jag kan hålla efter och känna mer stress och undvika problemet ännu mer, osv.

Har inga problem med en rask hundpromenad på en timme, eller köra roddmaskin på gym. Men projekt som kräver lite längre engagemang kan bara kännas så löjligt motiga.

Har haft det stressigt och ansträngande i över tio år non stop. Barn med särskilda behov, ingen stöttning från släkt. Ett krävande jobb. Lite för många engagemang. Kanske är det sånt som spelar in? Vill inte se mig som en lat person, men kroppen säger bara stopp ibland.

Detta är inget jag sökt till vården för. När jag gett blod eller varit och tagit prov för nåt annat så är det aldrig nån som reagerat på nåt konstigt.

Är jag lat? Järnbrist? Utmattad? Läge för pension eller ättestupa? Om nån känner igen sig så tar jag gärna tips.